Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Solidaritet med modifikation

Solidaritet är ett ord som allt som oftast förknippas med vänsterrörelser, det är helt enkelt ett uttryck som man tagit patent på och som man anser sig ha ensamrätt på och naturligtvis är alla andra osolidariska. Trots det är det faktiskt så att allt som oftast är det vänsterrörelserna som visar i praktisk handling att man har missuppfattat ordets betydelse eller att ordet rent av inte betyder ett smack när allt kommer omkring. Vem kan bortse från det fuskbygge som socialdemokratin i form av svensk skola stoltserade med, men som i själva verket i sina delar var en gigantisk utslagningsmaskin som lämnade elever utan läs- och skrivkunnighet efter nio års utbildning? Ett faktum som drabbade de resurssvaga eleverna värst dvs arbetarklassens barn. Men det faktumet ville man länge sopa under mattan och idag präglas fortfarande socialdemokratins politik av återställare till det gamla dåliga som en gång för alla borde stämplas som icke fungerande.

Men socialdemokratins falska flagg stannar inte med det, för indirekt håller man sakta på att måla in sig i ett nytt hörn där solidariteten håller på att komma på skam igen fast i ett helt annat sammanhang. Följ med på en resa där falska profeter verkar helt fritt och vill få oss att tro att det handlar om helt andra saker än det egentligen gör.

Afghanistan är landet som sedan 1979 har lidit av ett konstant krigstillstånd med få uppehåll. Landet har sakta men säkert slitits sönder inifrån och de som fått betala priset är som vanligt civilbefolkningen som fått vänja sig vid att leva i otrygghet.

Det började med det Sovjetiska intåget och den följande ockupationen som visserligen föregåtts av några års oroligheter innan dess, men det var i och med detta som den stora sammanbrottsprocessen satte igång. Under 80-talet blandade sig amerikanerna sig i konflikten då den utvecklades till att få en dimension inom kalla krigets ramar. Man understödde de arabiska och afghanska frivilliga som hade skyndat till konflikten för att driva ut ryssarna med vapen av senaste snitt. Dessa trupper blev både legendariska och fruktade för sitt bruk av den amerikanska surface-to-airroboten Stinger, som kostade många ryska helikopter- och flygplanspiloters liv. Men i dessa truppers framfart fanns också tidigt Usama Bin-Laden och redan på 80-talet såddes fröet till det som kom att bli Al-Qaida. I och med bildandet av denna rörelse och deras framfart inom internationell terrorism, drogs Afghanistan in än mer i den malström som ledde allt djupare ner och snart hade ryssarnas uttåg bara lett fram till att en ny dimension av konflikten introducerades.

Om vi vill bryta denna onda cirkel och se till att Afghanistan får den framtid i fred som de förtjänar, måste med andra ord väst och alla andra som är intresserade av att skapa stabilitet i landet se till att bryta mönstret av våld och strid. Man måste också bryta det politiska inflytandet från taliban-rörelsen som länge styrde landet med järnhand och som redan från början hade lierat sig med Al-Qaida. Hur grymt det än kan låta, kan detta bara ske med bland annat militär hjälp men också genom att börja bygga upp landet efter alla år av nedbrytelse. Strategin har hittills varit fokuserad på militär stabilitet, men måste alltså börja omfatta en uppbyggnadsfas. Att se till att landet byggs upp och att människor sakta men säkert börjar få en drägligare liv är solidaritet i praktisk handling och är det som landet behöver.

Det är därför mycket förvånande att behöva konstatera att det solidariska partiet socialdemokratin nu samarbetar med två partier som tar klart avstånd från att ha svensk trupp i Afghanistan. Både vänsterpartiet och numer också miljöpartiet säger nämligen nej till att ha svenska soldater närvarande. Vad som är än mer förvånande är att konstatera att enskilda individer som Tage G Petterson, före detta försvarsminister och före detta talman i riksdagen, också han i två artiklar under det senaste året gått ut och dömt ut svensk truppnärvaro i Afghanistan. Det betyder alltså att motståndet inte bara finns inom två partier som vill utöva mer makt än de har folkligt stöd för, nej det finns också inom socialdemokratin som alltmer börjar framstå som den vankelmodige tvivlaren som säger en sak men hela tiden agerar på ett helt annat sätt. Om det är så att socialdemokratin håller på att omvärdera sin inställning i frågan, eller om man är så benägen att lyssna på två partier som tillsammans har mindre än 15% av väljarstödet, hur kan man då kalla det som eventuellt håller på att hända för solidaritet? Kom också ihåg att miljöpartiet har antytt att ett regeringssamarbete är vilkorat till bland annat denna fråga och kommer att bli föremål för diskussion om vänstern, gud förbjude, vinner nästa val.

Det som ingen inom socialdemokratin eller vare sig vänsterpartiet eller miljöpartiet säger, är att i vågskålen ligger också ett eventuellt återinträde av talibanrörelsen i maktställning i förlängningen om omvärlden lämnar Afghanistan åt sitt öde. Därmed skulle återigen en plattform i form av baser för Al-Qaida som talibanerna fortfarande samarbetar med kunna skapas, och den gamla konflikten mellan väst och denna rörelse där afghanerna motvilligt kommer att bli en del kommer återigen att blomma upp. Hur detta rimmar med solidaritet kan ju någon gärna försöka att förklara för mig och jag kommer fortfarande att skratta år de dumheter som fullständigt haglar ur respektive partihögkvarter för denna vänsterrörelse.

