Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LIII

Shining — Klagopsalmer VI

Shining.Blackmetalbandet från Halmstad – Shining har släppt ett album som på ytan kan tänkas ha lite av svenska bandet Totalt Jävla Mörker i sin musik. Men där Totalt Jävla mörker närmar sig en mix av kängpunk, hardcore och blackmetal så är Shining renodlad blackmetal med både politiska och sociala undertexter i sin musik, nya albumet har sådana tendenser i låtarna. Sex låtar av fyrverkeri och stenhård liksom mjuka partier som går in i varandra. En av de bästa svenska blackmetalalbum i år helt utan konkurrens och helt utan tvekan med sina slipade begåvade texter. Sådant diggar jag.

The XX — XX

The XX.Vackraste popen inom indiemusiken görs för tillfället av underbara barndomsvännerna i gruppen The XX som har låtar som låter som en suverän mix av de mesta, från The Passion, The Fixx, Hot Chips eller Klaxons – alla uppräknade band är personliga favoriter från olika decennier. Musiken är eklektisk och väldigt välbeprövad och fullmogen platta som bara låter musikens omfång atmosfärisk nästan ibland låta som om bandet i fråga varit nära min värld hela tiden men först nu blommar ut för att mogna skata och säkert inför framtidens förväntande tidens gap. En briljant skön estetisk dröm, hägring som vilar nära anden i det esoteriska i musikens budskap, om det finns något sådant bemärkt i sångerna. Helheten är ett eget utmärkande koncept som bandet vilar sig i. En skiva vars humor ligger på topp – hela veckan lång eller året ut.

Jamie T — King & Queens

Jamie T.Mike Skinner i The Streets har en klar efterföljare i den unge britten Jamie T. En kille likt Lily Allen gör socialrealistisk musik som breder ut sig som The Clash möter engelsk twostep i skön förening. Hans andra nya platta är kanske inte lika tät som debuten men mera varierande i kompet och arrangemangen glittrar mera urbant som sig bör. Hip hop och löslig strukturerad pop som tar fram mina bästa sinnen ändå. Han låter sina låtar bottna ordentligt och det kan givetvis vara en plus i kanten. Då får musiken och lyriken en rimlig chans att kunna mogna och växa till sig. Jamie T gör det inte lätt för sig men inte heller gör han det svårt heller för sitt skapande. Jag är inte fullt ut nöjd med Jamie T på skivan. Hans ansats är säkert bra men lite förutsägbar då jag förväntar mig lite stilar vars mix utgör själva grunden, den ram där Jamie T: s musik rör sig. Londons förorter och dess city blir skivans tillhåll. Jag är inte överens med Jamie T denna gång av ordningen.

Mark Knopfler — Get Lucky

Mark Knopfler — Get Lucky.Många månvarv har gått sedan huvudbandet Dire Straits lade ned sina instrument för alltid. Numera sedan början av 90-talet är gitarristen/huvudmannen Mark Knopfler soloartist med många soloplattor bakom sig. Ta den nya skivan som exempel med den där tråkiga ordinära stelheten som verkar vara symtomatisk för de flesta av Mark Knopflers samtliga soloplattor har fått samma status och känsla som de plattor Steve Winwood, Eric Clapton eller Phil Collins plus några till vuxna artister som mera närmar sig tradigheten eller gråa massans popularitet. Nya skivan har bara anonyma träaktiga aktstycken att luta sig tillbaka på och tappar därmed känslan av något mera än samma vanliga gegga från ”vuxna” artisten Mark Knopfler. Jag tappade intresset redan vid andra låten mest på grund av att skivan är ungefär lika spännande som en grå stenvägg. Det vill inte säga lite bar det. Skärpning Mr. Mark Knopfler – till nästa platta gärna lite mera ”Brothers In Arms” (Dire Straitplatta från 1985) som borde ge mera.

Vindictiv — Ground Zero

Så var det dags att ta den stora kollen eller lyssningen på bandet senaste skiva och se om den var lika bra som deras konsert. Först var det Dr. Rock som uppskattade plattan på redaktionen sedan slutade det med att undertecknad satt med en stor dos speedmetal eller powermetal i samma anda som Blind Guardian eller Helloween. Bra sång, bra komp och framförallt bra framförd på skiva då allting sätts ihop på ett för mig övertygande och ännu mera begriplig nivå där texterna kan vara lite si eller så med den saken, fastän musiken är hur lysande som helst och det bevisar att bandet kan ta väl vara på sig. En skiva att minnas väl och ej att förglömma. Bra speedmetal är alltid bra power och klös i om man så får tilltala publiken där ute i periferin. Kanske en av årets främsta svenska akter i hårdrocken.

