Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Rhonda Vincent — Destination Life
B.B.B.B.B.

Rounder Records

Bluegrass med rätten att översvänga

Om Richmond Fountains platta är befriande fri från stetsonhattar, cowboyboots och hihaw-tjut, är Rhonda Vincents nya betydligt mer traditionell. Kanske är den fri från detta den också men den ligger betydligt närmre countryns hjärta. Med bluegrassgung och en musik som vårdar rötterna tar ändå Rhonda Vincent åtminstone mig med storm.

Bluegrass är countrystilen som ligger mer nära countryns ursprung än den mainstream-country a la Garth Brooks och Dolly Parton som vi vant att associera stilen med här i Sverige. Här används bara akustiska instrument som banjo, mandolin, fiol och akustisk gitarr. Det är en väldigt konservativ stil som hellre bevarar än förnyar. Rhonda Vincent är ett av de nya stjärnskotten inom stilen och hennes förra skiva “Good Thing Going” från 2008 fick inte mindre än en femma när jag själv recenserade den här i Blaskan. Nu har uppföljaren kommit betitlad “Destination Life” och innan vi går in på detaljerna kan jag avslöja att också denna får ett högt betyg.

Det som är utmärkande för Rhonda Vincent på de två plattor jag har fått ynnesten att recensera henne, är att det traditionella faktiskt balanseras upp med en lagom dos nytänkande. Vid första anblicken kan det tyckas som om det bara är en enda lång upprepning av vad många gjort innan henne, men vid andra anblicken upptäcker man att Rhonda Vincnet faktiskt leker rätt ordentligt med lyssnaren och traditionerna. På förra plattan levererade hon låten “Worlds Biggest Fool” och skrev genast in sig i historieböckerna för den bygde på ett traditionellt sound blandat med jazz inspirerad av Django Reinheart. På den nya är det “Stop the World (and Let Me Off) som sticker ut, jag menar en countrylåt med latinoliknande grundrytm!? Men också “Eight of January” som inleds med vad som i grunden låter som ett intro till en skotsk reel höjer på ögonbrynen ordentligt.

Sedan stannar nytänkandet för som sagt detta är en traditionell stil. Men det finns andra sidor av myntet och den här skivan har väldigt mycket mer att erbjuda. Vad sägs om det totalsväng som bandet får till i “Eight of January” som till och med kan få hädnagångna att dansa som tvättäkta bärsärkar. Det är vad jag kallar röj som är klart mätbart med mer namnkunniga arselskaks-framkallare som t ex Metallica. Den här plattan svänger på ett så där subtilt och tillbakahållet sätt, men när det kommer till kritan är detta en bensprattlare av rang.

Bluegrass är ofta lite sentimental och också här bjuds lite mer mjuka och vemodiga tongångar. Som så ofta är det brustna-relationstemat som är så tacksamt. Det lite befriande är dock att den här plattan inte har den där betungande överdosen som likt två cementdojor drar ner till och med de mest simkunniga i träsket. Snarare finns här en lite mer sober balans som känns mer godtagbar och lyssningsbar. “Destination Life” är exempel på just en sådan låt. Här finns den lite vemodiga återblicken på vad som kunde ha varit under bättre omständigheter, men det som istället finns kvar är ett liv med halvmesyrer som får duga som substitut till ett ännu mer eländigt. Visst kan det efter den beskrivningen kännas lite dystert och kanske till och med deprimerande, men det finns trots allt hopp även i sådan text så ingen behöver knapra prozac efter denna upplevelse. Dessutom följs låten av “Heart Wrenching Lovesick Memories”som trots titlen som skulle kunna antyda mer elände, är en sån där låt som återigen spritter tag i benen till dess att de inte kan sitta still.

Låtarna är med andra ord både mångfacetterade och urstarka. Som bekant krävs även musiker som kan göra låtarna rättvisa och dessa är nästa sida av denna skiva. För sällan hör man så fullödiga musiker som tillför så mycket. Här spritter det i banjon när fingrarna dansar över strängarna, här ylar det lyckligt i fiolen och här sjungs stämsång så att de flesta världsberömda körer får rodna av skam i jämförelse. Bandet spelar som om inget kunde stoppa dem och det tillför det där extra som gör den här skivan så stor. Det tar sammantaget faktiskt den här plattan hela vägen till en ny femma, för få plattor kan skryta med urstarka låtar, spelglädje och hantverksskicklighet som ändå låter så avslappnad att det bara sitter där som en smäck. Så om du funderar på en countryplatta till dig själv från jultönten, så faller valet rätt naturligt på Rhonda Vincent.

En fullpoängare är född och det är en värdig sådan. Full av spritt och smakfullt avbalanserad med en lagom dos vemod där spelglädjen och instrumentkunskapen lyser igenom hela vägen. Kombinationen blir till sist förödande, jag dansar omkring som en banshee och det är det som är det bestående intrycket av denna platta – det går inte att sitta still. Det svänger och schvungar som få andra plattor i vår samtid. Jag konstaterar tacksamt att ett nytt underbarn är fött inom countryn, Rhonda Vincent har inte bara förstått vikten av tradition, utan också med kärleksfull vanvördighet smugit in nyskapandet. Jihaa, det här kittlar dödsskönt i min öronsnäcka.

Dr. Da Capo