Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Den amerikanska punken — New York Dolls

New York Dolls.När Stooges som första band började spela det som blev embryot till punk som musik, var det många som senare kom att följa bandet i fotspåren och själva utveckla musikformen. Ett av dessa band var New York Dolls och dessa kom att bli ledstjärnan för hela New York-scenen som några år senare kom att skapas. Bandet etablerade därmed New York på punkkartan och kom också att få lyssnare på andra sidan Atlanten som senare kom att skapa den engelska punkrörelsen. Gruppen är därför en stor och viktig pusselbit i punkpusslet som vi under den här hösten försöker lägga där förra månadens backspegel började med historien om MC5 och innan dess berättelsen om Stooges. Följ med på uppföljaren som alltså den här gången alltså handlar om New York Dolls.

1968 Startade de två skolkompisarna Sylvain Sylvain och Billy Marcia bandet “The Pox” tillsammans. Bandet blev dock väldigt kortlivat då sångaren i bandet hoppade av redan samma år. De två startade istället en klädaffär tillsammans i New York, rakt över gatan från deras affär fanns en dockreparationsaffär som kallades The New York Doll Hospital – ett namn som kom att etsa sig fast i Sylvain Sylvains huvud. För senare när han var med och starta New York Dolls som grupp, var det detta namn som poppade upp igen och kom att bli det som gruppen valde att kalla sig. 1970 Började det klia i fingrarna igen och Sylvain Sylvain och vapendragaren Billy Murcia kunde inte längre låta bli att spela. Den första förutom de två att rekryteras var Johnny Thunders som från början spelade bas men så småningom kom att spela gitarr tillsammans med Sylvain Sylvain. Murcia fungerade som bandets trummis. Gruppen gick under namnet The Dolls och blev också det kortlivat för Sylvains resfeber började ge sig till känna. Sylvain ville få de andra med på idén om att tillbringa en längre tid i London för att spana in musiklivet där, de var dock inte lika pigga på idén så de tre gick skilda vägar. Murcia och Thunders började istället att spela med bandet Actress som visserligen redan hade en trummis, men på inrådan från Thunders sparkades den gamla och ersattes av Murcia. I bandet fanns redan bassisten Arthur Kane och gitarristen Rick Rivets. Thunders tog över leadgitarr-rollen och sjöng dessutom, men detta fungerade till en början sämre så därför avstod Thunders snart från sångarrollen och istället kom den nytillkomne medlemmen David Johansen att ta över den rollen. Gruppen gick under namnet “Valley Of The Dolls” efter en kultfilm från början av 70-talet och gjorde en inspelning under Rivets ledarskap som senare har cirkulerat och också getts ut. Det dröjde inte mer än ett halvår så var Rivets ersatt av den nu hemkomne Sylvain Sylvain och därmed hade gruppen skapats.

Den första spelningen som gruppen hade var på ett center för hemlösa som hette Endicott Hotel. Spelningen inträffade på julafton 1971 och influenserna var klara. Klassisk Rythm'n Blues, Rolling Stones, Amerikanska flickband som The Chantelles och The Shirelles och naturligtvis sist men inte minst grupper som MC5 och The Stooges var den musik som fann en ny form i en smältdegel av New York Dolls musik vilket de nu döpt om sig till. Den omåttligt populära glamrocken med förebilder som Marc Bolan framför allt letade sig också sig in i deras musik. Kritikern och skribenten Stephen Thomas Erlewin beskrev deras musik som “inget som spelats av någon innan dom. Det är en hårdare form av musik med en självmedveten skämtsam ton, där kitsch blandas med en oroande och störande egg av farlig rock.”

