Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LII

Rosco Gordon — No Dark in America

Rosco Gordon — No Dark in America.Det är synd när stora musiker försvinner bort från artistlivet och håller på att bli bortglömd av den stora allmänheten. Det är därför som vi på tidningen Blaskan gärna vill plocka fram de stora artisterna som annars riskerar att försvinna från vårt medvetande. Den fantastiska sångaren och låtskrivaren Rosco Gordon är ett bra exempel på stor artist som måste få chansen att återupptäckas. Framförallt handlar det om Rosco Gordon skrev låtar på Sun Record åt artister som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Little Richards. De sjöng in Rosco Gordons musik samtidigt som han hade en egen karriär på olika skivbolag. Jag tror nog att gamla bolaget Chess Records var ett av de större bolagen som utnyttjade hans talang. Medan hans karriär hade en upp och nedgång rakt genom alla åren - så kan man påpeka att Rosco Gordon redan i slutet av 40-talet började sin karriär och att han då ingick i ett band som kallades för Beale Streeters och vars prominenta musiker hade Bobby ”Blue” Bland och B.B King som tidiga medlemmar innan de båda gick vidare till nyare bredare musikaliska horisonter.

Rosco Gordon kämpade under åren för att få ut sin musik men föll snart i glömska hos ganska så många musikälskare, tyvärr. Rosco Gordon drog sig tillbaka och levde ett vanligt liv där musiken hela tiden fanns i närheten av honom under flera år, men han spelade inte in någonting specifikt nytt. Men så hände det sig att unga människor började minnas Rosco Gordon och flera stycken började bearbeta Rosco Gordon att börja spela in skivor igen. Så under 2000-talet kom det nytt material och den bästa skivan kom ut postumt 2005 – tre år efter man började inspelningarna av plattan ”No Dark In America.” Producenten Elijah Shaw arbetade nära Rosco Gordon under dessa år för att spela in skivan med hjälp av musikervänner såsom Brad Jones och Adley Freed. Plattan blev till slut klar men då avled Rosco Gordon 2002 och plattan blev inte utgiven förrän tre senare. Fast det är en ganska så mörk och plågsam skiva som framhåller ett ljus fastän jag tycker att själva musiken är mörk som i skogen. Fast hans sista platta blev ändå en stor skiva trots allt.

Det lustiga är att Rosco Gordons rytmer influerade reggaemusiken liksom skamusiken. Reggaebolaget Island och dess ägare Chirs Blackwell betonade Rosco Gordons pianospel som en del i reggaemusikens tillkomst. En lite underlig parallell kan tyckas men ljud är ljud så att säga. Vem som helst kan influeras av vad som helst.

Robbie Fulks — Revenge! Dubbelcd 2007

Robbie Fulks — Revenge!Jag får ständigt nya uppslag eller idéer om nya skivor från folk, vänner eller tidskrifter och annan media. Mats Olsson tipsade om alternativa countrynissen Robbie Fulks på den gamla sajten ”Feber” för minst åtta år sedan. Jag blev så hänförd över Mats Olssons skriverier att jag senaste köpte albumet ”13 Hillbillys Giant” som var hur cool som helst med svängiga balla countryrocklåtar. Jag blev även intresserad av hans debutplatta från 1996 ”Country Love Songs” och nu senast införskaffade jag mig hans dubbelcd-skiva som är en session livelåtar. Det mesta av Robbie Fulks material är utgivna av suveräna skivbolaget Bloodshots. Det är ett viktig poäng i min bok. Jag upptäckte att Robbie Fulks har spelat med underbara gänget The Skeletons och en av Buck Owens bästa countrymusiker som Tom Brumley. Om det betyder någon egentligen ärt väl en annan sak. Den här skivan som är hans senaste, är full av infall och roliga låtar som jag tror är ironiska små berättelser, om livet och dess dårskap. Till sin hjälp har han gitarristen Grant Tye oh trumslagaren Gerald Down. Det finns en fin cover på Chers ”Believe” som är lite alternativ skulle jag vilja påpeka. Sångerskan Kelly Hogan sjunger duett på en låt av Carter Family som är fin, tillsammans med Robbie Fulks - "Away out on the Old Saint Sabbath." Resten av plattan är fullt av roliga uppslag och lite minnesvärda påhälsningar från världen utanför. Robbie Fulks visar upp sina mest hjärtliga sidor på skivan och du kommer ha stor behållning av den. Det garanterar jag dig läsare.

