Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Den amerikanska punken — MC5

MC5.I vår artikelserie om den amerikanska punkens framväxt har vi denna månad kommit fram till bandet MC5. Bandet är kanske inte lika kultförklarat och mytomspunnet som Stooges av eftervärlden, men lika viktiga som denna grupp. För precis som Stooges brutaliserade MC5 rocken från att vara en salongsfäig popsmet i slutet av 60-talet och i början på 70-talet med grupper vars musik fick håret att resa sig av ren skräck. Båda grupperna sökte rockens rötter och det mer primitiva i musikformen, istället som samtiden som sökte det sofistikerade och det slätstrukna. Båda grupperna har i efterhand uppfattats som en reaktion på det slätstrukna, själv tror jag deras tankar helt enkelt bara var att skapa primalskriksrock och att hitta det ursprungliga i musiken. Så följ med på vår verbala resa som så småningom kom att skapa musiken punk.

De två gitarristerna och vännerna Wayne Kramer och Fred “Sonic” Smith utgjorde startpunkten för gruppen. Båda bodde i Lincoln Park Michigan utanför Detroit och det var också där som MC5 så småningom kom att bildas. De hade lärt känna varandra redan under tonåren och gemensamt utvecklat intresset för musik. R&B, Chuck Berry, The Ventures, Dick Dale & The Deltones, Blues och den framväxande garagerockscenen var deras stora inspirationskällor. De spelade konstigt nog i olika grupper vid tidpunkten, Fred Smith i Vibratones och Wayne Kramer i Bounty Hunters. Båda två sjöng och spelade gitarr i vardera gruppen. Så småningom lämnade en del medlemmar båda grupperna för att börja jobba eller att gå på college.De mer hängivna medlemmarna slog snart sina påsar ihop och under namnet Headhunters hade de två grupperna så blivit en. Övriga medlemmar i gruppen var bassisten/sångaren Michael Fraser och trummisen Grant Palmer. Gruppen lyckades snart bli så populär runt det närliggande Detroit att bandets medlemmar kunde säga upp sig från respektive jobb och livnära sig på spelningar. En tid senare gick bandet skilda vägar men Kramer och Smith fortsatte och sökte därför ny trummis och bassist.

Wayne Kramer ansåg snart att gruppen också behövde en manager för att sköta bokningar och bandets ekonomi. Snart ledde sökningarna till Rob Derminer. Denne sökte egentligen tjänsten till att bli bandets nya bassist, men snart insåg både han och de andra att han skulle passa bättre som sångare. Hans starka barytonstämma, den starka scennärvaron och förkärleken till amerikansk soul och gospelmusik gjorde honom idealisk i de andras ögon så istället för en bassist fick de en sångare. Han döpte snart om sig till Rob Tyner efter John Coltrains pianist McCoy Tyner som var en av hans idoler. Rob Tyner var också den som kom på och genomdrev namnbytet till MC5 som kom från uttrycket Motor City Five och var ett namn som beskrev deras rötter. Namnet MC5 var också en slags anspelning på en för bandet mycket populär grupp – Dave Clark Five, en grupp som för övrigt har betytt en hel del för en hel del andra band också. Istället gick jobbet som bassist till Michael Davis, strax därefter anslöt sig också trummisen Dennis Thompson till gruppen. Så 1964 var gruppen skapad och nu kunde bandet koncentrera sig på att repa och komponera material. Av tanken på manager blev det dock intet.

MC5.Wayne Kramers mammas källare fick bli bandets första replokal och redan nu började låtar att ta form. Musiken speglade modern jazz där bandets båda gitarrister var inspirerade av samtida jazzgitarrister som Albert Ayler, Archie Shepp, Sun Ra och Sonny Sharrock men även en icke-gitarrist som John Coltrane sporrade dem. Tack vare dessa influenser utvecklade Kramer och Smith en gitarrstil som blev deras signum och som var helt unik för gruppen, Kramers solon innehöll oregelbundna vibraton medan Smiths komp spelade en mer explosiv energirik stil, som fick publiken att bli alldeles till sig i trasorna. Det var nu som Fred Smith fick öknamnet “Sonic”.Deras stil blir som tydligast när man lyssnar på låtar som “Black To Comm” och många andra.

