Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro

Moon Martin — The Very Best of Moon Martin Utgåva 1999

Moon Martin.Så lätt att glömma bort en artist som Moon Martin eftersom det känns länge sedan han släppte skivor som betydde något för oss älskare av popwerpop. Martin Moon är mannen som släppte tre bra album som jag älskade under en viss period, men som jag nu på den här samlingen återupptäcker igen. Moon Martin är musikern som gjorde bra korta effektiva poplåtar med pubrock, powerpop och lite elegant new waveestetik spelade med hörbar skicklighet. Skivorna jag tycker bra om heter följande; Shots From A Cold Nightmare, Escape From Domination och Street Fever. De utkom mellan 1978-1980. Musiken var slagkraftig korthuggna effektiva låtar med texter som var små kärleksberättelser men höll sig inom den klassiska gränsen som brukar vara cirka tre minuter. Inom den begränsade tiden gällde det att göra melodramatiska sånger med stora gester eller fantasifulla avslut man kan acceptera som lyssnare och kanske lära sig älska till slut. Moon Martin hade också fått sina låtar inspelad alltifrån Mink DeVille, Nick Lowe och Dave Edmunds. De gjorde effektiva och solitära inspelningar av Moon Martins låtar. Men det var ändå länge sedan vi hörde dessa fantastiska sånger i nämnda artisters plattor.

Moon Martin började spela in mindre bra plattor med en av sina tidiga 70-talsband; Southwind. Men de sprack då inget skedde med deras två plattor. Jag har inte hört det bandet och känner inte tills deras musik. Däremot var ville Moon Martin vara med och spela in musik. Tillsammans med The Eagles spelade de in som musiker in material med Linda Ronstadt. Han blev även med och spelade in låtar med självaste Gram Parson. Men Gram Parson var mest borta i drogernas värld så det gick som det gick; följaktligen dog Gram Parson till slut av överdos. Moon Martin blev nu en soloartist som skapade tidigt sig ett namn på rockscenen med sina nya influenser inom framförallt pubrocken, där vill jag tillägga att jag tycker att hans låtar har just det där fina mellantinget av klassisk pubrock och new wave. Samlingen ger ett förträffligt tillfälle att upptäcka en alltför bortglömd rockare; Moon Martin.

Ramones — Anthology: Hey Ho Let’s Go! Utgåva av Rhino-bolaget 1999

Otis Redding — Dreams to Remember: The Otis Redding Anthology Rhino/Atlantis 1998

Ramones.Ramones — Anthology: Hey Ho Let’s Go.Warner som äger kvalititetsbolaget Rhino planerar att lägga ned Rhinos arbete med att ge ut genomarbetade boxar och cd-skivor med de intressanta och viktiga artisterna. Ta till exempel den dubbel-cd med Blaskans hjältar i Ramones där alla deras bästa och relevanta hits samlas ihop tillsammans med en bra bok – vilket Ramones historia berättas för alla som inte kände till alla detaljer. En välbehövlig skiva jag köpte på Bengans skivaffär på Drottninggatan i Stockholm. Varenda big hit från första skivan och framåt är det bara att luta sig tillbaka och lyssna på med stort nöje. Rhino samarbetar även med Atlantis med utgåvan av dubbel-cd: n med de viktigaste låtarna från soulguden Otis Redding, hela karriären fram till hans död i flygplanskraschen 1967. Warner tänker säga upp personalen och själva börja ge ut samlingar. Jag tror inte på det konceptet. Warner är multibolag med enkla lösningar och kan knappast ge samma kärlek och intresse för suverän bra musik. Men sug gärna på karamellerna och köp in båda albumen för det är bara fantastisk musik från punken och soulens världar.

Buddy Miller — Cruel Moon

Få har haft inom countryn sådana fruktbara samarbeten med ikonen Jim Lauderdale och Victoria Williams under flera år. Men nu är Buddy Miller en stor neotraditionell countryartist som gör bra plattor. Min personliga favorit är skivan ”Cruel Moon” inspelad i Buddy Millers hemstudio. Det finns flera suveräna dietter där stora artister som Steve Earle och Emmylou Harris. Buddy Millers hustru, Julie Miller finns med på ett hörn på plattan. En form av musik vars grund ligger i honky tonk men fladdrar till med rockens utsvävningar då och då på plattan. Men för det mesta är det genuin country som de sig bör. En suverän tilltalande platta – den är ett måste att inneha.

Ramblin’ Jack Elliott — I Stand Alone

Ramblin’ Jack Elliott — I Stand Alone.Woodie Guthrie var den som personligen gav världen ett nytt ansikte på 50-talet. När han lanserade sin nya skyddsling ”Ramblin Jack Elliott. Som i sin tur blev mentor för den unge Bob Dylan. Den här skivan från 2006 är en fin lågmäld historia där vi hör sånger från en trygg erfaren famn. Med hjälp av Lucinda Williams, Flea, Corin Tucker och David Hildago skapas det små ögonblick av magi, sådant vi alla kan behöva under dagens vedermödor. Plattan är en skicklig folkrockplatta med små countrystänk med i bilden. Jag gillar uttrycket som skivan utstrålar av ålderdomlig vishet från en man och musiker som varit med tillräckligt länge för att finna andra värden i livet. Tänk att han fick Paul McCartney att börja lära sig spela musik, Mick Jagger fick för sig att börja köpa/spela gitarr efter en konsert i London.

