Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Thrash

Slayer — World Painted Blood

Slayer.Jag vill gärna skriva att skivan som har kommit ut i år är en nybakad “Reign In Blood” med den skivans kraftfulla pondus och de kritiska texterna. Visst brölar, fraserar Tom Araya som det vore förr och ingenting kan stoppa hans framfart. Men rösten biter knappast tag i mig som den gjorde förr. Dave Lombardo, Kerry King och Jeff Hanneman spelar sina set utan att göra några specifika fel. Men klöset saknas trots allt. Visst märks det inte vid den första genomlyssningen – därför att ytan sitter perfekt till och jag diggar det. Men det infinner sig en liten känsla att musiken inte riktigt når fram till målet. Utan nu blir det lite slöare tempo i vissa låtar. Musiken är lite tröttare och man känner att Slayer kanske blivit lite för gamla för att spegla deras gamla ursinne och skapa den furiösa energi som bandet haft de senaste gångerna jag sett dem live i Stockholm. Slayer — World Painted Blood.Men deras skiva vill gärna vara den tuffaste och hårdaste thrashmetalbandet som gärna vill leverera samma elektriska hårda musik det alltid gjort. Texterna sitter fint till medan det som är runtomkring är det sämre ställt med. Slayer kan inte återupprepa sina storverk som man hade tid och kraft till förut, nu blir det en halvmesyr till skiva. En sorts kompromiss till skivbolaget; att kunna göra en platta som påminner om fornstora thrashdagar då bandet presterade många stora verk efter varandra. Nu blir det ett band som kanske kan få till en platta till med samhällskritiska giftpilar mot mycket av världens elände. Men det blir snarare lite antiklimax hos mig. Jag finner en tendens på plattan att Tom Araya sjunger precis som det vore förr. Men den här gången uppträder de med ett svagare material som knappast når upp till vad Slayer kunde ha åstadkommit under sina bästa år. En platta som jag bara kan säga den bara kommer försvinna i mängden av musik som jag hittills lyssnat på under det här året.