Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Richmond Fontaine — We Used to Think the Highway Sounded like a River
B.B.B.B.

El Cortez

Frälsande nycountry

Det jag vet om Richmond Fontaine är att det är inte är en person utan ett band och att de kommer från Portland i Oregon. Namnet kommer från en hippie som hjälpte bassisten Dave Harding att reparera bilen som gått sönder mitt i öknen i Baja Mexico.

De spelar en alternativ country där stilen blandas rätt friskt med andra stilar som pop. Det påminner ganska starkt om vad Patterson Flood och hans Drive By Truckers gör, en slags symbios mellan country, visa, pop och rock. Resultatet är en smått sensationellt bra ny platta där en ny musikstil tar sina första stapplande steg och där både text och musik firar nya triumfer. Ingen fulländad fullträff men den kommer himla nära när bandet skapar stor musik med bilder i texterna som minner om ett annat liv utanför det ordinära. Berättarkonsten i Bob Dylans anda är också den påtaglig.

Det första jag kan konstatera är att skivan är befriande fri från hihaw, stetsonhattar och andra fåniga referenser som inte behövs när musiken kan tala sitt egna språk. Istället möts lyssnaren av en lågmäld countrypop som här och där kan kosta på sig att bli lite mer högljudd. Det är för det mesta visans bomullsmjuka sound men också rockens lite mer bullriga som i vissa låtar får titta fram. Musiken är så där krispigt vacker och full av små underfundiga vändningar. Det är ofta en lek med olika harmonier som utgör grunden i musiken.Där musiken antar bomullsformen är det ofta som det går i moll, men det är trots det en anrättning som kittlar nervändarna hela vägen från ryggslutet upp till hjärnan. Däremot är musiken den där sortens som kräver att lyssnaren är uppmärksam, så det är en skiva som kräver sitt engagemang. Men det är inte så svårt att uppbåda för låtarna är som sagt urstarka.

I framför allt texter är det bilder från livets baksida när till exempel gatuliv och ond bråd död omsjungs. Men också bilder från en vardag för en del människor skymtar fram. Det är med andra ord den socialrealistiska skolan som är den förhärskande i text. Men det blir dessbättre aldrig så där mycket göttande och frossande i det makabra, för trots en del texters mörker andas faktiskt skivan ett försiktigt hopp. Den där balansen tillsammans med urstarka låtar skapar en skiva som både engagerar och andas storhet.

Slutresultatet är en stor skiva som precis som Drive By Truckers tar utvecklingen av musikstilen ett steg till. Men kanske är det också så att det blir en aning introvert här och var men det är nog den enda invändningen jag har mot skivan.

En skiva att sitta och fundera omkring och som kräver sitt öra är född. Vill man låta sig förföras så har den här skivan en hel del att tillföra även om den vid första anblicken kan te sig lite privat och inåtvänd. Både texter och musik känns helgjutna och har en ton som känns minst sagt fräsch. Nytänkande och nyskapande är ledorden i en annars traditionell stil. Med en lätt hand blandar bandet stilarna och vips så har de som några av samma generation skapat en ny stil där stilblandningen är grunden. Harmonier och disharmonier är det som utgör det musikaliska fundamentet och den leken tar musiken väldigt långt i varje fall i min värld. Också texter om livet som det ter sig på livets baksida är grunden i berättandet som den här skivan är så bra på. Med andra ord en skiva som faller mig helt och hållet på läppen, men som sagt en aning introvert är det enda som jag kan se som ett hinder. I övrigt är detta en fullträff som är väl värd att hittas under granen den här julen.

Dr. Da Capo