Alice Donut — ett indierockband som glömdes bort

Alice Donut.När man som jag sökte under 80-talet efter nya intryck så började undersöka Dead Kennedys ledare Jello Biafras skivbolag Alternative Tentacles utgivning. Tack vare det skivbolaget köpte jag det märkliga punkbandet Alice Donut första skivor från ett band som kanske inte var något direkt punkband - men kom fram genom dess nätverk liksom deras kompisar i The Butterhole Surfers. Bandet som gör underfundig undergroundrock så att kokade och bubblade om det. Jag hängde på med att köpa deras första liveplatta ”Donut Comes Alive” när den kom ut 1988 och sedan blev det inköp av skivor fram till 1994 ungefär. Där tappade jag greppet kring gruppen. Nu har jag återupptäckt bandet genom att införskaffa deras comebackplatta ”Three Sisters” som utkom 2003. Stephen Moses, Rasputina, Tomas Antona och Sissi Schulmeister och till sist Michael Jung återförsamlades för att låta bandet Alice Donut fortleva, till min tacksamhet. För det här bandet är helt igenom underbar och gjorde bara coola låtar.

Mr. Mister — The Best Of

Mr. Mister — The Best Of.AOR-rock, västkustrock, melodiös hårdrock och vuxenrock är musik som stundtals rent kommersiellt slog väl anklang i USA, framförallt. Ta då en del studiomusiker spelad med Toto, REO Speedwagon, Kenny Loggins, John Parr och andra akter som gjorde rock/pop som gjorde undertecknad mest blasé. Mr. Mister — Welcome to the Real World.Man kan säga Mr. Mister bildades 1982 av Richard Page, Steve George, Steve Farris och Pat Mastelotto och gick i graven 1987. Bandet har det problemet att deras sound är alltför plastigt och daterat så det stänker om det. Mr. Mister låter som 80-talet, doftar som 80-talet och det värsta att musiken bara kan placeras in detta decennium. Framförallt är det deras mega-hit ”Broken Wings” som fick min uppmärksamhet när Kjell Alinge spelade den låten i radioprogrammet Eldorado. Jag blev lite förtjust då i låten och fick för mig att införskaffa skivan vilket gjorde att jag gick och köpte mitt enda album av Mr. Mister. Som blev deras riktiga stora rejäla mainstreamplatta - ”Welcome To The Real World” hette den. Den hade flera hitar förutom ”Broken Wings” så kan vi skriva ned låtar som ”Kyrie” och ”Is It love.” Alla dessa låtar är idag nästan på gränsen till outhärdliga slisklåtar som jag idag bävar inför att man faktiskt lyssnade på det. På flera sätt är verkligen Mr. Mister ett band som kan jämföras med Toto, Mike & The Mechanics och Foreigner – och där slutar jag att lyssna för länge sedan. Jag kan bara idag förvånad att man hade svaga stunder då dylika band plötsligt blev skivor man köpte och av någon anledning njöt av i stundens ingivelse. Hemska mardröm men den är för evigt över.

Rock ’n’ Roll Roots: The R&B Influence

Rock ’n’ Roll Roots: The R&B Influence.Att få tillgång till all den musik som gav oss rock ’n’ rollen är för mig fortfarande stort varje gång en ny eller gammal samling, då händer det någonting inom, varje sinne skärps till max. För då vet jag att nya låtar skall ge mig ledtrådar till rockmusikens rötter. Den här gången är det artister från tidiga 50-talet och sena 40-talet. Alla artisterna på de här låtarna kommer antagligen från bluesen eller jazzens värld men det handlar ändå om musik som tangerar det som blev rockmusiken. Jag kan nämna som exempel Wild Bill Moore and his band som redan 1947 släppte loss partymonstret ”We’re Gonna Rock, We’re Gonna Roll” med sitt vilda saxofonspel. Bill Moore som var en kille bördig från Houston. Hans spelade med andra artister som Paul Williams, Dexter Gordon, Big Joe Turner, Red Allen plus mängder av andra artister fram till sin död 1983. Jag vill minnas att han spelade med Motownartister som Marvin Gaye. Nåväl, han bidrar med en protorocklåt som det stänker om det. T-Bone Walker eller Louis Jordan and his Timpani Five ger allt i sina låtar vars kraft fortfarande sitter i. Från storbandjazzens band Lionel Hamptons orkester Finner vi Jack McVea på egen hand i en tidig ryhtm blues-låt. Roy Milton eller Johnny Otis kan vi lugnt påstå är de bästa showmän från slutet av 40-talet som verkligen ger det där extra i sina låtar som finns med på skivan. Till min stora glädje finns Benjamin Jackson med på ett spår; fast under sitt artistnamn Bullmoose Jackson och hans berömda Buffalo Bearcats. Låten ”Big Ten Inch (Record Of the Blues)” är en suggestiv, svängig nummer som jag knappt kan hålla mig stilla till. Annat som man kan säga finns är bra låtar med Professor Longhair och två tidiga spår med Fats Domino, ”The Fat Man” 1949 och hans insjungning av den tidigaste inspelningen av ”Lawdy Miss Clawdy” tillsammans med låtens ursprungliga låtskrivare; Lloyd Price och Dave Bartholomew band från 1952. Javisst kan jag nämna flera godisbitar från skivan. Men jag säger hellre köp plattan istället. Den är guld värd på alla sätt och viss – ett stycke musikhistoria av bästa märke.

Blind Lemon Jefferson — The Complete Classic Sides Remastered: Atlanta & Chicago 1927

Blind Lemon Jefferson.Skivbolaget JSP Records i London har en egen fin serie med klassiska bluesmän och kvinnor som utkommit med flera bra utgåvor de senare åren. Blid Lemon Jefferson var en av Texas tidigaste och bäst bluesgitarrister som influerade bluesmännen i samma generation. Det finns bara ett enda fotografi vad man vet på Blind Lemon Jefferson precis som det bara finns ett fotografi på Robert Johnson. Samtida med Bessie Smith, Charley Patton och Leadbelly, är de dessa vi skall tillbe när vi diskuterar rockens historia, tänk på det. Den senare, Leadbelly alltså, blev så imponerad av Blind Lemon Jeffersons suveräna gitarrteknik att han senare tillägnade en låt till Blind Lemon Jeffersons ära, låten heter ”Blind Lemon’s Blues.” Blind Lemon Jefferson föddes 1893 och avled 1929 i Chicago. Hans död har det spekuleras om lite grann de senaste 80 åren. En officiell förklaring är att han skulle gå hem efter ett party en sen vinter och fick hjärtattack och avled efter ha frusit till döds efter hjärtattacken. Blind Lemon Jefferson fick i alla fall skivkontrakt med Paramount, via producenten Mayo Williams, en få mäktiga afroamerikanska producenter som upptäckte och lanserade många svarta artister som gav oss odödlig musik. Det är dessa inspelningar från både Paramount och ett skivbolag som hette Okeh, som denna cd har som grund. Alla dessa inspelningar är från 1927. Det bästa är att jag för första gången hör originalet till låten ”Match Box Blues” som är en rå blueslåt utan skyddsnät. Den mest kända versionen är naturligtvis Carl Perkins rockabillyinspelning från mitten av 50-talet – inspelat på Sun Records. Fast då hade den bara titeln ”Matchbox” när den släpptes. Men det är annan historia. Skivan är en bra inkörsport för den som vill lära sig lyssna på blues eller som jag hellre säger, lär dig älska musik med kvalitet och känsla i dig.

Ma Rainey — Mother of the Blues

Ma Rainey.Ytterligare en utgåva från engelska JPS Records som denna gång behandlar bluesens första originella bluesdiva. Ma Rainey som föddes 1886 och avled i hjärtattack 1939. Hon började tidigt att sjunga på cirkusar, teatrar och klubbar med tidens största blue/jazzmän. Man kan lugnt säga att Kid Ory, Louis Armstrong (Han finns med på skivan) och Fletcher Hederson (Finns också med på skivan) var några av stora jazzmusiker som Ma Rainey sjöng in låtar tillsammans på en rad fina inspelningar. Denna första bluesdrottning var den som tog sig an den kanske största bluessångerskan vi känner till, Bessie Smith. Ma Rainey lärde upp Bessie Smith och förvandlade henne till en tuff blueskvinna. När jag nu lyssnar på de inspelningar hon gjorde för bolaget Paramount, så är det sköna ballader som skär sig rakt igenom allting av solid form. Jag förstår att Mayo Williams blev imponerad av hennes röst så att hon blev en av bluesens största begåvningar. Men ändå idag hopplöst bortglömd av den stora massan därute som alltför lätt tar till sig de senaste radiohitsen men glömmer bort kvaliteten. Upptäck hennes begåvning redan idag.

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots