Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Världsförändrare

Skids — Days in Europa & Absolute Game

Skids — Days in Europa.Skids — Days in Europa.Har ni någon gång stött på en skiva som överbryggar traditionen från två musikstilar och gör en ny av de båda? I så fall har ni råkat ut för något som i bland kallas för en cross over. Ett inte alltför ovanligt fenomen där till exempel Michael Jackson framgångsrikt satte en ny standard med musik som tangerade gränsen mellan pop, rock och soul i mitten av 80-talet.

Också punken producerade musik som utgick eller började i punken men som så småningom blev något annat. Ett av många exempel var gruppen Skids som redan 1976 började i just punken med sin folkmusikinspirerade version av musiken. De var dock så pass talangfulla att redan 1978 när de debuterade på vinyl, hade de redan orienterat sig i en helt annan riktning som lite profetiskt pekade mot synthpop eller snarare syntesen mellan rock och synthmusik.

Debutskivan “Scared To Dance” blev snarare en retrospektiv skiva som visade hur bandet en gång hade låtit. Året efter, 1979, släppte nämligen bandet en platta som så radikalt skilde sig från debuten att frågan var om det var samma band man hörde. “Days in Europa” visade ett band som mer förlitade sig på synthar och som blandade ett rock och synthsound till något som samtiden inte hade hört förut.

Men det var gruppens tredje och sista skiva som band i originalsättning som kom att bli deras riktigt stora mästerverk. “Absolute Game” kom ut 1980 och blev som sagt uppmärksammad först och främst för låtarna vars överbryggning mellan den framväxande synthmusiken och rock med starka inslag av skotsk folkton. Med månadens artikel “skivan som räddade världen” tänkte jag beskriva inte mindre än två album som skänkte förhoppningsvis fler än mig stor glädje. Skivorna “Days in Europa” och “Absolute Game” är båda sammanlänkade och vidunderligt bra, därför lite svårt att separera dem i två artiklar.

Redan 1978 hade en ny rörelse börjat formas i kölvattnet på punken. Strömmningen som ännu saknade namn kom så småningom att gå under namnet New Romantics, ett namn som kom att myntas 1980 när rörelsen fick sitt stora genombrott. Men redan 1978 hade Gary Numan tillsammans med gruppen Tubeway Army, också den en före detta punkgrupp som nu orinterade sig mot en ny stil, släppt sin banbrytande “Are Friends Electric?” som egentligen musikaliskt definierade hur New Romantics kom att låta som musik.

Skids var den skotska motsvarigheten till Gary Numan som smälte samman de första trevande försöken med musiken med rock och folkmusik som blev deras huvudingredienser i den nya stilen. Gruppens gitarrist, Stuart Adamson, utvecklades så snabbt att gruppens utveckling från en enklare form av punk med starka inslag av skotsk folkmusik till den nya stilen, gick raketsnabbt. Han kom ganska följdriktigt att betyda än mer för just folkmusikrocken senare då hans projekt efter Skids, Big Country kom att bli ett av de största banden i sin samtid men det är en annan historia.

Styrkan i skivan “Absolute Game” är naturligtvis låtarna, men det är också mångt och mycket en fråga om arrangemang. Med den rasande teknikutvecklingen som kom i slutet av 70-talet med nya synthar, blev möjligheterna oändliga. Att denna utveckling råkade komma i en dynamisk tid då experimenterandet med musiken tog sig evigt nya former, var grädde på moset. Ganska snart hade detta experimenterande och omformande av musiken lett in på nya banor.

För Skids del startade alltså denna process med skivan “Days in Europa” som kom 1979 och som året efter följdes upp av just “Absolute Game”. “Days in Europa” var en mer extrem form av deras musik där den strama formen skapades. Rocken fanns visserligen där, men än mer fanns det hejdlösa experimenterandet med syntharna. Texterna blev ofta anklagade för att hylla ideal som stod nazismen nära, men ska jag gissa var nog gruppen mer ute efter att i musik och text beskriva ett Europa med de ideal och tänkande som kontinenten genomgått under 1900-talet.

På “Absolute Game” återgick gruppen till en större balans mellan rock och synthmusik. Som för att förnya sig kom också gruppen att på skivan att införa “Hey Ho-sången” som Adam Ant senare snodde och gjorde till sitt kännemärke trots att Skids alltså var före.

Ingredienserna var klara, de var element som gruppen nu hade experimenterat med i tre till fyra års tid. Återstod alltså att skapa låtarna.

