Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

The Sonics B.B.B.B.B.

Debaser Medborgarplatsen 27/11 2009

Den totala kärleken

The Sonics.Vad är kärlek? Jag vet inte jag tillhör den känslomässigt störda generationen från 60-talet, men en sak vet jag det jag fick se på Debaser Medborgarplatsen den där fredagskvällen kom jävligt nära den totala kärleken fast i musikalisk form.

De har av vissa tidningar kallats gubbrockare, jag kallar den som säger något så dumt för åldersparanoid. För den konserten som cirka 400 i publiken fick se gränsade till den totala lyckan. Det vi faktiskt fick se var en fullständigt fulländad konsert vad gällde huvudbandet som vi strax ska återkomma till.

Först kom dock svenska The Most in på scen och med en blandning av 60-talspop och rock samt en minst sagt yster bassist som röjde i värsta stagedivarstil, charmade de i varje fall mig så till den milda grad att jag är beredd att omvärdera min syn på tråkig svensk rock. Bra låtar i kombination med ett sound som andades jävlaranamma och lite till tog dem långt och det blev nästan så där som man alltid har önskat sig förband – bra på sina egna vilkor utan att snegla för mycket på huvudattraktaionen. Stilen var som tidiga Kinks hade mött Ramones ungefär och det blev en helgjuten start på en fulländad kväll. Det här bandet blev faktiskt så småcharmiga att de blev kvällens stora överraskning.

Nästa band till rakning var svenska Nomads som sedan några år är återförenade. Deras stenmanglade garagerock var också den både pålitlig och svängig men utan den charm som The Mosts hade visat upp tidigare. Nomads kanske inte behöver detta för den låtkanonad de kunde rada upp efter cirka 25 års karriär är ändå rätt imponerande. Ett band som kan skryta med att ha både “Bangkok” och “Where The Wolfbane Blooms” på sin repertoar har en hel del att yvas över. Ett faktum som både bandet och publiken visste om så där kunde de stå stencoola och avslappnade. Men samma spelglädje och stuns blev det inte som med The Mosts.

Så blev det dags för själva huvudattraktaionen. Redan innan de kliver in på scenen märks att en febrig förväntan sprids i publiken och snart har denna känsla vuxit till en tidvattenvåg som bara väntar på att få fritt utlopp. Så står de där och som en Mike Tyson-höger träffar de första tonerna, publiken reagerar på en tiondel och en våg av totalt kaos sprider sig som en farsot. Plötsligt är publiken som en enda hoppande massa som för att se till att hela medborgarplatsen sjunker ner i underjorden i en kataklysmisk jordbävning framkallad av våra fötter.

Visserligen var bandets produktiva tid mellan åren 1963-1969 och visst är gubbsen runt 60-65 allihop, men inget tar ifrån dom det faktumet att nu har de skapat ett kaos som bara anstår ett band som behärskar rockadinrövtilldenlossnarkonsten. Här finns den totala närvaron och charmen i musiken, här finns de urstarka låtarna och här finns den maximala pardonlösheten. Det är framför allt kärleken till de urstarka låtarna som nu bär både band och publik till det där kärleksuniversat som jag pratade om tidigare. Mitt i konserten är jag tvungen att ge en helt okänd men lycklig person en fet avslätare som han sent ska glömma, det ni grabbar nere på qx-baren.

Låtar som “The Witch”, “Have Love Will Travel”, “Boss Hoss”, “Cinderella”, “Hanky Panky”, “Psycho” kan ju göra vem som helst euforisk av glädje, har man dessutom privilegiet att få ha samma låtar på sin repertoar kan man glassa hela vägen till rockens hall of fame.

Publikens glädjekonvulsioner har för länge sedan smittat av på bandet. Visst är de till åldern som sagt färdiga för hemmet, men till energin och orken är det en helt annan bild som ges. En bild som alltså visst vissa så kallade musikjournalister från en av våra större morgontidningar så lägligt lyckades missa, trots att det hängde framför allas näsor. Det här är nämligen bandet som inte bara älskades utan älskade så till den milda grad att de lade i överväxeln med en leende Larry Parypa bakom gitarren, en fettgungande Rob Lind som tutade sax så håret stod bakåt och Gerry Roslie som hackade klaviatur och skrålade. Där andra bara hade insupit vad de åstadkommit, sparkade dessa äldre gentlemän arsle så att hela Medis hade ont i ändalykten i flera dagar. Turbotrycket kom just i låtar som “Have Love Will Travel” där det blev uppenbart att en bra kväll, och det var ju detta minst sagt, så är det här bandet bättre än många yngre wannabees som vissa SVD-journalister tycks ha en sjuk vurm för. Med rätt publik, och återigen de var det ju minst sagt denna kväll, kan det här bandet försätta berg. De kan dessutom visa en välvilligt inställd publik hur kärlek i toner ska se ut. Kärlek The Sonics, kärlek.

Hur bra den ordlösa kommunikationen fungerade mellan band och publik kan bäst exemplifieras i det allsångskalas som utbröt i nästan varje låt. Bandet startade och publiken tog över i refrängerna vid ett flertal tillfällen. Låtar som “Psycho”, “Have Love With Travel” och några till förvandlades till allsång på Medis, och vem behöver Anders Lundstedt eller Lasse Berhagen efter den upplevelsen? Inte jag i varje fall, de kommer av historien bara att beskrivas som patetiska amatörer i jämförelse med det vi som var där fick höra och se. Jag är ledsen Anders, det är nog så att du är slagen med hästlängder.

Men bandets totala känsla för feeling stannade inte med det. När det blev dags för första av två (!) extranummer stegar Howlin Pelle och två av gitarristerna från The Hives in på scenen med de övriga i bandet. Den hårlyftningen som följde kan bara beskrivas med termen levetering. Hela satans stället kokade över och bandet körde på som en väloljad stenkross. Med Howlin Pelles ormlika scenstil var han inte bara Mr. Rock'n Roll personifierad, han tillförde bandet ytterligare en dimension som få har hört förut. Reaktionen från publiken var omedelbar och total. Hade jag döttt där och då, hade jag gjort det lycklig och med stövlarna på. Vi hade fått se det som kanske någon kanske skulle velat beskriva som en omöjlighet att uppnå, men som vissa inte förstår så visade det här bandet upp en total närvarokänsla och en charmoffensiv som tog dem över avstånd som kunde mätas i ljusår.

Efter vår odyssé i The Sonics-land är det dags att varva ner. The Go Getters är det Stockholmsbaserade rockabilly-bandet som fått den uppgiften och det är ett tillfälle de tar i akt. Feta toner från en halvakustisk Gretz kan försätta vem som helst i extas och det var vi ju redan efter vår tidigare upplevelse. På mammuthjärta, eller som det normalt heter ståbas, dunkas dunkla toner ut i en rytmisk ranson och alltihop uppbackas av en virvelkagge och ståpuka som trollar fram trumvirvlar som återigen för en tillbaka till rock'n roll-riket. Egna låtar blandas med covers av storheter som Bo Diddley och man myser lite försmädligt av ren lycka över att så mycket bra musik kan serveras på en enda kväll. Om den som i början av nittiotalet och som utropade att rocken var död hade varit där denna kväll, hade den personen gått hem och gråtit efteråt jag lovar. En kväll som gick i kärlekens och rockens tecken kan aldrig bli fel, och denna kväll blev en milstolpe. Så den som inte var där kan bara begråta detta faktum och vi som letat oss dit kan med ett tvättäkta pervoleende se tillbaka på en kväll då allting bara satt där. Kärlek allihop i alla band, kärlek.

Dr. Da Capo