Bandet spelade nu ute så gott som varje kväll, och hade snart fått rykte om sig för sin scenshow som var både vildsint och laddad. De kunde i vissa fall uppträda inför en publik på upp till 1000 eller fler och vilket gjorde att de fick lov att betraktas som en lokal förmåga och rockfaktor. Lokala journalister hade börjat uppmärksamma dem och snart kom deras namn att figurera i recensioner vilket naturligtvis gav uppmärksamhet. Robert Bixby beskrev dem som en naturkatastrof som bandet nästan inte behärskade, Don McLeese skrev att efterverkningarna av en MC5-konsert var som ett gatuslagsmål eller en orgie.

Uppståndelsen kring gruppen hade i varje fall lett till att det lilla lokala skivbolaget Trans-Love Energies gav ut bandets första singel 1968. Första pressningen av “Borderline” och “Looking At You” sålde slut på bara några veckor och snart kom fler pressningar av singeln. En tid senare hade bandet sålt cirka 7000 exemplar av debuten i Detroit med omnejd. En fantastiskt hög siffra för att dels vara en debut och dels vara en lokal release på ett litet bolag. Den sommaren, 1968, började bandet att turnéra runt den amerikanska östkusten för flera spelningar där de skulle agera förband åt andra mer kända grupper. Big Brother and the Holding Company och Cream var några av dessa och tyvärr för dem så överglänste MC5 deras insatser som huvudakt vilket också det skrålande publikmottagandet och dubbla inropningarna bandet fick skvallrade om. Cream som var mycket stora vid tidpunkten, gick t ex av scenen vid ett tillfälle förkrossade över att ha blivit överglänsta av förbandet. Turnén ledde naturligtvis till mer uppmärksamhet i media och snart hade bandet letat sig in på omslaget till Rolling Stone som skrev om dem som ett av de mest talangfulla amerikanska banden i samtiden. Turnén ledde också till kontakter mellan gruppens medlemmar och den radikala konsnärsgruppen Up Against The Wall Motherfuckers, som var en arg grupp konstnärer med en antietablissemangs och anarkistisk dagordning. Gruppen förordade aktivt motstånd mot samhället där deras meritlista talade för sig självt. Medlemmarna hade 1967 brutit sig in i Pentagon under en fredsdemonstration som hölls utanför, de hade “avrättat” poeten Kenneth Koch 1968 med lösa skott för att protestera mot dödsstraff och så vidare.

I september 1968 hade uppmärksamheten kring MC5 lett till att flera bolag hade sänt ut talangscouter för att sondera möjligheten till att signa bandet. Snart hade Danny Field hittat till Detroit, meningen var att han för Elektras räkning skulle förmå MC5 att skriva på men väl hemma hade han två signerade kontrakt – MC5 och The Stooges. Därmed hade båda banden hamnat på ett skivbolag som vid tidpunkten satsade stort på att knyta band från den nya amerikanska psykedeliska scenen. Grupper som Paul Butterfield Blues Band, The Doors, Tim Buckley (som senare blev pappa till artisten Jeff Buckley), The Stooges och sist men inte minst då MC5 kunde nu räknas in i deras stall.

Enligt Wayne Kramer var bandet vid tidpunkten djupt involverat i politiskt arbete vid sidan av att vara en grupp som skapade musik. Marxistiska och Maoistiska idéer strömmade runt i samtidens musik, konst och idévärld och ett av megafonerna för dessa idéer var Black Panther Party och Fred Hampton. Svarta Pantrarna som svensk media döpte dem till, var en radikal afroamerikansk politisk organisation med revolution och likaberättigande för svarta på agendan. John Sinclair var en av dess anhängare och han fungerade också som MC5 inofficielle manager trots att han aldrig ville kalla sig så. Denne Sinclair var inte bara en anhängare av Black Panthers idéer, utan också en person som försökte organisera motsvarigheten White Panther till att bli en lika mäktig kraft. Genom Sinclairs arbete smög sig dessa idéer alltså sig in i bandets värld. Snart hade de skapat en scenshow där gruppen spelade mot ett crescendo och när det blev som bullrigast lade de ner instrumenten och tog upp oladdade gevär som riktades mot Rob Tyner och efter en stund “sköts” denne ned. Den här radikala perioden höll dock på att sluta i förskräckelse då Sinclair snart arresterades för narkotikainnehav. Flera medlemmar i gruppen använde redan LSD och marijuana och åtalet mot Sinclair hotade att dra med sig även dem.