Stryper — Murder by Pride

Stryper — Murder by Pride.Jag genomled deras skivor från 80-talets hårmetalepok och det var faktiskt på gränsen till outhärdlig och musik som man inte kunde lyssna till. En sörja av stela hårdrockslåtar och stelopererade tidstypiska ballader som är på gränsen till fjantiga. Stryper.Stryper med sångaren/låtskrivaren Michael Sweet är ledaren för detta kristna hårdrocksband som dessutom måste ge ut en ny lika vedervärdig soppa till skiva som de givit ut förut. Det finns absolut ingenting av bestående värde i det här. Låtarna suger direkt vid genomlyssningen och bandet låter mest trött och gammal. Ungefär så trött att man förstår att Stryper själva förstår att den musik de släpper nu, är lika ointressant som förra veckans kändisskvaller. Det vill säga att bandet inte förmår att släppa något vettigt alls, om ni frågar mig.

Ingenting — Tomhet, Idel Tomhet

Bandet låter tyvärr precis som vad titeln på skivan antyder – tomhet, idel tomhet. Jag vill inte göra jämförelsen men den kommer sig av naturlighet, då Ingenting låter som en sämre version av Kent i texterna och musiken. Man kan lätt dra till sig 90-tals-band såsom Brainpool och Jumper när jag lyssnar på Ingenting. Anledningen är hur lättviktig Ingenting framstår som band och ytan tar över. Det går inte att ta bandet på fullaste allvar. Så det blir tomhet inför min världsbild gällande bandet i fråga.

Walter Trout — Unspoiled by Progress

Walter Trout.Han har spelad med John Lee Hooker, Big Mama Thornton, John Mayall och en senare upplaga av Canned Heat. Tung bluesrock är hans signum, vilket kommer ut ur högtalaren när världens bästa gitarr-riffs öppnar upp bluesrockens himmel vid kraftfulla vibrerande upplägg. En skiva man känner att den tynger dig ordentligt. Låtarna är bra och ruffliga liksom nöter ned allt motstånd och kvar är bara ditt hjärta som dunkar ikapp med bluesrockens rytmer. En härlig och skön platta man njuter av fullständigt. Det finns inget slarv eller flams här inte. Bluesrocken sitter fast där i väggen och ger atmosfär åt allting jag förknippar med bra bluesrock. En stor platta.

Lau — Arc Light

Lau — Arc Light.Aidan O´Rourke, Kris Drever och Martin Green är medlemmar i den keltiska skotska folkmusikgruppen LAU. De gör traditionell keltisk musik som är på ett sätt väldigt bra men det blir lite entonigt till slut att få följa samma sorts musikaliska känsla och ackord genom hela skivan. Det blir lite för mycket av det goda. Även om LAU har blivit det mest framgångsrika bandet i den här formen av traditionell musik från högländskapen i Skottland. Jag älskar i normala fall den här sortens folkmusik men nu blev det inte så roligt utan det fungerar med ett par låtar åt gången. Sådan musik kräver nästan lite speciell miljö för att fånga in atmosfären i det hela. Men visst är musiken i sig själv intressant och framförallt välspelad på skivan. Men jag vill ha det mera uppblandad med annan musik tror jag, för då skulle det fungera bättre.

Mad Lee Riot — Terra in Cognito

En av medlemmarna i bandet (Robin) jobbar på biblioteket i Jakobsberg där jag åtminstone senast förra året stötte på honom. Jag brukar stanna till för att höra med vad som sker med bandet. Nu senast släppte det ett album full av stilsäker rock som man lugnt kan säga är alternativ vräkig men ändå harmonisk rock, vars förmåga att trollbinda undertecknat har varit en visa sedan jag skrev om bandet första gången. Så nog har jag följt deras svängiga rock under 2000-talet (relaterade länkar nedan) och varit lika förälskad varje gång bandet har skickat fram nya låtar. Jag noterar att en ny medlem i form av den kvinnliga trummisen Lea Larsson tillkommit, om jag inte har missat det hela inom bandets utveckling. Nåväl, denna skiva utkom redan 2008, fast det är först nu jag fått tag på den. En bra skiva som ger gåshud och en känsla av att bra rock tillverkas fortfarande i Sverige.