Vi börjar med den tidigaste av de två skivorna “Days in Europa”. Musiken på detta utmärkta album drar alltså mer åt det stramare hållet. Rocken är närvarande men mer tillbakahållen och istället har större utrymme getts åt det syntetiska ljud som dominerar både låtar och album. Skivan är en i det närmaste perfekt blandning mellan det strama och det mer vildsinta i rocken.

Trots låtarnas stela yttre där det kommer till en del extremer som i “Peaceful Times”, hittar gruppen ofta det där översvänget trots det synbara yttret. En låt som “The Olympian” sparkar genitalier hela vägen från Skottland till Dovers vita klippor och stannar inte förrän den har nått en bra bit över kanalen. I en låt som “Thanatos” hittar dessutom gruppen tillbaka till punkens frustande energi och i sådana låtar får de det hela att fullständigt krossa allt i sin väg. Mitt i allt det synbart stela finns alltså ett sånt j-a översväng där det likt en bindgalen pugilist slår vilt omkring sig.

Just låten “Peaceful Times” är för övrigt anmärkningsvärd på mer än ett sätt. Här experimenterar gruppen fullt ut med ljudeffekter och möjligheter som studions utrustning ger dem när de använder sig av baklängesloopar och sång uppspelad baklänges även den.

Texterna är som sagt i varje fall för skivans samtid ett kontroversiellt kapitel. Texter på latin, hyllandet av olympier, beskrivningar av Europeisk idéhistoria från 1900-tal och tills sist ett ironiseradne av Europeisk oförmåga att stå på egna ben genom en beskrivning av dollarns makt över oss alla.

Men än mer kontroversiellt är skivans originalomslag som någon kom på strax efter releasen, var affischen till de olympiska spelen i Berlin. Eftersom detta olympiska spel än idag anses vara ett landmärke i propaganda och ett oförskylt hyllande av nazismen, så väckte naturligtvis valet av omslag ont blod. Redan året efter kom därför en ny utgåva med ett nytt omslag. Men tittar man ordentligt på det nya omslaget så hänger ett antal bilder på väggen bakom paret i förgrunden, en av dessa bilder är det ursprungliga omslaget i repris men denna gång utan högljudda protester för ingen upptäckte tilltaget.

“Absolute Game” är skivan som följde upp “Days in Europa”. Den är också en logisk följd av den föregående skivan och därför hänger de båda på sätt och vis ihop. Trots likheterna finns också skillnader, tillbaka är till exempel en mer tydlig profil av rock. Detta är också plattan där synthar och gitarrer soundmässigt flyter ihop till en ljudbild där det på sina ställen är svårt att avgöra vilket instrument som spelar vad.

Låtarna är mindre strama och inte så präglade av den kommande New Romanticsestetiken utan istället mer inspirerade av den ständigt återkommande skotska folkmusiken.

På den här skivan smältar låtarna liksom ihop till något nytt där delarna blir till ett och något helt annorlunda uppstär som få andra har lyckats skapa. Stuart Adamson säregna gitarrspel är en starkt bidragande faktor, en annan är ljudbilden där synthar och gitarrer blir ett och där också nya synthar avsedda för gitarrer används.

Skids — Joy.Brian Jobsons Hey-Hosång som alltså starkt påminner om Adam Ant fastän denna kom många år senare, är också en säregen egenart med skivan. Starkt präglad av folkmusiken och hembygdens tongångar i den skotska folkmusiktraditionen är på denna skiva än mer framträdande trots att den var ett kännemärke på i stort sett allt Skids gjorde från första singeln “The Saints Are Coming” till sista skivan “Joy” som kom efter “Absolute Game”.

Efter explosionen av kreativitet med nya skivor, kom bandet att splittras. Den sista skivan som en hel grupp blev alltså “Absolute Game”. 1981 Släppte visserligen återstoden av gruppen skivan “Joy” men det var i realiteten bara sångaren Brian Jobson och bassisten som återstod av bandet. Skivan liknade återigen inte mycket du har hört förut, lågmälda tonsatta dikter med ackompanjemang som var sparsmakat är väl den närmaste beskrivningen. Stuart Adamson gick vidare och skapade supergruppen Big Country som blev en kioskvältare, Brian Jobson släppte en skiva med gruppen Armoury Show där bland annat John McGeoch (ett tag medlem i Siouxsie And The Banshees) ingick. Efter denna sprack dock gruppen och han övergick istället till att producera skotsk TV.

De här två skivorna med Skids är idag sorgligt bortglömda. Trots detta är de två plattorna “Days in Europa” och “Absolute Game” två mästerverk väl värda ett par hundra genomlyssningar.

Dr. Da Capo

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots