Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Roman

Gerda Antti — Min man David

Bonniers 2009

Gerda Antti.Romanen är nästan för pratig, och till slut pratar författarens karaktär Marit sönder bokens upplägg så pass mycket att romanen tenderar få översvikt i anslaget. Pratet förstör romanen för mig och särskilt dess omständliga tjatiga vardagsfilosoferande blir till slut trivialt och ointressant. Det är ännu en av de romaner Gerda Antti vill skriva om sin generations kvinnor, numera folkpensionärer och vill få oss förstå deras inre liv. Men det blir inte så bra som författaren önskar. Utan jag tappar intresset redan efter första kapitlet. Så det mysiga som det nog skall vara. Blir snarare för mycket av pensionärer som vill så vill göra så mycket. Det luktar kulturkofta så långt jag kan känna. Ni vet de kvinnor som för all del bär upp mycket av kulturlivet men ändå aldrig vågar sticka ut hakan utan mest bekräftar det som redan är godkänd kultur. Tryggt så det förslås. Men ointressant i det långa loppet om man skall läsa det i en roman. Jag förstår att man vill skriva böcker för kvinnor i pensionsåldern som dragit sitt strå till stacken. Den generationen behöver böcker om sig själva, det säger jag ingenting om. Men därför behöver romanen knappast förmedla berättelsen på dylikt sätt. Jag tappar lite fokus på det som är väsentligt i romanens grundbult, det som utgör kärnan. Marit som förlorade sin första man som var så mycket äldre när de gifte. Nu gifter Marit med tretton år äldre David, jordbrukare. Hon är 54 år när det gifter sig. David råkar ut för en olycka på gården och kan inte arbeta längre som bonde, då tar sonen över gården. Marit vill vara hemma hos David och säger upp sig som specialiserad sjuksköterska och funderar på att skaffa sig något hemma på gården. David med familj reser upp motstånd mot hennes olika projekt.

Där finner jag det intressanta, i spelet kring den psykologiska kemin mellan bokens olika karaktärer. Tänk då om Gerda Antti hade låtit det blivit själva finalen i texten, då hade romanen tjänat bra på det. Men istället för att låta karaktärerna leva fullt liv mellan bokens pärmar, förstör författaren grunden – själva fundamentet genom att envisas med att låta vardagspratet prägla bokens helhet. Det hade jag velat slippa.