Bandet höll på att dras med också i en annan skandal. Sent 1968 skulle Demokratiska partiet ha nationalkonvent i Chicago. För att protestera mot konventet hade en dagslång konsert utlysts och ett av de bokade banden var MC5. Stämningen på konserten var under dagen hätsk och flera av de inbokade banden dök aldrig upp eller vägrade att spela därför att känslorna var alltför antagonistiska. Hela konserten och även dessa händelser finns dokumenterade i dokumentären “Get Up, Stand Up”. Neil Young dök upp men vägrade spela så det slutade med att MC5 som ett av de få banden närvarande, gick upp och spelade i åtta timmar utan avbrott. Dagen slutade dessutom med att publiken löpte amok upp till Konventhallen och att en del av dessa bröt sig in på mötet. Händelsen höll på att sluta i totalt kaos och också detta svärtade av sig på bandet som snart inte ville ha något med politik att göra längre.

Senare det året - 1969 – kom så äntligen gruppens debutskiva “Kick Out The Jams” som udda nog var en liveinspelad debutplatta. Den hade spelats in föregående år på hemmaplan i Detroit på Detroit Grande Ballroom där många av deras tidiga klassiska spelningar ägde rum. Skivan innefattade två kvällars konsert, den 30 och 31 oktober året före, som båda visade vilken urkraft gruppen var, en kraft som också kom att fastnat på magnetband. Gruppen började med en R&B-klassiker, Ramblin' Rose, där Wayne Kramer sjunger i en sprucken falsett innan Rob Tyner kommer in och räddar det hela. Skivan fick dessutom en hel föräldrageneration att kippa efter andan när bandet använder ordet “Motherfucker” i låten “Kick Out The Jams”. Skivan är i övrigt en stilstudie i ett bands förmåga att både trollbinda sin publik och ge dem vad de tål med en bombmatta av ljud som fick Concordeplan att rodna av avund.

Skivan har av flera recensenter och genom läsarundersökningar utsetts till en av de bästa liveskivor som någonsin spelats in och har en given plats i skivhyllan. Skivan kom snabbt att sälja mer än de flesta debuter gör tillsammans och ett tag låg den på Billboardlistans “Hot 100”.

Om skiva nummer ett blev en tillfredsställelse för gruppen, måste skiva nummer två ha blivit något av en mardröm även om gruppens medlemmar aldrig har fält några jättehårda ord om det som hände. Under den sista halvan av 1969 var gruppen bokade att gå in i studio och spela in sin första studioplatta, producenten Jon Landau var redan kontrakterad. Samme Landau skulle några år efteråt vara den som upptäckte och pushade Bruce Springsteen till framgång.

Väl i studio hade bandet med sig en uppsättning låtar som kom att utgöra grunden för framtida punkmusik med en slammrig botten av gitarrer och skrammel. Den typen av musik gör sig naturligtvis sig bäst om den ohejdat får flöda utan att man inskränker den eller försöker förbättra den. Med andra ord det ska mer eller mindre spelas in live utan pålägg eller konstiga filter och utan ljudförbättringsmetoder.

