Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Vänstern och Säpo

Svenska Säpo har sedan 40-talet registrerat framförallt vänstern – framförallt under kalla kriget kände sig både Säpo och socialdemokratins egen brottsliga underrättelsetjänst informationsbyrån eller förkortat till IB. Men socialdemokratin som växte ihop sig med staten och förankrade sin maktbas i fackföreningar och statliga myndigheter lät både sin press, fackliga organisationer och myndigheter ställas i den antikommunistiska jaktens tjänst. Men under 60-talet och 70-talet fanns det inga svenska terrorister utan vissa pinsamma sektvänsterfåntrattar som lekte revolutionär och arbetare på samma gång. Dessa var inga terrorister men revolutionssvärmare av tyska vänsterterrorister och mördare. Läser man den mycket intressanta boken ”Ulrike Meinhof” av Jutta Ditfurths biografi utgivet på Bonniers 2009. Så kan spåra hur Västtykskland partier efter andra världskr9iget misslyckades med att rengöra och göra upp med nazismen. Kalla krigets retorik gjorde att nazister behövdes i samhällets institutioner, samma institutioner de redan besudlat. Sådant fick Ulrike Meinhof, född 1934 att börja som aktivist, förläggare, kommunistisk skribent och till sist lämnade hon sitt trygga vänsterliberala familjeliv för att tillsammans med Andreas Baader bli fullblodsterrorist. Visst fanns det svenska kommunister som lätt glömde bort sig i drömmar om terrorism. Men i Sverige renderade Säpo och IB-affären till en rad skandaler där sossarna ägnade sig och fortsätter sig att ägna åt förnekelse av IB. Sossarnas pampar fick förutom IB-affären, sjukhusspionen, mygelaffärer med CIA, Lennart Geijers sjuka bordellaffär, alla underligheter efter Olof Palmes död med diverse rättskandaler på sitt samvete. Alla affärer hade sossarnas partiapparat svårt att förtiga eller förneka. Dementimaskinen har sedan dess gått sönder, för tid och evigt hoppas jag.

Jan Guillou.Jan Guillous nya memoarbok ”Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv” (Piratförlaget) är en enda triumf och nöje att läsa. Jan Gillou är min hjälte inom journalistiken därför att han ifrågasätter allt som är juridiskt felaktigt och avslöjar alla politiskt korrekta sanningar och osanningar i sina splater. Det lustiga var att Jan Guillous gamla fiendetidning Expressen passade på att tillsammans med Aftonbladet skriva om den nyss släppta Säpo-akten om Jan Guillous eventuella KGB-kontakter. Jan Guillou glömde att skriva i boken om sina kontakter med KGB, vilket naturligtvis var dumt; men nu skall Jan Guillou lägga till det i pocketupplagan av boken. Expressen vädrade som vanligt liberal indignationsjournalistik vilket det alltid gjort sedan Bo Strömstedts dagar som chefredaktör. Medan Aftonbladet med sitt gamla halvnazistiska förflutna och senarelagda socialdemokratiska politrukanseende, började också skriva dravel om Jan Guillou i ren kvällstidningsdrevsmentalitet. Alla ansåg att historien förmodligen skulle knäcka den gamle spionavslöjaren, som betalt för gammal ost. Men Guillou skriver i sin bok att han vet att Expressen/Aftonbladet ljuger/ljög i flera fall. Därför att båda tidningarna på olika sätt lierade sig med makten och skyddade makten. Säpo, IB och pressen gjorde gemensam sak helt enkelt. Det mest parodiska var och fortfarande är när det gäller den nämnda Säpo-akten kring Guillous KGB-kontakter – är hur riksdagspartierna reagerade. Töntpriset tog givetvis socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin när hon krävde pappren på bordet. Hon ville nämligen veta vad Jan Guillou hade sagt om sossarna till KGB-kontakten. På den tiden hade inte Jan Guillou så mycket med partiet att göra, under 60-talet alltså. Vill Mona Sahlin med sin historiska obildning veta vem som snackade med KGB om sitt parti. Gå och ställ smygkommunisten Lars Ohly mot väggen och fråga vad hans parti sade under sitt decennium-långa beroende av Sovjet och vilka breda kontakter de hade tillsammans. Men det vågar inte den patetiska partiledaren för Socialdemokratin göra. De båda partierna har hamnat i säng med varandra nämligen.

Jan Guillou kommer nog som vanligt skaka av sig denna ”affär” precis som denna luttrade författare/journalist gjort så många gånger förut.