Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Historieförfalskning så svenska

Henrik Arnstad är författaren, journalisten och amatörhistorikern som i dagarna har gett ut en bok som behandlar Europas skuld i andra världskrigets judeutrotningar och det måste väl ändå ses som lovvärt. Än mer lovvärt blir väl projektet när författaren tar sig an ämnen och länder som än så länge har lämnats i fred av debatten, för att vända några nya stenar och uppdaga sanningen. Problemet är bara att i varje fall mitt jubel fastnar i halsen och förvandlas snart till en helig ilska som mynnar ut i en slutsats – antingen är karln historiskt okunnig eller så håller han på med historieförfalskning a la svenska.

Det börjar så bra då Henrik Arnstedt tar upp hur littauiska myndigheter samarbetade med tyskarna och såg till att röka ut judarna ur deras tillhåll, fånga in dem och sedan vinka adjö när de försvann för evigt på den järnväg som förde dem till döden i olika dödsläger. Det är delvis nya uppgifter och man kan förstå att de berörda länderna inte vill veta av dessa historiska sanningar, därför att graden av obehag inför dessa är än i dag alltför stor.

Men ganska snart blir det som sagt problem. I nästa kapitel ger sig Henrik Arnstedt sig på Finlands krig mot Sovjetunionen, det så kallade fortsättningskriget, som varade mellan 1941-1945. Här driver han tesen att Finlands dåvarande ledare marsalk Mannerheims idé om detta krig kostade Sovjetunionen så stora resurser, att det försvagade insatsen mot tyskarna. Därmed skulle Finland indirekt ha gått tyskarnas ärende, en handling som i sin tur köpte Hitler tid att uppnå den slutgiltiga lösningen. Han menar därför att både Finland och Mannerheim bidrog till att fler Sovjetiska soldater var tvungna att offras och att fler judar dog, han menar också att fler judar mötte döden tack vare denna handling och att Finland också här indirekt skulle vara medskyldiga till det som hände. Denna skuld som Finland därför har enligt Henrik Arnsteds logik, har än i dag ännu inte ens diskuterats och än mindre ventilerats. Han menar också att Finland kunde ha valt en “svensk lösning” där tyska soldater hade tillåtits att använda finsk mark och kommunikation för att föra in trupper och krigsmateriel in i Sovjetunionen vilket hade hållit Finland neutralt och utanför kriget precis som Sverige.

Men i stället sätts tvärtom än i denna dag till författarens förtret, statyer upp föreställande Mannerheim som också hyllas i radio- och TV-program samt i artiklar.

Att faktaunderlaget och framför allt slutsatserna är felaktiga, ja rent lögnaktiga det är en sak. En helt annan är att gå till generalangrepp för ett påstått beteende som jag strax ska återkomma till, inte ens existerade det är en annan division som är så låg att Glocalnet tittar avundsamt på Henrik Arnstedt.

För det första skjuter sig Henrik Arnstedt sig själv i foten när han menar att Finland kunde upplåtit möjligheten till tysk trupptransport. Menar karln att dessa trupper skulle hindrat den Sovjetiska krigsinsatsen mindre än om finsk trupp hade fört kriget? Självfallet spelade det ingen roll vilket land som förde kriget och naturligtvis hade Sovjets krigsinsatser inte behövt minska för att det enbart var tyska trupper som hade fört kriget så Herr Arnsteds logik haltar betänkligt på den punkten och alla andra för övrigt som vi ska komma till.

