Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Marilyn Manson Live B.B.B.

Hartwall Arena Helsingfors

Marilyn Manson.Visst skulle man kunna säga att de är slut, att de har haft sin storhetstid och att de bara försöker att upprepa vad de redan har gjort en gång. Men efter den här konserten finns få ursäkter att ignorera Marilyn Manson, som jag pratar om, så till den milda grad att man blir tvungen att ställa in en planerad konsert. Ett faktum som till och med kan visa sig både dumt och kontraproduktivt för Stockholm som konsertstad. Men om inte berget kommer till Muhammed så fick Muhammed komma till berget och konserten i Helsingfors skulle visa sig på många sätt vara revanschen för sura försäljningssiffror i Stockholm. Det var med andra ord ett revanschlystet band som mötte cirka 7-8000 tillskyndande på Hartwall Arena i Helsingfors. Visst gapade vissa stolar tomma och visst kunde det vi fick se varit ännu bättre, men under rådande omständigheter fanns få bortförklaringar att inte vara där så jag tycker nog ändå synd om er som nu har missat en råsop signerad Marilyn Manson och Twiggy Ramirez som anförde ett band som stundtals var tyngre än sumobrottare.

Det skulle alltså behövas en överfart över Östersjön för att kunna få möjligheten att se ärkeprovokatörerna i Marilyn Manson igen. Ingen svår uppgift att övertala mig om det riktiga i att ändå genomgå den långa och strapatsrika resan då detta är den första turnén med Twiggy Ramirez tillbaka i bandet. En viktig pusselbit har därmed fallit på plats då dennes låtskrivande och showmanskap visat sig så viktig för gruppen tidigare. Ska man dessutom döma av den senaste skivan är det ett klart steg tillbaka till den forna formen då de nya låtarna är bättre än på länge.

Konserten startar med lokala Vanity Beach som har den otacksamma rollen att värma upp publiken som mest av allt vill se Marilyn Manson, men nöjer sig tillfälligt med ett band som sliter men oftast i motvind. Sångaren ser ut som en blandning av Joey Ramone från Ramones och Faris Badwan från The Horrors men bandet pumpar på med en lätt tråkig variant av rock där plötsliga utbrott av synthhysteri kan höras som en bombastisk matta. Nej, förbannelsen med förband bröts inte denna kväll utan fortsätter.

Men så plötsligt hängs ett stort svart (vad annars) lakan upp och publiken börjar känna blodvittring och att det är dags för premiär på Europa-turnén, jublet stiger med andra ord. Plötsligt brakar hela anordningen ner och där står han – Twiggy Ramirez - och nanodelen av en sekund senare ansluter sig de andra inklusive Marilyn Manson i egen hög person. Kvällen till ära har Twiggy sminkat sig som Jokern spelad av Heath Ledger i den senaste Batman-rullen The Dark Knight, och det lovar mer än gott. De första ackorden har redan brakat loss och jublet med det, inga gränser tycks finnas i det ögonblicket. Låtarna som är både nya och gamla radas upp i en oändlig ström av välljud a la rock'n roll när den är som bäst. Det serveras både Beautiful People, Rock Is Dead, The Dope Show och naturligtvis låtar från den senaste skivan. Men det märkligaste är att konstatera att ett öppet mål missas när gruppen valt bort den självskrivna anthem-låten från just senaste skivan. Armafuckin'geddon borde ha funnits med och det känns tomt när man missar det uppenbara. För med den låten på repetoaren hade publiken nu varit uppsmiskade i brygga. Men visst är de på tårna ändå och visst är det uppenbart att de trivs, så inte någon blasmfemiskt stor miss men ändå, det hade inte suttit fel.

Skönt är det ändå att konstatera att radarparet Twiggy Ramirez och Marilyn Manson återigen är återförenade och tycks stormtrivas i varandras sällskap. De trivs till och med så bra ihop att mitt i konserten brottar Marilyn ner Twiggy i en avslätande kyss som kunde fått homofili att framstå som en söndagsutflykt på landet. Det var en sån där lååång smäktande som för att inte bara släta av honom, utan för att dessutom hälsa honom tillbaka på ett skönt sätt som bara pojkar emellan kan.

Men också slutet på konserten kan diskuteras. Det känns rätt rumphugget när gruppen plikttroget går in och spelar det som de förväntas, men när det visar sig att publiken vill höra mer finns inget utan det är oåterkalleligen slut. Troligen är spelschemat så späckat att allt måste skötas på minut för minut-basis, för redan nästa kväll ska bandet spela i St Petersburg och innan dess ska scenen både hinna rivas, transporteras och monteras igen. Ledsamt då alla ville höra mer och ville se mer men omständigheterna tillät alltså inte detta. Någon elak liten ekonom hade väl räknat ut exakt på öret hur konserten skulle avverkas så smidigt och kostnadseffektivt som möjligt, sedan maximera varje minut för att få så mycket ut av så lite insats som möjligt. Men hög smiskfaktor för pengarna fick vi trots dessa små troll från underjorden och den känslan kan de aldrig ta ifrån mig.

Hög smiskfaktor, något ojämnt och ett missat öppet mål kan det hela sammanfattas som. Knappast något jag ångrar att jag gjorde när jag bestämde mig för att korsa Östersjön med andra ord. Skam till Stockholm och heder till Helsingfors, skam för den inställda konserten och ett jättegrattis till den senare för att de hade smakfullheten att se till att det blev en konsert trots allt. Allt snack om att den här gruppen skulle vara slut kom genast på skam, allt som behövdes var en förtrollad afton i Helsingfors för att bevisa den saken.

Dr. Da Capo