Mad Lee Riot | Mad Lee Riot — All in All | Mad Lee Riot — Please Do Not Reply We Contact You

Soul Sisters III

Soul Sisters III.Musiken från den här serien som skivbolaget Kings road ger ut tillhör mina favoriter av soulutgåvor – särskilt deras satsning på kvinnliga vokalister från 60-70och 80-talens decennier. Sångerskan Ruby Winters sjunger sönder själen med sin kärleksballad, som har en tongivande frasering som är själva grunden för låtens sårbarhet. Så att man till slut går sönder som människa när man väl har förstått essens av vad hon sjunger om i sin låt ”I don’t want to cry”. Jag kan inte heller stå emot kraften och den väna bedjande röst som Gloria Lynne har när hon vädjar till dig och vill att du skall förstå helvetet med en omöjlig kärlek, sången ”Impossible” är en skön svävande soullåt som har allt vad jag kan begära av en vacker soulballad. En låt som går över den banala klichén och förvandlas till en kärleksmissil riktat rakt mot hjärtat. Gloria Lynne som idag är 78 år gammal upptäcktes av experimentmusikern och jazzkompositören Raymond Scott i slutet av 40-talet. Att hon finns med på samlingen är utmärkt. Det finns mera kända namn som Tina Turner, Doris Duke, The Staple Singers, The Jones Girls och Sisters Sledge. En ljuvlig samling soulsånger som jag aldrig kommer att glömma bort, vilket jag hoppas på i alla fall.

Caroline af Ugglas — Så gör jag det igen

Caroline af Ugglas — Så gör jag det igen.Hennes bästa skiva som jag kan tänka på i denna stund. Ett ögonblicks perfekta pop eller soul om man så vill kalla det för. Men Caroline af Ugglas har alltför länge varit inspirerad av Janis Joplin, så att hon via sina tolkningar av Janis, till slut förvandlade sig själv till en parafras av Janis Joplins arv, vilket inte kunde varit hennes mening men det blev till slut så. Nu när hon sjunger låten ”Snälla, snälla” så närmar hon sig Sam Coke istället, då blir det full poäng hos undertecknad. Jag är lika förstjust i låten ”Du var mitt hjärta” som Markus Krunegård skrivit till Caroline. Här får hon hjälp på sången av Tommy Nilsson. Hans mörka manliga stämma passar bra ihop med Caroline Af Ugglas feminina sida. Plattan är fin, tajt och bara alltför underbar. Så borde hon faktiskt ha låtit redan från början tycker jag. I stället för att hålla på med torra övningar av Janis Joplin på svenska vilket blev för mycket för Blaskans redaktion.

Black Dice — Repo

Black Dice — Repo.För flera år sedan hade jag många tillfällen då oljudsmusik från Japan lockade mig mera än indierock man hört förut och inte gav världen något nytt att fundera. Särskilt två artister eller grupp intresserade undertecknad – Merzbow och bandet Melt Banana. Deras oljudsrock var precis vad världen då behövde, unga musiker som använde sig av nya elektroniska instrument och ordinära instrument. I dag har vi band som Animal Collective, Health, Mogwai, Panda Bear och bandet black Dice som delar samma teoretiska ideal som de två nämnda japanska band.. Black Dice är ett band som går ett steg längre på sitt senaste album där musiken bildar en fond som har ljudklipp, distade ljudväggar och oväsen. Med klipp, snitslade ingångar i tekniken. Black Dice är den detalj som utvecklades ut ur Sonic Youth och Animal Collectives musikaliska diskrepanser. Differensen i deras musik utrycker den visionen att man följer ett streck som når en viss punkt där musiken försöker transformera sig till en högre dimension. Black Dice är ett band som kan sägas tvinna samman hardcore, experimentell metall och indierock i en smältdegel som gör deras musik ännu bättre. Neurosis och Isis är två bra referenspunkter att plocka in när det handlar om black Dice. Deras nya skiva är en fenomenal platta vars signatur är den elektriska känslan av att befinna sig i en futuristisk miljö som aldrig slutar överraska publiken.

Rod Stewart — Soulbook

Rod Stewart — Soulbook.Kan man inte få Roddan att sluta spela in onödiga plattor när vi så väl behöver Rod Stewart till annat inom musiken. Nu vill han leka Sam Coke och sjunga in överflödiga versioner på sönderspelade låtar, låtar som redan är bra utan nya dåliga tråkiga coverversioner. Stevie Wonder och sångerskan Jennifer Hudson envisas med att hjälpa till att förvränga och göra bra låtar menlösa. Egentligen är det ännu värre, om vi skall tala klarspråk, att en i grunden stark och bra artist plötsligt måste göra tramsiga plattor. Den här skivan skulle världen må så mycket bättre av att slippa att ha göra med.