Trots detta var det just detta Jon Landau gav sig i kast med. Han ville omforma gruppens sound och han gjorde det genom att trycka ihop ljudet och begränsa deras ljudpalett. Han arbetade mycket med pålägg och förändringar av ljudbilden, så där bandets dynamiska sound kunde ha lyst igenom fanns nu bara ett tomt eko av vad som borde funnits där. Gruppen vare sig orkade eller förmådde att påverka Jon Landau som framhärdade sin vision. Resultatet blev tyvärr skivan “Back In The USA” som mer visade en grupp som kunde gjort något med låtarna snarare än en grupp som gjorde det. En skiva som lättast går att beskriva som ett gapande hål av det som borde funnits där och som istället fyllts med det som inte borde funnits där. Låtarna har kvaliteter det märks, men dessa utnyttjas aldrig och därför kommer låtarna aldrig till sin fulla rätt.

Gruppen själva var inte nöjda med slutresultatet som såg dagens ljus i januari 1970. Skivan blev dessutom en föräljningsmässig besvikelse om man jämför med debutplattan.Skadan som Jon Landau åstadkom med sitt bångstyriga beteende skulle dock visa sig mer långsiktigt än bara till en skiva.

Flitigt turnérande, ett alltmer tilltagande drogmissbruk bland medlemmarna och strulet kring John Sinclair började nu fresta på medlemmarnas tålamod. Inspelningen av skivan “Back In The USA” spädde bara på frustrationen.

1970 förväntade sig alla att bandet skulle delta i uppropet “Free John Sinclair” för att protestera mot dennes fängelsedom för narkotikainnehav. Till allas förvåning avböjde bandet på grund av att de brutit med John Sinclair, en brytning som berodde på meningsskiljaktigheter mellan de båda parterna. Därmed hade MC5 i vissas ögon vänt dem ryggen som tidigare hade stött gruppen och bandet började att tappa i popularitet hos vissa, men katastroferna och missgreppen skulle inte avstanna riktigt än.

Få eller ingen i de äldre generationerna hade vare sig glömt eller förlåtit det moraliska övertramp gruppen begått då de släppte sin debutplatta. Man sjunger eller sjöng inte “Motherfucker” utan att det blir eller blev konsekvenser vare sig i nutidens eller dåtidens USA.

Hudson's var en Detroitbaserad varuhuskedja som sent om sider ville vara med och spela moralens väktare genom att slå vakt om gudfruktighet och etik på det fria ordets bekostnad. Man beslöt därför att MC5's skivor i fortsättningen inte skulle säljas på deras skivavdelningar.

Fifth Estate var en tidning som stod de radikala krafter nära som gruppen hade haft en hel del med att göra framför allt under sextiotalets sista år. Gruppen tog kontakt med tidningen och snart var man överens om att ge Hudson's ordentligt med smisk med en helsidesannons som skulle tala om vad både gruppen och tidningen tyckte om tilltaget. Under rubriken “Fuck Hudson's” talade man ut utan krusiduller vad man tyckte och tänkte, problemet var bara att man undertecknade annonsen med gruppens namn och Elektras namn och logga. Svaret från Hudson's kom snabbt, ingen skiva från skivbolaget Elektra skulle få säljas över huvud taget i någon skivavdelning hos dem. Helt plötsligt var alltså Elektra insyltade i ett bråk som man inte ens hade fått en chans att ta ställning till. Hos Elektra's högst ledning väckte detta sådan anstöt och vrede att det inte dröjde länge innan gruppen hade sparkats från sitt kontrakt. Ryktena gör gällande att många i den högsta ledningen hos Elektra hade stor sympati för första skivans innehåll och ingen sympati för Hudson's, men man ville samtidigt inte stöta sig med en stor kund och var därför tvungen att vika sig. 1970 var både slutets och börjans år. Det var året då samarbetet mellan gruppen och skivbolaget Elektra tog slut, men det var året då gruppen försökte ta nya tag med en ny samarbetspartner i Atlantic Records som blev deras nya hemvist.

Luften började nu gå ur bandet som knäckta gick vidare, men kraftigt skadeskjutna av all turbulens.

Gruppen landade ett nytt kontrakt med bolaget Atlantic Records som ironiskt nog ingick i samma koncern som Elektra. Det första uppdraget på den nya labeln, var att spela in en ny studioskiva.