Robbie Robertson från The Band, Bruce Springsteen eller Kris Kristofferson är ytterliggare musiker med band till Ramblin Jack Elliott. Den här skivans ambitioner är ligga på en lågmäld nivå där skriken, skränen och ljuden hålls på plats av skönare toner än vad man ibland kan få chansen att lyssna på. En stor platta i det lilla formatet.

The Feelies — Time for a Witness

The Feelies.The Feelies.Lustigt nog så är gruppen The Feelies som existerade mellan 1977-1992 – återigen aktuella med nya utgåvor av deras två skivor: Crazy Rhythms 1980 och The Good Earth 1986.

Dessa har jag inte i min ägo kvar längre utan deras sista platta som de gav ut innan det splittrades är suverän med alarmerande postpunkrock i en anda som har både Television, Lou Reed, Talking Heads kanske Johnny Thunders i åtanke. The Feelies — Time for a Witness.Skivan ”Time for a Witness” är en driven platta med starka gitarrer och smått eskapistiska utsvävningar med gitarriffs och starka trummor. Bandets trumslagare Anton Fier var den som angav rytmen i The Feelies plattor. Anton Fier lämnade bandet för Pere Ubu. Bill Million och Glenn Mercers var de viktigaste medlemmarna då de skrev låtarna och skapade bandet unika stil med ettrig ilsken bulldogrock med långa berättande låtar. Det är ett band som kanske kan få en renässans vilket de förtjänar.

Big Star — #1 Record/Radio City

Big Star — #1 Record/Radio City.Alex Chilton var fullt upptagen med att spela in låten “The Letter” med sitt band Box Tops – låten skrevs av de två vita främsta låtskrivarna av flera klassiska soullåtar åt svarta artister; Dan Penn och Spooner Oldham. Sessionen skedde i Memphis och på plats i den berömda studion American Recording Studio, dessutom under ägaren Chips Momans övervakande insyn. ”The Letter” blev en megahit men resten av de superbra material Box Tops släppte under några få år renderade inte riktigt så mycket att Box Tops skulle tillhöra de stora 60-talsbanden i USA. Snarare började Alex Chilton tröttna på det hela. Så han flyttade till New York och spelade musik på egen hand. Han träffade senare på särlingen Chris Bell som också spelade med olika konstellationer. De båda började samarbeta inom musiken. Andy Hummel och Jody Stephens blev också med i deras nya band, gamla vänner till Chris Bell och deras gemensamma band Ice water – Big Star var född och med det, den tuffare powerpopen. Big Star.Tänk dig Byrds, Beatles, Kinks och andra rockband som gärna plockade in harmonier och vävde ihop röster. Pop med subtila arrangemang helt enkelt. Big Stars debutplatta #1 Record spelades in den lilla studion Ardent med distribueras av soulbolaget för att senare hamna på CBS. På den här skivan så föddes den stil som jag älskar hos ett band som Big Star; konsten att skriva medryckande harmoniska välljudande melodier och få till ett lagom ruffligt sound. Big Stars platta blev ett svårt projekt. Särskilt som Chris Bell ville dra åt ett annat håll och sätta sin egen prägel på musiken. Alex Chilton visste att han ville ha sin egen profil på bandet. Så därför drog det till slut åt olika håll och gick egna vägar. Chris Bell slutade så tragiskt att han knarkade/söp och dog i en bilkrasch 1979. Alex Chilton och Chris Bell skrev alla låtar tillsammans på den första albumet medan den andra plattan ”Radio City endast hade ett fåtal låtar av Chris Bells hand medan merparten stod Alex Chilton för. Det tragiska att Big Stars karriär hela tiden floppade och fick svårt att nå fram. Big Star hamnade lite utanför Memphis där blues, rockabilly och soul hade präglat staden sedan begynnelsen. Big Star lades ned vid slutet av 70-talet. Men återförenas igen med hjälp av powerpopens senare kungar The Posies. Den här skivan bekräftar i alla fall bandets storhet och moderna status som ett av världens bästa rockband.

Exile från det förflutna 70-talet som sjöng låten Kiss You All Over

Exile.Ett bortglömd band som hade en av 70-talets finaste smått discoinfluerade ballader jag kommer ihåg, ”Kiss You All Over” har en fin skönsång av Jim Stokely, som sjunger lugnt och sansat den här kärleksballaden. Gruppen ledare J.P Pennington bildade bandet redan 1963 och orkade fortsätta ända in till 1993. Sedan var det dags att ta adjö av Exile. Andledningen att jag nämner Exile är att jag råkade lyssna på singelhiten ”Kiss You All Over” och mindes hur den här hiten som kom ut 1978 fick min syster att dansa ännu intensivare just det året. Efter den låten började jag plocka fram gamla album för att kolla in en del av deras låtar. Men då var de mest tråkig och undermålig country de spelade. Mest saknade bandet själ i den country de ville framhärda att spela in. Vad bandet borde ha gjort är att sjunga in flera vackra discopopballader som just ”Kiss You All Over”. Men de valde att spela in sämre countrylåtar istället.