Ian Brown — My Way

Stone Roses förra frontman Ian Brown har sedan 1998 släppt egna soloplattor varav de två första var dem som jag personligen diggade fullt ut. Men sedan dess har Ian Brown släppt mer eller mindre ointressanta album. Det senaste exemplet är tyvärr skivan ”My Way” som är ett under av misslyckade låtar och göranden. Jag börjar sakna den gamle gitarristen John Squire från Stone Roses som gav liv åt Stone Roses bästa låtar i det tidiga 90-talet. Ian Brown känner jag skulle behöva en vitaminkick av nya influenser. Hans nya album är ofärdig och verkar mest innehålla tomma ytliga skisser av sånger. Inget för mig.

Lynyrd Skynyrd — God & Guns

Lynyrd Skynyrd — God & Guns.Titeln på skivan säger allt om Nordamerika, detta land som tilltror Gud i varje mening och gillar vapen som livstil, om man hårdrar det hela lite mera än vanligt. Men så är Lynyrd Skynyrd ett band från Texas som visar varför sydstatsrock kan konsten att mixa blues, country, rock till sin egen specifika mix. Särskilt roligt är det att bandet håller kvar sin ställning trots sångaren Ronnie Van Zants död i flygkrasch och Billy Powells död. Johnny Van Zant sjunger numera i bandet tillsammans med tre andra killar, Rickey Medlocke (ex-Blackfoot) Michael Cartellone och Gary Rossington håller dagens uppställning i gång. Det gör de med bravur. Klassisk sydstatsrock som gränsar till hårdrock är aldrig fel. Låtmaterialet är hur bra som helst om ni frågar mig idag. En stark och grym platta.

Paradise Lost — Faith Divides Us, Death Unites Us

Paradise Lost — Faith Divides Us, Death Unites Us.Nick Holmes har låtit håret växa ut och fått för sig att Paradise Lost skall gå tillbaka till sina rötter omkring ”Icons” 1993 eller tidigare. Jag personligen föredrar deras syntbaserade gothrockperiod då Paradise Lost lät mera Depeche Mode än de själva lät. Som på albumet ”One Second”mitt favoritalbum från 1995. Nu blir man först lite orolig att Nick Holmes skall börja growla och musiken låta mera death metal än gothrock när man först läste de första artiklarna om albumets tillkomst. Men det sker bara på ett par låtar vilket gläder en gammal goth/indierockare som mig. Nu finns det bra låtar och ännu bättre sång från Nick Holmes. Hela skivan kanske inte är så pass bra att jag påstår att det är bland det bästa de gjort. En låt mig skriva så här istället. Plattan blev nu bättre än vad jag först trodde och den räcker för att få mig att fortsätta att digga Paradise Lost ännu en gång.

Raised Fist — Veil of Ignorance

Raised Fist.Sveriges bästa hardcoreband Raised Fist med en av Sveriges bästa sångare Alexander Rajkovic som har en tung skön röst. Jag kan bara tänka mig att en mätkig sångare som Peter Dolving i The Haunted får till det på samma sätt. Grym vacker hardcore med starkt trumspel av Matte Modin som är relativt ny i bandet, direkt från Dark Funeral. Hela skivan andas melodisk blytung magisk hardcore. Tänk att skönhet kunde vara grymmare än grymmast i år. Älskar du skivbolaget Burning Hearts främsta hardcoreakt - då är det Raised Fist som gäller för min egen del. En av årets akter.

Hypocrisy — A Taste of Extreme Diviny

Man förvånas över hur mycket bra metal som kommer från Sverige under de senare åren – då handlar det om metal i världsklass. Särskilt har jag varit förtjust i Sveriges svar på Deicide och Morbid Angel – Hypocrisy som har en fantastisk growlare i Masse Broberg och ett geni som producent/gitarr Peter Tägtgren. Till vardags spelar Peter Tägtgren som ni vet, i sitt industrimetalprojekt Pain. Ny släpper hans band Hypocrisy ett av det stora tunga death/black metalalbumen för i år. Brutala riffs till lite tyngre blastbeatkomp i samma dynamiska växelverkan som jag mest har hört band som Napalm Death har orkat spela under åren. Men Hypocrisy tvekar inte utan spelar högoktanig driven musik på gränsen till grindcore. Så här bra metal spelas det i Sverige i nådens år 2009.

Wolfmother — Cosmic Egg

Wolfmother — Cosmic Egg.Gruppen brukar få nästan hela redaktionen att gå upp i falsett av rena lyckan när deras förra platta kom ut. Men visst kunde jag förstå att Wolfmother kan väcka sådana reaktioner. För deras Led Zeppelin, Black Sabbath och Black Mountainsvepande rock är förförisk på så många sätt. Alltså är förutsättningarna att jag skulle bli förtjust stor. Men skivan griper inte alls tag i mig, trots att jag personligen brukkar älska den här tunga megarocken utan några som helst problem. Men misstanken om att det inte är på allvar utan lite poserande på något sätt finns med i bedömningen. Vilket är lite lustigt trots att bandet nästan gör allting rätt. Det blir ändå bara musik som sveper förbi utan att stanna till. Wolfmother är kanske lite överreklamerad helt enkelt.