New York Dolls.Musiken byggdes upp av David Johansens ironiska men lätt skämtsamma stil, balanserades upp av motsatsen i Johnny Thunders gitarrspel som liknades vid en knivfight. Han avlossade snabba, vassa och distorsionsmättade ackord som för länge sedan passerat gränsen för det farliga, och det var också intrycket av New York Dolls musik. För att spä på intrycket av dekadens sminkade bandet sig gärna tills de såg ut mer som kvinnor än män, ett faktum som debutplattans cover underströk. Inspirationen till texterna hämtades från stadens bakgator där livet i New York var det genomgående temat. Låtarna handlade alltid om stadens baksida och alla de som både staden och gud hade glömt, udda existenser som fanns men som folk ville förneka var helt plötsligt huvudrollsinnehavare. Det var en brutal socialrealism som slängdes rakt i ansiktet och med en verklighetsanknytning som fick det att antingen knytas nävar av ren förbannelse, eller att jublas av lycka. Musiken innehöll också en slags åtehållen explosivitet som fick blomma ut i ett rent primalskri emellanåt, men det var den där farliga återhållna tonen som var så lockande. David Johansen på sång, spelade ibland munspel vilket i viss mån återanknöt till deras fascination för bluesen, men än mer anknytning till denna musikform fann gruppen i några av de bluescovers de spelade in under sin livstid. De två albumen som släpptes på Mercurylabeln innehöll låtar som framförts av Bo Diddley, The Drells, Sonny Boy Williamson, The Coasters och The Jay Hawks. Efter det att gruppen gick i putten, släpptes en skiva med demoinspelningar under titeln “Private World – The Complete Early Studio Demos” där gruppen åter visade att bluesen var en viktig ingrediens i deras musik. Låtar av Otis Redding, Chuck Berry, The Shangri-La's och Muddy Waters återfanns till exempel på repertoaren.

Gruppens huvudsaklige låtskrivare, David Johansen, värjde inte för mycket och det var bara människor med starka nerver som framhärdade deras musik. Bandet hade lyckats med det som allt detta egentligen siktade in sig på – att skapa uppmärksamhet. Nästa mål var att skaffa en manager och få komma ut på större spelningar. Också skivindustrin hade börjat uppmärksamma bandet som med buller och brak hade tagit världen med storm.

Med ett nyskrivet kontrakt med en manager som genast lyckats med konststycket att få till en spelning som förband åt självaste Rod Stewart på dennes Londonspelning, såg allt ut att gå New York Dolls väg. Kort efter konserten drabbades bandet dock av den första katastrofen av många i gruppens historia. Efter att ha intagit både droger och alkohol i kombination med varandra, drabbades plötsligt trummisen Billy Murcia av andningsuppehåll som ledde till dennes död endast 21 år ung. Väl hemma i New York blev det därför deras första uppgift att försöka hitta en ny trummis. En av dem som sökte jobbet var Marc Bell, eller som han senare kom att kalla sig Marky Ramone när han blev Ramones andra trummis några år senare. Han hann också göra ett kort inhopp med Richard Hell innan Ramones valde honom som ersättare åt Tommy Ramone. Denna nobbades dock och istället valde bandet Jerry Nolan att bli ersättaren efter Billy Murcia. Det var med Nolan bakom pukorna som bandet nu först fick skivkontrakt med Mercury Records, och strax därefter satte igång inspelningen av debuten.

Todd Rundgren före detta medlem i gruppen Nazz och med skivor under eget namn, blev den som utsågs att producera den kommande skivan. Denna har dock i efterhand förnekat att han skulle ha rört något annat än “Recordknappen” i studion då gruppen insisterade på att få behålla framför allt sitt råa gitarrljud. Ett faktum som gjorde att man mer eller mindre spelades in live utan vare sig pålägg eller snitsiga förbättringar av ljudet. Kanske var det detta beslut som fick vissa kritiker att jämföra just gitarrerna med ljudet av gräsklippare senare när väl skivan släppts. 1973 Släpptes det självbetitlade albumet som av Creem magasins, en rocktidning, läsare både utsågs till den bästa och den sämsta nya gruppen det året hur det nu kunde gå till. Bandet började direkt efter debuten turnera i Europa där de bland annat framträdd på den engelska TV-shown “Old Grey Whistle Test”. De fick den föga tilltalande stämpeln “fejk-rock” efter den insatsen. Kritikerkåren var lika onådig den, de var över lag inte imponerade vilket bara visar hur många stofiler det ryms på en tidning och hur många det än i denna dag ryms på dessa. En klick engelska skivköpare var däremot mer imponerade och bland dessa fanns många av dem som senare skulle utgöra kärnan i den Brittiska punkrörelsen.

