Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Teater

Drömmen om Herrön

Killinggänget

Regi: Tomas Alfredsson

Dramaten 6 december

Killinggänget.En sjukt bra pjäs för oss hardcorediggare av allt som Killinggänget gjort eller gör under åren. Pjäsen är en inavelsterapi byggd på Killinggängets egna våndor och deras kreativa kris. Pjäsen är briljant intern gestaltning av hur medelålders komiker försöker finna sig själva som skapande människor och samtidigt hålla gruppdynamiken och dess identitet ihop. Pjäsen är således Killinggängets våta dröm att få se sig själva i spegeln. Ibland lyckas de över förväntan att spegla sina privata demoner och ångest över vem man är, skådespelaren eller människan eller är man detsamma på samma gång. Men där kan alla referenser till sina egna verk och samspel verkligen fungera för oss som följt Killinggänget från dag ett. Har man ingen som helst relation till Killinggänget kan det bli lite svårare att hänga med i svängarna. Det är nog den bärande svagheten i pjäsen – att den blir privat men inte allmänmänsklig i sin privata zon. Det blir som en underfundig passning till sig själva och den försvinner direkt om man inte kopplar till Killinggängets tidigare historia och shower.

Scenlösningen är enkel; Ett rum klädd i trä i form av en aula. Där utspelas allting som sker på scenen. Andres Lokko som mest medverkat i bakgrunden som manuskriptförfattare står nu för första gången på scen. Man har löst hans medverkan genom att han bor i ett rum i väggen och skjuts ut på en kontorsstol med hjälp av en stor stång. Han blir oraklet som säger saker för att få Killinggänget att lösa problemet. Grunden för pjäsen är att de nu sätter sig själva som Killinggänget i centrum och får av en nöjesparkschef ett uppdrag att skapa ett nytt nöjesfält. Nöjesfältet blir snarare ett korrumperad Dramaten en förklätt metafor. Malin Ek spelar nöjesparkchefen som vill skapa det nya fräcka fältet. Killinggänget skall nu sammanfatta ett upplägg. Killinggänget.Men det är här deras tillkortakommanden, förräderi gentemot varandra och också det bistra sättet att hålla ihop en grupp individer med stora egon. Det handlar om gruppen kontra ledaren. Henrik Schyffert är den som både förlöser sig själv men också slår sönder bilden av Henrik Schyffert som komiker. Han blir ironiker som vill leda och fördela precis som en riktig chef för gruppen. Men han får höra att han bara är administratören av allt. Detta har Killinggänget drivit med förut i sina shower. Just där slår man in en spik vi redan känt till. Men ändå kommer man inte riktigt vidare på den detaljen utan gruppens dynamik står i vägen. Henrik Schyffert blir en ledare för en grupp som gärna vill dra åt flera egna håll. Schyffert tappar kontrollen men intar ledarrollen igen genom att bara finnas till som sig själv. Robert Gustavsson är sinnesbilden av clownen som vill tas på allvar. Men han har gått för långt i skämten och blivit av sig själv en skämtare som tappat allvaret inom sig. Det finns några ögonblick när Robert Gustavssons clownmask nedmonteras och öppnas för en sårbare Robert Gustavsson. Men det ögonblicket varar bara några ögonblick. Men just i dessa ögonblick är det nästan äkta och jag får en association till Jonas Gardells öppna skämtande om livets allvar. Men annars så är Robert Gustavsson mest en karaktär som fungerar som Grucho eller Harpo Marx, Man skämtar till döds.

Johan Rhenborg är en tvivlare och vill fejka ett intresse för modernistisk fysisk dans och teater, han vill nå bortom intellektuella teorier och få uppleva en fysisk eterisk andlig koppling mellan teatern och texterna. En perfekt ironisk pastisch på konstnärlig teater. Det finns bra passningar i pjäsen till dadaismens lekfullhet inom teatern och italienska futuristernas scenografi med stora kjolar och trattar på huvuden.

Dessa medvetna passningar diggar jag fullt ut efter som de skapar en egen referensram inom teaterpjäsen. Johan Rhenborg vill göra ett uppror inom gruppen genom att skapa störningar för att få en bekräftelse av de övriga inom gruppen. Martin Luuk är sin egen självpåtagliga konstnärliga ledare, som vill vara fri och motståndare mot korruption.

Killinggänget får ett uppdrag att skapa ett nytt nöjesfält – deras idé blir från första början en antinöjespark – där allt skall vara så jobbigt känslomässigt som möjligt kan. Detta uppdrag skapar en händelsekedja av personliga uppgörelser. I första akten fungerar det perfekt med deras samling för att skapa id´´er. Där är dom nära sig själva. Men i andra akten som jag ändå gillar haltar det betydligt ändå. Storyn fastnar någonstans på vägen och tappar lite av flödet som första akten hade.

Slutkontentan blir en samling idéer som borde ha fått utvecklas ännu mera. Nu fick vi lagom allvar med lagom form av självpåtagen självironi rakt igenom. En bra pjäs med konstnärliga brister.

P.S. När det talar om att sammanhålla Killinggänget i pjäsen, så undrar jag om det var en effektiv passning till avhoppade medlemmen Jonas Inde? Man bara undrar.