Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LIV

Krister Linder — Metropia

Soundtracket till den utsökta filmen ”Metropia” av Tarik Saleh (Se recension på Filmfestivalen) där Krister Kinder gör urban skrämmande musik, som stundtals påminner lite grann om vissa låtar new wavegruppen Visages låtar, deras mest stämningsfulla låtar. Krister Linder som förr var kompis med Thomas Di Leva och vad jag minns bodde ett tag i Trångsund, min gamla födelseförort, söder om Stockholm. Musiken är lagom dynamisk och har just fina undertoner av hotfulla skuggor som närmar sig oss alla. En skiva som berör och strör ut fina instrumentala partier så att vi får bioduken direkt i skallen.

Weezer — Raditude

Weezer — Raditude.Så nu kan jag lägga även sångaren tillika låtskrivaren Rivers Coumo i gruppen Weezers till handlingarna. Weezer som lät så bra på det tidiga 90-talet när de släppte punkpopalbum som ”Pinkerton” och ”Weezer: det blåa albumet”. Då hade bandet liksom kollegorna Green Day suveräna låtar som svepte snyggt över den alternativa musikvärlden. Med sina referenser och influenser i The Pixies, Cheap Trick, Nirvana och Pavements och lite melodislingor från 70-talets Kiss lyckades bandet bra på sina första skivor. Då älskade jag bandet för deras smarta och stygga poppunk/powerpop. Weezer — Pinkerton.Fast då hände det sig att det stora förfallet inträffade med Rivers Coumos band Wezzer; att man istället började larva sig med att skriva sämre låtar och göra tommare rock. Nya albumet vet jag inte vad man skall ha det till. För att det är undermålig musik, för det första, för det andra hamnar skivan i samma Green Dayfälla: att Weezer plötsligt låter gitarrer smeta över det som skulle kunna vara något att bygga upp musiken på. Weezer — The Blue Album.Men det blir bara värre framåt under speltidens gång. Allting förvandlas till tråkig vit dumrock – med kraftig avsaknad av något substansfullt att ta fasta på och som inte finns någonstans att finna. Weezer börjar ruttna ihop inifrån tack vare en låtskrivare som hellre verkar vilja göra musik för MTV eller slaskradio.

The Devin Townsend Project — Addicted

Varenda anständig hårdrockstidning hade en intervju med Devin Townsend när han lanserade sitt nya projekt. Bandet Strapping Young Lad är för tillfället lagt på is enligt upphovsmannen personligen. Så därför är det intressant att verkligen få ta del av industriell metal så att man nästan tror att Pain är i farten med att sjunga. Vackra melodier till ett tungt komp – inte alltför tungt utan med lite lättare anslag i musiken. Det är inte direkt Ministry utan mera av den musikaliska mall Front Line Assembly har gjort till sin. Dessutom var Devin Townsend inblandad i deras tidigare musik. Devin Townsend låter musiken skölja över som stora vågor med sköna dansanta ögonblick av stålhårda metalliska stora rutor. Vilket träffar oss med kraft. Ett bra projekt från en gammal dysterkvist som blivit glad igen.

Devin Townsend Band — Accelerated Evolution

Jon Allen — Dead Mans Suit

Jon Allen — Dead Mans Suit.För en del månader sedan lade jag ut engelskmannen Jon Allen som länktips från hans myspacesida. Nu några månader landar hans debutplatta från Ginza hos undertecknad, Dr. indie. Men här blir jag lite förvirrad av hans musik. I ena stunden låter han som en ung nyfiken Rod Steward, för att övergå till relativt tråkig artist som förlorar skärpan i ganska meningslösa trådar tillbaka till en form av kommersiell mainstreammusik. Då tappar jag lusten rejält när det gäller Jon Allens musik. Det som lät bra på myspace låter mindre bra på skivan. Synd att det blev så när jag ändå skulle gå upptäcksfärd i hans musik.

Langhorne Slim — Be Set Free

Langhorne Slim & The War Eagles.Han vill påpeka att han vill frigöras från gängse normer och leva fritt i enlighet med sin egen moral och tankeföreställning. Langhorne Slim skriver mera uppsluppet och produktionen verkar vara fri som fågeln. The Decemberbrists egen stjärna, Chris Funk ligger bakom skivan produktion och den har lite av sin grupps ljudbild i sig. Langhorne Slim gillar att skriva rytmiskt och lite vildare texter. Han gör lite annorlunda rock den här gången gentemot vad han gjorde förra året med sin kompgrupp The War Eagles. Nya plattan är häftig att lyssna på och den är bra i alla sina led. Langhorne Slim gör musik som gör dig glad, helt enkelt.

Langhorne Slim & The War Eagles — Langhorne Slim

W.A.S.P. — Babylon

W.A.S.P.Sångaren Blackie Lawless sjunger visserligen bra men W.A.S.P. musik är knappast något finstämd eller något som år bra att plocka fram ur musikens parnasser. W.A.S.P. musiker suger ganska så mycket på grund av dess tomma retoriska ilska. Posörshårdrock med andra ord som knappast engagerar min ande eller själ. W.A.S.P. — Babylon.När jag läste alla intervjuer med Blackie Lawless så verkar han i sin nya roll som högerkristen konservativ totalt befriad på humor. Också musiken är humorlös och torr som fnöske - fullständigt renons på intressant musikalisk känsla. Gravallvarlig och ilsken på världen. Fast som underhållning är det meningslös hårdrock. Nej tack.

Immortal — All Shall Fall

Immortal.Nyligen befann sig Norges mest ökända black metalband Mayhem i Sverige, en grupp som symboliserades av självmord och mord bland bandets medlemmar. Men detta band hade jag lite svårt för på grund av deras patetiska hat mot kristendomen och kyrkor framförallt. Norska Immortal har också ett förflutet i lång tjänst för black metalmusiken. Nya skivan som denna trio som vanligt serverar ett tjockt flytande blodigt stycke med ett band som är som ett ondskefullt Kiss med ondare smink. Men rent musikaliskt tycker jag inte alls om deras skogmullemetal. Den tilltalar mig inte och får inga poänger för sin monumentala ondska. Musiekn är för kitschig och tom på innehåll, för min del. Musiken tar aldrig fart och greppar mig inte alls på något vis.