Den sjätte juli 1971 släppte gruppen skivan “High Time” som man ville göra till gruppens revanschplatta för “Back In The USA”. Skivan är full av de kvaliteter som utmärkte MC5, starka låtar och ett sound som gjorde och gör dem unika. Den gick dessutom längre än de tidigare plattorna och experimenterade mer med låtarna de framförde på plattan. Detta är skivan som mycket väl kunde ha återupprättat dem som en av tronpretendenterna till kungarna av rock, om det inte hade varit för en liten men avgörande detalj. Skivbolaget lade ned nästan ingen tid eller möda på att marknadsföra skivan, den blev därmed ytterligare en besvikelse för gruppen ur ett föräljningsmässigt perspektiv. Gruppen kände sig nu med all rätt övergiven av sin samtid och sin omgivning. Med den usla försäljningen som argument kunde nu också Atlantic göra processen kort och kicka gruppen även från denna label och nu stod gruppen kontraktslösa.

Nästa smäll kom snabbt när bassisten Michael Davis lämnade bandet på grund av ett allt större heroinberoende som spann ur kontroll. De andra uppmuntrade inte honom att lämna gruppen men gjorde å andra sidan inget för att hindra honom. I februari 1972 spelade bandet in vad som kom att bli deras sista inspelning när de i London gick in i studio och spelade in de tre låtarna “Gold”, “Train Music” och “Inside Out” som bara gavs ut på soundtracket till filmen Gold som de hade skrivits för. Bandet haltade visserligen vidare ytterligare en tid, men stundtals med Kramer och Smith utan de andra och med ersättande lokala musiker. De framförde vid dessa tillfällena dels det egna materialet, men också covers på framför allt R&B klassiker. Gruppens samarbete var också alltmer ansträngt på det personliga planet och det enda som räddade dem utåt var den fasad de upprätthöll. På nyårsafton 1972/1973 återförenades gruppen där allt egentligen hade börjat – På Grande Ballroom i Detroit – för vad som kom att bli deras allra sista konsert. Redan efter några låtar orkade dock inte Wayne Kramer längre hålla masken utan lämnade scenen i vredesmod. Kort därefter släpptes nyheten att bandet gått skilda vägar.

Fred “Sonic” Smith gick vidare med att skapa det kortlivade bandet Sonic's Rendevouz Band som bara släppte singeln “City Slang” innan också denna grupp kastade in handduken. Han lämnade musiken när han träffade den inte helt okända Patti Smith och bildade familj istället. 1994 dog han plötsligt i en hjärtattack. Wayne Kramer gjorde enstaka inhopp på andra artisters skivor innan han till sist spärrades in för narkotikamissbruk. Väl bakom galler återförenades han faktiskt med den gamle kollegan Michael Davis som också han satt inlåst. Väl ute började han jobba vanliga Svensson-jobb för att hålla avståndet till det gamla livet och drogberoendet, men så småningom återvände han till musiklivet. Han har sedan comebacken släppt flera skivor i eget namn.

Rob Tyner forsatte en framgångsrik karriär som promotor, manager och producent i hemstaden Detroit. Han framträdde också själv ibland med helt ny lineup under namnet MC5, men detta resulterade bara i några konserter. 1990 Släppte han så albumet “Blood Brother” som överlag fick ett välvilligt mottagande. Tyvärr dog han redan året efter men inget ont som inte kan föra något gott med sig.

1992 Planerades en minneskonsert till Rob Tyners minne och naturligtvis gick det ut förfrågningar till de överlevande medlemmarna Wayne Kramer, Michael Davis och Dennis Thompson. Dessa skakade dock tass och lovade att glömma allt groll för att göra en engångsspelning under namnet MC5.