Efter detta följde mer turnerande och till sist planerna på en uppföljare till debutplattan. George Morton kontaktades för att eventuellt kunna fungera som producent. Valet av honom kom sig av gruppens beundran för vad han lyckats göra med The Shangri-La's och andra flickgrupper i mitten av sextiotalet. 1974 Släpptes skivan “Too Much Too Soon” men relativt kort efter detta kom nästa smäll för gruppen – Mercury sade upp deras skivkontrakt.

Upprinnelsen var att Mercurys ledning alltmer hade börjat uppmärksamma den drogromantiska aura som omgav gruppen och en del medlemmars öppna narkotikamissbruk. För att inte bli förknippade med osunt och hälsovådligt leverne hittades snart argumentet “bristfällig skivförsäljning”. Detta faktum var inte alldeles osant, gruppen sålde inget vidare men den huvudsakliga anledningen internt var något helt annat. Snart hade andra problem än drogrelaterade sådana tillstött, gruppens medlemmar hade lagt sig till med den destruktiva vanan att gräla om precis allting. Att gruppen 1975 tog beslutet att tillåta en viss Malcolm McLaren att fungera som gruppens inofficiella manager ,han hade aldrig kontrakt med dem och var bara tänkt att bli tillfällig tills en ny kunde utses, gjorde inte saken bättre. Visssa menar till och med att i och med hans entré i gruppens vara eller inte vara, att han blev deras död. Denna McLaren gjorde det han senare kom att göra med Sex Pistols när han blev deras manager, han formade om gruppen till att mer handla om ren rak provokation. Detta kom dock att hamna som en illaluktande lämning efter honom att hanteras av Dolls medlemmar, i stället för att skötas av McLaren själv. Hans första beslut var att göra om bandet till ett läderband, tyvärr för bandet så var det inte den där svarta farliga utan den röda löjliga som fick bandet att framstå som en bunt fjantar. Det andra beslutet var att från och med nu skulle bandet framträda med en upphängd Sovjetisk fana i bakgrunden vilket fick alla inklusive deras fans att se rött av andra orsaker än politiska. Man måste komma ihåg tidsandan för att kunna förklara detta, men det var inte mer än sju år sedan invasionen av Tjeckoslovakien skedde till exempel så de antisovjetiska känslorna fanns både i Europa och i USA.

Malcolm McLaren hade snabbt lyckats med konststycket att inte bara göra New York Dolls till amerikas föräldrars mest eftersökta band för en riktig hederlig lynchning, nej deras barn som en gång hade gillat gruppen ville delta i lynchmobben. Också i Europa var känslorna avoga om än mindre känslomässigt betonade men gruppen möttes av iskyla var de än spelade. Hela det spektakel som Malcolm McLaren lyckades ställa till med mynnade bara ut i att gruppen gick skilda vägar.

Thunders och Nolan lämnade gruppen 1975 för att istället tillsammans skapa gruppen The Heartbreakers som senare kom att återupliva samma drogskandaler som New York Dolls omgett sig med. Hela den historien slutade i att Johnny Thunders dog 1991 av en drogöverdos och Nolan dog kort därefter i hjärnhinneinflammation.

David Johansen gjorde en solokarriär där han släppte skivor i eget namn och under namnet Buster Pointdexter.

Också Sylvain Sylvain gjorde också han en solkarrär och ett kort tag skapade han gruppen The Criminals. Han gästspelade också på flera av David Johansens låtar under dennes solokarrär.

Arthur “Killer” Kain fortsatte fram till mitten av åttiotalet att hanka sig fram mellan olika projekt där han stundtals spelade med Johnny Thunders på några av dennes turnéer. Han spelade också in en singel, “Mr. Cool”, tillsammans med den gamle kollegan Blackie Lawless från W.A.S.P. Han sjönk dock alltmer ner i obskyritet och bitterhet samt ett tilltagande alkoholmissbruk och till sist lämnade han musikerlivet bakom sig då han inte längre kunde försörja sig. Till sist fann han ro i religionen och städade därmed upp i sitt liv.

