Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Den amerikanska punken — Ramones
I(II)

Ramones.När de fyra som vanligt satt där på sin parkbänk uppe i Forest Hill en del av Queens i New York, var de nog både uttråkade över tillvaron och skolan och exalterade över att ha upptäckt den gemensamma kärleken till musik. John Cummings, Douglas Colvin, Thomas Erdelyi och Jeffrey Hyman var helt enkelt uttråkade på vardagen men en liten hjälp där i Forest Hill var helt enkelt att lyssna på musik. De gemensamma idolerna hette Stooges, New York Dolls, Phil Spector och många av banden, bland annat Beatles, som ingick i The Brittish Invasion-vågen.

Historien började redan några år innan när bara några av de kommande medlemmarna kände varandra.

John (Senare Johnny Ramone) och Thomas (senare Tommy Ramone) spelade tillsammans i bandet Tangerine Puppy, John bas och Tommy trummor. Redan på den här tiden, mitten av sextiotalet, var John en rebell. Vännen Richie Adler, gitarrist i bandet, berättar i den utmärkta dokumentären “End Of The Century” hur John älskade Rolling Stones därför att alla andra älskade Beatles. Han gick till och med så långt att han gick med på Beatles konsert på Shea Stadium och med sig hade han en stor kappsäck fylld med stenar som han försökte pricka bandet med. Han lyckades enligt Richie Adler träffa scenkanten men inte bandet. I samma dokumentär berättar barndomsvännen Ricky Salem hur John gav en kompis pappa en fet höger för att denna försökte slå sonen på lekplatsen på gården där de bodde.

Douglas Colvin (senare Dee Dee Ramone) var en strulputte som gillade att vegetera, röka hasch och att sniffa lim hela dagarna. Han var förebilden för “No Future” som blev punkens ledande citat senare. Också han hängde med de andra när de satt där på sin parkbänk och talade om Stooges, Alice Cooper och annan musik i samtiden. Han var också den som hade idéer om låtar och om dessas utformning och var därför trots sitt strulputteliv en värdefull tillgång för det kommande bandet. Han hade lärt känna Johnny och Tommy när han hade flyttat in med sina föräldrar i samma kvarter som de båda i Forest Hill, och snart var de tre oskiljaktliga.

Jeffrey Hyman (senare Joey Ramone) var ett helt annat kapitel. Också han växte upp i Forest Hill i Queens men var redan från början knappast “en i gänget”, tvärtom var han en enstöring på grund av den medfödda sjukdomen han hade. OCD – Obsessive Compulsive Disorder – är en sjukdom som ger ett nästan schizofreniliknande tillstånd där man hör röster i huvudet. Skillnaden är att rösterna talar om att allt måste följa ett visst mönster och därför får inget ändras vilket också patienten lyder och blir en slav under. Jeffrey fick diagnosen tidigt och fick också veta att han aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Han var inåtvänd men smart och kunde som sagt inte avvika från ett givet mönster utan hade ett tvångsmässigt beteende. I tonåren började han sjunga för ett lokalt band - “Sniper” - och på scen blev han som förvandlad. Han blev utlevelsfull och till och med agressiv på ett farligt och återhållet sätt. Snart sparkades han dock från bandet för att han inte var snygg nog. Dee Dee kände honom och eftersom han hade sett Jeffrey live ville han ha honom med som sångare när diskussionerna så småningom kom igång om att starta ett band. Också Tommy som vid den här tiden bara konsulterades om utformning och annat, ville se Joey på sång eftersom han skulle komplettera Dee och Johnny med sin annorlunda stil.

John gillade dels inte tanken på ett band och inte heller Jeffrey eftersom han påminde för mycket om hippies så han sa nej till hela idén i över ett års tid.

De tre som ännu umgicks utan Jeffrey, svetsades också samman av känslan av att inte passa in att vara töntar som inte hörde hemma någonstans. En känsla som gjorde dem till bröder för alla tre men också Jeffrey kämpade på sitt sätt mot de odds de hade emot sig. Diskussionerna tog snart vändan över att själva skapa ett eget band men framför allt John var fortfarande emot idén.

Den enda som dock fortfarande tjatade om att bilda ett band var Tommy. Efter att ha gnatat i nästan ett år lyckades han få Johnny att köpa en gitarr, men det var fortfarande inte tu tal om att bilda band. Till sist vek han sig också på den punkten och han gav också efter för att släppa in Joey i bandet. Dee Dee spelade bas men började egentligen som bandets kompgitarrist, Johnny gitarr och Joey sjöng men bandet saknade fortfarande trummis eftersom Tommy var tänkt att bli bandets rådgivare. Till en början ville Johnny ha Joey som trummis och ville därför söka en sångare istället, men både Dee Dee och Tommy trodde på Joey på sång så trummisjakt blev det. Faktum är dock att för ett kort tag var Joey bandets trummis men det funkade inte när han upptäckte att han inte kunde spela trummor och sjunga samtidigt så han gav tidigt upp ambitionen att lära sig instrumentet. De övriga, Dee Dee och Tommy, ville definitivt ha honom på sång eftersom framför allt Dee Dee visste vilken explosiv sångare han var.