Nej, sossar det är dags för er att säga sanningen, all er politik går ut på att se till att konsolidera makten. Men hur ni använder makten och om ni lever upp till era egna ideal, det är däremot ett kapitel ni är beredda att kompromissa bort hur mycket som helst. Ni är kort och gott så kära i makten att ni är beredda att göra vad som helst för den, till och med att göra avkall på vad ni själva i varje fall påstår att ni står för men som det är mer än tveksamt om ni överhuvud taget tycker. Återigen är det socialdemokratiska hyckleriet klarare för var dag och vad vänsterpartiet och miljöpartiet står för i frågan, det är mer än beklagligt. Att påstå att man står för solidaritet, det blir som att påstå att man älskar ett barn man slår – det är helt enkelt sjukt. Så om det inte är alltför mycket begärt, skulle jag vilja att ni för en gångs skull lever upp till det ni säger. Så någon inom denna solidariska rörelse är mer än välkommen att svara mig i något kommande nummer på frågan: Vad har denna inställning för samband med solidaritet? Hur motiverar man att man vänder ett helt folk ryggen och ändå påstår att man hyser solidaritet?

Så någon inom framför allt miljöpartiet eller vänsterpartiet är gärna välkomna att svara på denna fråga, men också någon inom socialdemokratin är välkommen eftersom man fortfarande väljer att samarbeta med dessa båda partier. Jag ser med spänning fram mot detta svar, för som sagt själv får jag inte det att gå ihop.

Dr. Da Capo

Musik

AK von Malmborg — Vår tids rädsla för AK von Malmborg

Blända — Minnesmissbruk

Broder Daniel — No Time for Us 1988–2004 & Army of Dreamers

Buddy & Julie Miller — Written in Chalk

Dead Weather — Horehound

Delbert McClinton — Acquired Taste

Dizzee Rascals — Tongue N Cheek

Drive-By Truckers — The Fine Print: A Collection of Oddities and Rarities 2003–2008

Echo & The Bunnymen — The Fountain

Elin Ruth Sigvardsson — Cookatoo Friends & Rebekka Karijod — The Noble Art of Letting Go

Fibes, Oh Fibes! — 1987

Health — Get Color & Every Time I Die — New Junk Aesthetic

Ian Hunter — Man Overboard & Mott the Hoople — Original Abum Classics & Roll Away the Stone: The Best of Mott the Hoople

Janne Bark — Bara en man

Jay-Z — The Blueprint 3

Jet — Shaka Rock

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers & The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Indie)

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Rock)

John Lindberg Trio (JLT) — Brand New Philosophy

Julian Plenti — Julian Plenti Is Skyscraper

Killer Clan of F.U.N. — Killer Clan of F.U.N.

Korta musikrecensioner LIII

Levon Helm — Electric Dirt

Lightning Bolt — Earthly Delights & Fuck Buttons — Tarot Sport

Lou Barlow — Goodnight Unknown

Megadeth — Endgame

Midaircondo — Curtain Call; Fabrizio Caccaimali — Kobolt Trees & Bubble Shield — My Raspberry Nights

Moderat Likvidation — Mammutation

Monsters of Folk — Monsters of Folk & Pete Yorn & Scarlett Johansson — Break Up

Dr. Indies notering om legendariska Motowns 50-års jubileum

Municipal Waste — Massive Aggressive; August Burns Red — Constellations; Caliban — Say Hello to Tragedy; Tenet — Sovereign & Job for a Cowboy — Ruination

Patterson Hood — Murdering Oscar

Pearl Jam — Backspacer

Porcupine Tree — The Incident & Lacuna Coil — Manifesto

Prefab Sprout — Let’s Change the World with Mu; David Sylvian — Manafon & The Flaming Lips — Embryonic

Progressiv rock från skivbolaget Record Heaven/Transsubstans Records

Riltons Vänner — Japanmix

Robbie Williams — Reality Killed the Videostar

Roger Rönning — Ingen kvinna ingen man

Simian Mobile Disco — Temporary Pleasure; Atlas Sound — Logos & Yacht — See Mystery Lights

Stella Rocket — To the Birds

Sunstorm — House of Dreams

The Big Pink — A Brief History of Love

The Black Crowes — Before the Frost/Until the Freeze

The Confusions — A Permanent Marker & Oholics — Disgraceland

The Donnas — Greatest Hits Volume 16

The Hidden Camera — Origin: Orphan

The West of Eden — Travelogue

Theodor Jensen — Tough Love

This Vision — This Vision

Twaang — The Third Dimension & Dark Angel

UFO — The Visitor

Vader — Necropolis; Behemoth — Evangelion & Yob — The Great Cessation

Vitalic — Flashmob; Maps — Turning the Mind & Bad Lieutenant — Never Cry Another Tear

Vivian Girls — Everything Goes Wrong

Yo La Tengo — Popular Songs