Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Roman

J. M. Coetzee — Sommartid

Brombergs 2009

J. M. Coetzee.En roman om sig fast då uppträder han som död känd författare. Vars biografi skall skrivas av en författare som åker omkring i Sydafrika och andra länder för att finna Coetzees livsskärvor från hans kvinnor, vänner och hans yrkesliv. Men det är en rolig bok såtillvida att den skildrar med mild skriven ironi ett föga glamoröst liv. En flykt från sin vita identitet som gick ut på att det vita minoritetsfolket ser sig själv som Afrikas judar, förföljda och avskydda av en värld. Därför var de vita förtryckarna tvungna bygga upp sin egen identitet och skapa sina egna rasistiska fascistiska lagar. Rasåtskillnadens lagar som blev resultatet av deras hat, fruktan och självförakt. Coetzee var kraftfull motståndare till apartheidsystemet. Men i romanen blir den avlidna Coetzee en mer eller mindre antipolitisk författare som levde med sin fader. En ganska patetisk figur och saknar någon som helst mål med sitt liv eller författarskap. En mindre smickrande självbild skriven ur en så rolig självbiografisk distans kan jag inte tänka mig ha läst någonsin, i vad jag jan komma ihåg i alla fall. Här karvar Coetzee ut varje liten elak tillkortakommande som man, ja har blir inte ens en man. Utan en oförmögen snubbe som inte kan älska en kvinna fullt ut därför att han låser hjärtat. En man som knappast kan vara giftastypen eller en kvinnokarl, därför att han förvägrar någon kvinna att belysa hans hjärtas tillvaro. Coetzee beskriver sig själv som en erotisk katastrof medan hans hjärna däremot arbetar fullt ut och vägrar att lägga av. Fast då kommer nog frågan varför skriver man en roman om sig själv sett ur den här vinkeln? Är det för att vissa att kvinnor kan avläsa mannen på ett cyniskt sätt och se mannens tillkortakommande efter deras relationer brakat ihop. Jag börjar nästan undra hur mina gamla flickvänner ser, såg eller upplevt mig själv. Sådana tankar kan romanen krysta fram i sin stillhet. Men ändå är boken suggestiv till den grad att man vägrar lägga undan boken. Man vill läsa den till slut för att få se vad kontentan blir efter det författaren avslutat domen mot sig själv. En bok som gör livet så mycket bredare än vad man förväntat sig. Men framförallt är romanen behaglig och njutbar därför att det är en modig bok av en modig författare, som vågar vända in och ut på sig själv. Det ni.