Bob Dylan — Christmas in the Heart

Bob Dylan — Christmas in the Heart.En meningslös platta med julsånger som tolkar traditionella julsånger, fast bara i välgörenhetssyfte i detta fall. Men det är tomma gester och traditionellt på ett trist sätt. För guden Bob Dylan presterar inget nytt i sina låtar utan gör allting så att det mest blir ett jobb bland alla andra. En skiva som man kan ha i varuhusen utan att man noterar att det är bob Dylan som sjunger i högtalaren. Visst det är fint med välgörenhet men som konstnärlig koncept är det bob Dylan ovärdigt på något sätt att göra en simpel julskiva, en bland alla andra julskivor. Tro mig, jag älskar julsånger. Men inte att Bob Dylan skall släppa ett sådant och då får det vara i vilket ädelt sysfte som helst. Med Dylan vill jag ha mästerliga sånger.

Musik

AK von Malmborg — Vår tids rädsla för AK von Malmborg

Blända — Minnesmissbruk

Broder Daniel — No Time for Us 1988–2004 & Army of Dreamers

Buddy & Julie Miller — Written in Chalk

Dead Weather — Horehound

Delbert McClinton — Acquired Taste

Dizzee Rascals — Tongue N Cheek

Drive-By Truckers — The Fine Print: A Collection of Oddities and Rarities 2003–2008

Echo & The Bunnymen — The Fountain

Elin Ruth Sigvardsson — Cookatoo Friends & Rebekka Karijod — The Noble Art of Letting Go

Fibes, Oh Fibes! — 1987

Health — Get Color & Every Time I Die — New Junk Aesthetic

Ian Hunter — Man Overboard & Mott the Hoople — Original Abum Classics & Roll Away the Stone: The Best of Mott the Hoople

Janne Bark — Bara en man

Jay-Z — The Blueprint 3

Jet — Shaka Rock

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers & The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Indie)

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Rock)

John Lindberg Trio (JLT) — Brand New Philosophy

Julian Plenti — Julian Plenti Is Skyscraper

Killer Clan of F.U.N. — Killer Clan of F.U.N.

Korta musikrecensioner LIII

Levon Helm — Electric Dirt

Lightning Bolt — Earthly Delights & Fuck Buttons — Tarot Sport

Lou Barlow — Goodnight Unknown

Megadeth — Endgame

Midaircondo — Curtain Call; Fabrizio Caccaimali — Kobolt Trees & Bubble Shield — My Raspberry Nights

Moderat Likvidation — Mammutation

Monsters of Folk — Monsters of Folk & Pete Yorn & Scarlett Johansson — Break Up

Dr. Indies notering om legendariska Motowns 50-års jubileum

Municipal Waste — Massive Aggressive; August Burns Red — Constellations; Caliban — Say Hello to Tragedy; Tenet — Sovereign & Job for a Cowboy — Ruination

Patterson Hood — Murdering Oscar

Pearl Jam — Backspacer

Porcupine Tree — The Incident & Lacuna Coil — Manifesto

Prefab Sprout — Let’s Change the World with Mu; David Sylvian — Manafon & The Flaming Lips — Embryonic

Progressiv rock från skivbolaget Record Heaven/Transsubstans Records

Riltons Vänner — Japanmix

Robbie Williams — Reality Killed the Videostar

Roger Rönning — Ingen kvinna ingen man

Simian Mobile Disco — Temporary Pleasure; Atlas Sound — Logos & Yacht — See Mystery Lights

Stella Rocket — To the Birds

Sunstorm — House of Dreams

The Big Pink — A Brief History of Love

The Black Crowes — Before the Frost/Until the Freeze

The Confusions — A Permanent Marker & Oholics — Disgraceland

The Donnas — Greatest Hits Volume 16

The Hidden Camera — Origin: Orphan

The West of Eden — Travelogue

Theodor Jensen — Tough Love

This Vision — This Vision

Twaang — The Third Dimension & Dark Angel

UFO — The Visitor

Vader — Necropolis; Behemoth — Evangelion & Yob — The Great Cessation

Vitalic — Flashmob; Maps — Turning the Mind & Bad Lieutenant — Never Cry Another Tear

Vivian Girls — Everything Goes Wrong

Yo La Tengo — Popular Songs