För nästa punkt där Arnstedt kammar noll är att han så där lägligt glömmer bort historien bakom fortsättningskriget där själva namnet på kriget antyder att det just var en fortsättning på något. 1939-1940 utkämpades det som av historien har kallats Vinterkriget. Det började med att Sovjetunionen utan förvarning anföll ett helt oförberett Finland som snabbt förlorade stora landarealer. Snart kunde dock Finland samla sig till försvar och kunde till och med ta tillbaka en del av de förlorade områden som man tidigare hade förlorat. Snart gick kriget in i en fas där positionerna var låsta och där förlusterna på båda sidorna var stora, snart hade Finland inte längre råd med de mänskliga förluster de hade fått utstå. Freden kom därför som en nödvändighet men inte som en önskvärdhet. Vilkoren blev minst sagt orättfärdiga för Finland som förlorade halva Karelen, hela regionen kring Viborg och ett stort landområde upp mot ishavet i norr. Sovjetunionen vars krigsmaskin hade gått i stå och som hade förlorat mer än de vunnit hade fått det de ursprungligen hade satt siktet på – landområden. Det var alltså ett revanschlystet Finland som förödmjukat fick ge sig till tåls med denna minst sagt dyrköpta fred. Med andra ord var det bara en tidsfråga innan ett nytt krig skulle starta mellan de båda länderna, Finland behövde dock tid att bygga upp sin sargade armé igen och man behövde också ersätta gammalt material.

Efter principen min fiendes fiende är min vän slöt man därför ett avtal med Tyskland, krigsmateriel och tyskt trupp skulle avsättas för ett fortsättningskrig som alltså bröt ut 1941.

När Henrik Arnsteds villfarelser alltså har lagt sig och klarhet bringas till det krig han utgjuter så mycket ont blod över, kan man alltså konstatera att Sovjetunionen genom ett ovanligt fegt anfall 1939 bäddade för en fortsättning. Också den påtvingade freden var ett direkt manus för ett framtida fortsättningskrig, allt var egentligen bara en tidsfråga. Men detta behandlas inte med ett enda ord och inte heller ges den nödvändiga historiska förklaringen som kunde förklarat varför ett land handlade som man gjorde. Det är med andra ord inte särskilt lönsamt att ge sig på ett lands nationalsymbol som Mannerheim för att fösöka få honom utmålad som någon slags miniHitler och som Finland borde känna skam över, när det i själva verket är så att det tack vare hans insatser fortfarande finns ett Finland än i dag.

Men det slutar naturligtvis inte där, tvärtom fortsätter felaktigheterna och dumheterna att staplas på varandra. Fortsättningen står herr Arnstedt för själv då han mer eller mindre gör självmål. Han tar som exempel permitenttrafiken där Sveriges territorium uppläts för tysk trupptransport in i det ockuperade Norge. Han menar att om Finland valt denna väg för att tillmötesgå Tyskland, så hade man kunnat stå utanför kriget och blivit mindre inblandade i den smutsiga hantering som försegick runt om i Europa i den judiska frågan. Men tittar man återigen på historien, upptäcker man tyvärr ett sorgligt faktum. Sverige bidrog och hjälpte tyskarna att förlänga ockupationen av Norge, i vissa fall överlämnade man till och med enskilda motståndsmän som flytt över gränsen och därmed gjorde man en handfull norska kvinnor till änkor. Med andra ord var denna dans som Sverige genomförde, en minst lika destruktiv dans som om vi fört krig mot norrmännen själva. Ett av de mest ynkryggade kapitlen i krigets historia, skrevs därmed av Sverige och inga andra. Hade Finland nedlåtit sig till samma politik hade också de blivit en del av detta sorgliga kapitel där fegheten fick råda istället för stoltheten och självständigheten. Ett faktum som än i denna dag kastar en skugga över Sveriges agerande men däremot inte över Finlands, med andra ord de valde rätt väg vi valde fel.

Dessutom om nu Finland valt denna väg, vad hade blivit resultatet? Ja eftersom det aldrig hände blir det en ren spekulation från min sida, men ha tålamod så ska jag broddera ut texten även här och spekulera lite i vad som kunde hänt.