Konserten gav blodad tand, men det kom att dröja till 2003 då tanken på en mer permanent återförening föddes. Förutom de tre originalmedlemmarna bestod bandet av Nicke Andersson från Hellacopters på gitarr som ersättare för Fred Smith. Sångare var en rad inbjudna artister som stod i kö för att få spela med bandet. Lemmy från Mötorhead, David Vanian från The Damned, Ian Astbury från The Cult och Kate O'Brian var de utvalda. Konserten gick dessutom av stapeln på legendariska 100 Club där den engelska punkrörelsen hade haft en av sina första livescener 1977. Många musiker återfanns också i publiken bland annat Dee Dee Ramone. Konserten hade bara annonserats som ett framträdande av Wayne Kramer men som alltid när någon försöker lägga locket på, så hade ryktet spritt sig.

2004 Gav sig bandet ut på en omfattande världsturné som återigen gästades av olika musiker för olika tillfällen. Nu hade dock bandet tagit det nya namnet DKT/MC5 men musiken var samma gamla beprövade recept. Några av dessa gästande musiker var Evan Dando från Lemonheads, Mark Arm från Mudhoney, Nick Royale (Nicke Anderssons artistnamn) från Hellacopters, Marshall Crenshaw, Lisa Kekuala från The Bellrays. I februari 2005 anslöt sig Handsome Dick Manitoba ex-medlem i The Dictators, till bandet och har sedan dess fungerat som deras ordinarie sångare.

2006 Skadade sig Michael Davis så svårt i en motorcykelolycka att han bestämde sig för att hoppa av. Men redan året efter hade han inte längre ro att ligga hemma på sofflocket, han anslöt sig istället till Lords Of The Altamont som deras nye bassist. Han grundade dessutom en fond som kallas Music Is Revolution Foundation vars syfte är att stödja musikundervisning i amerikanska skolor.

MC5 är en av de grupperna som många andra musiker skyller sitt eget musikberoende på. Få grupper har bettytt så mycket för så många, både musiker och vanliga musikdiggare hittar än i dag tillbaka till MC5: s recept för rock. Med deras hämningslösa stil, förmåga att skriva intressanta låtar och förkärleken till att bryta mot en del tabun är detta kanske inte så underligt. För gruppen är både kungar i sin genration men också ett band som håller än idag. Många av dem som den gången hörde dem som skivköpare, kom senare att skapa egna grupper. Sex Pistols, Ramones, New York Dolls, The Damned och Hellacopters är några av dem som kom att starta som ett direkt resultat av att höra MC5: s musik. Kanske kom de också i viss mån att låta som de gjorde tack vare gruppen.

De visde framför allt att rock är en musik som mår bäst av att förbli otyglad och dynamisk, men också att rötterna till musikformen går att spåra i många olika förlagor. Kom ihåg att MC5 i sin tur var ett direkt resultat av påverkan från andra musikformer som R&B, Jazz, Garagerock, Blues och så vidare. En annan läxa som man kan lära av denna grupp, är att energin är ett av de viktigaste verktygen för att skapa bra rock. Utan denna, faller allt ihop som en sufflé och det är många som borde lyssna på framför allt bandets debutplatta.

Gruppen blev bara stora i en rent komersiell mening med debuten 1969, men musikaliskt sett har betydelsen alltså inte upphört än i denna dag. Om man är intresserad av musik och framför allt av rock, är detta ett band man måste avsätta avsevärd tid att lyssna in sig på eftersom de är så viktiga för eftervärlden. Börja gärna med debuten som inte bara är deras mest framgångsrika, utan också bästa platta.

Discografi

MC5
UtgivningsårTitelÖvrigt
Februari 1969Kick out the JamsDebuten från 1969 som spelades in live inför en hänförd publik på hemma-scenen Grande Ballroom i Detroit. En av de bästa liveskivorna någonsin.
Januari 1970Back in the USADen inte alldeles lyckade debuten i studiosammanhang. Gruppen har visserligen låtarna, men producenten borde förvisats till skamvrån. Ett typexempel på hur en person kan fucka det mesta.
Juli 1971High TimeSista skivan från gruppen och dessutom både den första och sista skivan för nya skibolaget Atlantic. Bandet fortsatte men året efter gjorde gruppen sin sista konsert och sedan gick de skilda vägar. En skiva som borde ha gett dem det nöd-vändiga återupprättandet men som alltså istället blev deras final.