Återförening

År 2000 sökte filmmakaren Greg Whiteley upp Arthur “Killer” Kane för att göra en förfrågan om han ville vara med i en intrevju till en dokumentär som han ville göra om Arthur Kanes liv. 2004 hade parallellt med detta Sylvain Sylvain och David Johansen tagit initiativet till en återföreningskonsert på Meltdown-festivalen i england. Artisten Morrisey ringde personligen upp Arthur Kane och bad honom lägga allt gammalt groll åt sidan och delta i återföreningenskonserten vilket han tackade ja till. Att det var Morrisey som fick agera mellanhand berodde på att fortfarande var framför allt Arthur Kane inte helt på pratnivå med de andra två. Men sagt och gjort och bandmedlemmarna träffades innan konserten för att dels prata igenom allt och att repa. En 30 år lång dröm gick därmed i uppfyllelse för framför allt Arthur Kane, som genom konserten fick den upprättelse han tyckte att både de andra och deras publik hade nekat honom under alla år. Greg Whiteley dokumenterade all förberedelse som så småningom kom att bli dokumentären “New York Doll”. Arthur Kane lånade till och med pengar för att ha råd att lösa ut basgitarren från pantlånaren som han sålt den till för att över huvud taget kunna få ihop pengar. Konserten blev både ett kärt återseende och en succé, det beslöts att gruppen skulle bli mer än en engångsföreteelse och förberedelser för detta påbörjades. 22 dagar efter konserten togs Arthur Kane in på sjukhus i Los Angeles med vad han trodde var en envis influensa. Eter provtagningar visade det sig dock vara en agressiv form av Leukemi i framskridet stadium och redan två timmar efter det att han tagits in dog han på sjukhuset.

Sylvain Sylvain och David Johansen har dock kämpat på som de två enda överlevande medlemmarna i gruppen. Övriga medlemmar i gruppens nuvarande form är alltså nytillkomna. De har sedan starten 2004 producerat två skivor där debuten “One Day It Will Please Us To Remember Even This” är alldeles förjäkla bra och uppföljaren “Because I Sez So” som kom i år, är en ganska trevlig upplevelse också den. Bandet har under de här åren turnerat flitigt och spelat både runt om i Europa och USA men också i Nya Zeeland och Australien. Repertoaren består idag av nya låtar tillsammans med favoriterna av de gamla. Det är dock idag ett mer nertaggat band som möter åhöraren, istället för den vildsinta och våldsamma framtoning som bandet en gång hade. Det är inte sämre men det verkar ha varit mer dekandent förr.

Discografi

New York Dolls
UtgivningsårTitelÖvrigt
Augusti 1973New York DollsDebuten med smink, kvinnokläder och allt annat man kan önska sig som t.ex. superb musik.
Maj 1974Too Much Too SoonUppföljaren som blev upprinnelsen till brytningen med Mercury Records.
1981Lipstick Killers — The Mercer Street Sessions 1972Demoinspelningar med gruppen innan de fick sitt skivkontrakt men utgiven först 1981.
1984Red Patent LeatherLiveskivan som spelades in redan 1975 men som alltså dröjde till 1984 innan den kom ut. Skivan gavs inte ut på något skivbolag från början, då initiativet till releasen kom från gruppens fanclub som också var de som stod som skyldiga till utgivningen.
1993Paris Le TrashLivealbum inspelat i Paris under en av deras turnéer som gavs ut först efter ca 20 år.
1998Live in Concert Paris 1974Samma som Paris Le Trash men utgiven nästan 25 år efter det begav sig.
2002From Paris with Love (LUV)Återigen en liveinspelning från gruppens glansdagar som gavs ut nästan 30 år efter inspelningen.
2004Morrisey Presents: The Return of New York Dolls Live from Royal Festival HallÅterföreningskonserten med de tre överlevande medlemmarna.
Juli 2006One Day It Will Please Us To Remember Even ThisFörsta studioplattan med det återförenade bandet. Arthur “Killer” Kane hade hunnit avlida så kvar fanns två av originalmedlemmarna.
2008Live at The Filmore EastLiveskiva från det återförenade bandet.
Maj 2009Cause I Sez SoSenaste releasen i form av ett studioalbum från den återförenade gruppen.

Dr. Da Capo