Sovjetunionen och dagens Ryssland är fortfarande i denna dag ett av de länderna som är rikast på judisk befolkning och befolkning med judiska rötter som enligt nazistisk ideologi hade räknats som judar och inget annat. Om tyskarna hade gått till anfall mot Sovjetunionen via Finskt territorium 1941utan Finlands bistånd, hade risken varit mycket stor att denna del av kriget återigen präglats av en dimension av rasrening. När tyskarna anföll ensamma var detta nämligen i högsta grad en realitet där judisk befolkning och judiska kommunister stod särskilt högt upp på dödslistorna, det är därför ingen gissning att de Tyska förbanden hade fått direkta order om att judar var måltavlan. Men tack vare den finska närvaron i truppförbanden hölls denna del av kriget betydligt mer inriktad på militära mål istället för rasmässiga. Det olyckliga i herr Arnstedts resonemang är alltså att hans teorier skulle kunna vara direkt missvisande – finska förband kan mycket väl ha inneburit att ryska judar räddades snarare än dödades.

Det är som ni kanske förstår en ganska diger historieförfalskning vi har att göra med när man får det tvivelaktiga nöjet att läsa Henrik Arnstedts senaste bok. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man ju börja spekulera i varför denna bok kommer nu och varför den innehåller det den gör, ja kanske till och med börja undra om det är mer än en slump att boken är skriven i det landet den är skriven i. Jag menar, finns det någonstans i Europa där ett land så till den milda grad har lyckats undvika sin egen kollektiva skuld för det som inträffade i kölvattnet på Hitlers maktövertagande som vi lyckats med i Sverige? Nej, tyvärr så är det så att vi har en hel del skelett i vår garderob men då finns ingen Henrik Arnstedt som rycker ut och skriver en fullödig historia över vår skuld.

För permitenttrafiken i all ära och alla de tyska soldater vi hjälpte in i Norge så att landet kunde fortsätta att lida under Hitlers ok, men hur gick historien i övrigt?

Var det inte så att Sverige tillsammans med Schweiz uppvaktade den tyska stadsledningen och framförde ett nytt diaboliskt förslag där tyska judars pass skulle stämplas med en davidsstjärna och ett “J” för att vi lättare skulle kunna avvisa dem redan vid våra gränser? Jo så var det visst men det kan man knappt tala om i Sverige innan locket åker igen. Läs mer om detta i den för övrigt utmärkta boken “Djävulssonaten” från förrförra året. Så när ska vi få höra om vår “humana” flyktingpolitik som vi bedrev under andra världskriget och om de övergrepp som sossarna begick i regeringsställning, när de tog beslut om utvisningar som i mer än ett fall slutade med att folk hamnade i koncentrationsläger?

Sossar hyllar sina anfäder där figurer som Per Albin Hansson naturligtvis intar en särställning, Ernst Wigforss är också han en ikon. Hyllad som den som lade den ekonomiska grunden som gjorde folkhemmet möjligt och som formade den svenska ekonomiska modellen. Dessvärre råkade han samtidigt ge långtgående exportkrediter på svenskt järnmalm till tyskarna vilket förlängde kriget med kanske 2-3 år med benägen svensk hjälp alltså. Om detta dryftas knappt ett ord, så när ska vi få höra sanningen om denna smutsiga del av historien och när ska vi få höra om sossarnas inblandning i den och det dubbelspel de förde under kriget?

Hur förklarar vi Sveriges fortsatta export av järnmalm under kriget? Sverige har ju alltid skrutit med att man har varit neutrala i krig och att vi inte exporterar krigsmateriel eller ämnen nödvändiga för framställning av sådan till länder invecklade i krig! Men är har vi alltså en export som förlängde kriget och som gick direkt till tyskarnas krigsinsater. Engelsmännen betraktade med all rätt Sverige som en tyst samarbetspartner och tyskarna lär nog ha varit mycket lyckliga över hur lydiga och medgörliga svenskarna var. Kan denna medgörlighet ha berott på den ohejdade beundran både herr och fru svensk kände för Hitler där vi lite till mans tyckte att judarna bara fick vad de fötjänade? Inte ett helt barockt påstående då nazismen fann god jordmån också i Sverige vilket vi naturligtvis lägligt förtiger i debatten.

Nej, sanningen är nog tyvärr att Henrik Arnstedts bok bara ingår i det mönster av svenskt hyckleri som sedan 1945 varit så förhärskande. För som alltid råder ju den gyllene regeln i Sverige att sanningen är en sällsynt rätt, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den.

Dr. Da Capo