James Chance & The Contortions — Molotov Cocktail Lounge

James Chance.En av de märkligaste scener som dök upp i slutet av punkens första våg, var just postpunk; new wave, punkfunk och det som Sonic Youth startade upp, No Wave. En stil som hämtade influenser från avantgardemusik, punk, funk och soul, disco och rockmusik. Flera grupper som använde sig av den nya noisemusiken, det vill säga oväsen, ovanliga ljudbilder och elektroniska instrument. Band som DNA, Mars Lydia Lunchs band Teenage Jesus And The Jerks och James Chance och hans freefunkband & The Contortions. Det sistnämna bandet hade jag ett gått öga till. James Chance ville inget hellre att spela funkig jazzig punk där hans saxofon spräckte upp postpunkscenen med allt vad det innebar. Jag upptäckte hans musik omkring 1982. Köpte på mig ett par fina album. Men nyligen köpte jag på Ginza; hans liveinspelade platta från 1996. Här är James Chance i högform. Tretton låtar som visade/visar att han kan fortsätta göra musik utan att James Chance tappar fotfästet. Svänget är grym och hur bra som helst.

Musik

AK von Malmborg — Vår tids rädsla för AK von Malmborg

Blända — Minnesmissbruk

Broder Daniel — No Time for Us 1988–2004 & Army of Dreamers

Buddy & Julie Miller — Written in Chalk

Dead Weather — Horehound

Delbert McClinton — Acquired Taste

Dizzee Rascals — Tongue N Cheek

Drive-By Truckers — The Fine Print: A Collection of Oddities and Rarities 2003–2008

Echo & The Bunnymen — The Fountain

Elin Ruth Sigvardsson — Cookatoo Friends & Rebekka Karijod — The Noble Art of Letting Go

Fibes, Oh Fibes! — 1987

Health — Get Color & Every Time I Die — New Junk Aesthetic

Ian Hunter — Man Overboard & Mott the Hoople — Original Abum Classics & Roll Away the Stone: The Best of Mott the Hoople

Janne Bark — Bara en man

Jay-Z — The Blueprint 3

Jet — Shaka Rock

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers & The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Indie)

John Fogerty — The Blue Ridge Rangers Rides Again (Dr. Rock)

John Lindberg Trio (JLT) — Brand New Philosophy

Julian Plenti — Julian Plenti Is Skyscraper

Killer Clan of F.U.N. — Killer Clan of F.U.N.

Korta musikrecensioner LIII

Levon Helm — Electric Dirt

Lightning Bolt — Earthly Delights & Fuck Buttons — Tarot Sport

Lou Barlow — Goodnight Unknown

Megadeth — Endgame

Midaircondo — Curtain Call; Fabrizio Caccaimali — Kobolt Trees & Bubble Shield — My Raspberry Nights

Moderat Likvidation — Mammutation

Monsters of Folk — Monsters of Folk & Pete Yorn & Scarlett Johansson — Break Up

Dr. Indies notering om legendariska Motowns 50-års jubileum

Municipal Waste — Massive Aggressive; August Burns Red — Constellations; Caliban — Say Hello to Tragedy; Tenet — Sovereign & Job for a Cowboy — Ruination

Patterson Hood — Murdering Oscar

Pearl Jam — Backspacer

Porcupine Tree — The Incident & Lacuna Coil — Manifesto

Prefab Sprout — Let’s Change the World with Mu; David Sylvian — Manafon & The Flaming Lips — Embryonic

Progressiv rock från skivbolaget Record Heaven/Transsubstans Records

Riltons Vänner — Japanmix

Robbie Williams — Reality Killed the Videostar

Roger Rönning — Ingen kvinna ingen man

Simian Mobile Disco — Temporary Pleasure; Atlas Sound — Logos & Yacht — See Mystery Lights

Stella Rocket — To the Birds

Sunstorm — House of Dreams

The Big Pink — A Brief History of Love

The Black Crowes — Before the Frost/Until the Freeze

The Confusions — A Permanent Marker & Oholics — Disgraceland

The Donnas — Greatest Hits Volume 16

The Hidden Camera — Origin: Orphan

The West of Eden — Travelogue

Theodor Jensen — Tough Love

This Vision — This Vision

Twaang — The Third Dimension & Dark Angel

UFO — The Visitor

Vader — Necropolis; Behemoth — Evangelion & Yob — The Great Cessation

Vitalic — Flashmob; Maps — Turning the Mind & Bad Lieutenant — Never Cry Another Tear

Vivian Girls — Everything Goes Wrong

Yo La Tengo — Popular Songs