Kultiga grupper ger upphov till releaser av inspelningar i efterhand, så också MC5. I efterhand har det kommit framför allt ett antal liveskivor som spelades in på olika platser under gruppens karriär.

Teenage LustInspelad 1970 släppt 1996. Phun City, UKInspelad live i Storbritannien 1970 släppt 1996. Live at The Sturgis ArmouryInspelad live 1968 utkom 1998. Are You Ready to Testify?Utviven som Bootleg 2005. Live at The Grande Ballroom 68Från bandets klassiska spelningar på hemmascenen Grande Ballroom inspelat 1968.

Dr. Da Capo

Musik

AK von Malmborg — Vår tids rädsla för AK von Malmborg

Blända — Minnesmissbruk

Broder Daniel — No Time for Us 1988–2004 & Army of Dreamers

Buddy & Julie Miller — Written in Chalk

Dead Weather — Horehound

Delbert McClinton — Acquired Taste

Dizzee Rascals — Tongue N Cheek

Drive-By Truckers — The Fine Print: A Collection of Oddities and Rarities 2003–2008

Echo & The Bunnymen — The Fountain

Elin Ruth Sigvardsson — Cookatoo Friends & Rebekka Karijod — The Noble Art of Letting Go

Fibes, Oh Fibes! — 1987

Health — Get Color & Every Time I Die — New Junk Aesthetic

Ian Hunter — Man Overboard & Mott the Hoople — Original Abum Classics & Roll Away the Stone: The Best of Mott the Hoople

Janne Bark — Bara en man

Jay-Z — The Blueprint 3

Jet — Shaka Rock

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers & The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Indie)

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Rock)

John Lindberg Trio (JLT) — Brand New Philosophy

Julian Plenti — Julian Plenti Is Skyscraper

Killer Clan of F.U.N. — Killer Clan of F.U.N.

Korta musikrecensioner LIII

Levon Helm — Electric Dirt

Lightning Bolt — Earthly Delights & Fuck Buttons — Tarot Sport

Lou Barlow — Goodnight Unknown

Megadeth — Endgame

Midaircondo — Curtain Call; Fabrizio Caccaimali — Kobolt Trees & Bubble Shield — My Raspberry Nights

Moderat Likvidation — Mammutation

Monsters of Folk — Monsters of Folk & Pete Yorn & Scarlett Johansson — Break Up

Dr. Indies notering om legendariska Motowns 50-års jubileum

Municipal Waste — Massive Aggressive; August Burns Red — Constellations; Caliban — Say Hello to Tragedy; Tenet — Sovereign & Job for a Cowboy — Ruination

Patterson Hood — Murdering Oscar

Pearl Jam — Backspacer

Porcupine Tree — The Incident & Lacuna Coil — Manifesto

Prefab Sprout — Let’s Change the World with Mu; David Sylvian — Manafon & The Flaming Lips — Embryonic

Progressiv rock från skivbolaget Record Heaven/Transsubstans Records

Riltons Vänner — Japanmix

Robbie Williams — Reality Killed the Videostar

Roger Rönning — Ingen kvinna ingen man

Simian Mobile Disco — Temporary Pleasure; Atlas Sound — Logos & Yacht — See Mystery Lights

Stella Rocket — To the Birds

Sunstorm — House of Dreams

The Big Pink — A Brief History of Love

The Black Crowes — Before the Frost/Until the Freeze

The Confusions — A Permanent Marker & Oholics — Disgraceland

The Donnas — Greatest Hits Volume 16

The Hidden Camera — Origin: Orphan

The West of Eden — Travelogue

Theodor Jensen — Tough Love

This Vision — This Vision

Twaang — The Third Dimension & Dark Angel

UFO — The Visitor

Vader — Necropolis; Behemoth — Evangelion & Yob — The Great Cessation

Vitalic — Flashmob; Maps — Turning the Mind & Bad Lieutenant — Never Cry Another Tear

Vivian Girls — Everything Goes Wrong

Yo La Tengo — Popular Songs