Tanken på att skapa ett band började alltså gå mer och mer från en fix idé hos Tommy, till en mera av en verklig skapelse. För att stärka tanken på ett brödraskap började de alla kalla sig Ramones som ett familjenamn. Idén kom egentligen från Dee Dee som var först med att byta till sitt nya namn. Inspirationen till namnet “Ramone” hade han fått från Paul McCartney som under tiden då Beatles kallade sig The Silver Beatles ett kort tag kallade sig Paul Ramone. Dee Dee Ramone, Johnny Ramone och Joey Ramone utlyste snart auditions för att hitta en trummis, men antingen dök ingen upp eller så höll de inte måttet så till slut gick anbudet till Tommy som började repa med bandet. Gruppen hade fötts efter mycket födslovånda.

I sina diskussioner om rock var de alla överens om några saker. Rock höll på att gå åt helvete där band som Emerson Lake And Palmer, Led Zeppelin och Genesis men också snällhetsmusiker som Donny och Marie Osmond höll på att döda hela idén med sina instrumentrunkarambitioner och gullepluttsideal. Därför svor de att de som band aldrig skulle bli så jävla stofila som de banden.

Joeys mamma ägde ett galleri i city och det var där som bandet började repa sina låtar. Man måste komma ihåg en sak, 1974 när bandet bildades var New York en död stad. De flesta hade flyttat ut i förorten där livet var lättare, men downtown fanns bara de kvar som inte hade råd att flytta ut. Staden höll på att förslummas och det fanns få ställen kvar som fortfarande hyrde in band för spelningar, det fanns inga andra än lodisar att spela för på kvällarna helt enkelt. Trots detta kämpade en liten klubb sig fram i tillvaron som blev allt hårdare. Den låg på Bowery som är känd som en gata där det på 70-talet i stort sett bara fanns en enda lång rad av sociala problem samlade på ett ställe. Här fanns stadens horor, alkisar och sprutnarkomaner samlade på en lång gata av elände och så fanns här klubben CBGB's. Namnet stod för Country Blue Grass and Blues vilket hade varit klubbens inriktning tidigare, men i och med förslummningen hade också klubbens gäster försvunnit till andra ställen. Bandet sökte i varje fall spelningar på stället eftersom det var ett av de få ställena i stan som tog in band över huvud taget. Anledningen till detta var inte bara nedgången på Bowery utan gick att hitta i förklaringar som New York Dolls. Bandet var en ledstjärna för nästan alla New York-band vid tiden också Ramones, men däremot inte för vare sig klubbar eller skivbolag eftersom bandet hade floppat ordentligt komersiellt vid tidpunkten. Istället hade New York Dolls lämnat ett ekonomiskt kråkbo bakom sig och skivbolag och klubbar som drog öronen åt sig så fort de hörde att band kom från New York.

Hilly Krystal, ägare till CBGB's, hyrde in bandet men kommenterade det med att “ingen kommer att gilla er pojkar, men vi har inget alternativ till er så varför inte”. Joeys första minne från klubben var att det var ett kyffe vars golv var täkt av sågspån för att dölja högarna av hundbajs som låg här och där.

Första spelningen blev historisk för de som var där. Den inträffade den 30 mars 1974 på CBGB's som hade gett dem en chans men bara en. Ut kommer ett band iklädda samma typ av läderjackor och slitna jeans vilket har beskrivits som om SS kommit ut på scenen. Plötsligt lutar sig någon fram och skriker in i mikrofonen 1-2-3-4, och ut brakar en vägg av ljud. Det är som en kompakt och koncentrerad höger har träffat hela publiken. Musiken bygger på två till tre ackord och är så snabb att en låt som borde tagit tre minuter att spela, avverkas på en till två. Bandet har inga eller extremt korta pauser mellan låtarna, om det finns någon paus räknas nästa låt in 1-2-3-4. Låtarnas texter handlar om att de är nazister och att spöa upp småbarn med baseballträn om att sälja bögsex och snitta upp torsken för att bevisa att man inte är riktig bög, vilket får publiken att kippa efter andan. Den typ av verklighet som beskrevs i den sista låten, 53: rd And 3: rd var nämligen inget påhitt. Det pågick just på hörnet av 53: rd And 3: rd som var ett gathörn där det såldes bögsex och som inte låg alltför långt ifrån klubben. Ingen hade hört något liknande någonsin, låtarna var bland det mest brutala som dittills framförts och texterna mer än realistiska. Rykten har menat att just texterna och särskilt den i 53: rd And 3: rd var så pass realistiska därför att Dee Dee som skrev låten, hade upplevt alltihop själv eftersom han brukade sälja bögsex för att få ihop till heroinet som han redan vid den här tiden hade börjat missbruka. Men detta är alltså obekräftade rykten som aldrig bekräftats men inte heller förnekats.

Vid ett tillfälle missar Dee Dee en inledning, han slänger basen i golvet och går ut backstage under högljudda skrik och de andra följer efter. En kort stund senare kommer bandet tillbaka och börjar om igen med inräkning och allt. Mellan två låtar utbryter vilda diskussioner som gränsar till gräl mellan medlemmarna om vilken låt de ska spela härnäst. Helt plötsligt under en av dessa diskussioner gör någon ett utfall mot de andra och publiken får intrycket av att nu smäller det.

Efter den spelningen gick vissa hem mer rädda än upplivade, de hade sett något som gränsade till skrämmande. Andra gick hem med ett sådant hat i bagaget att de svor att de skulle söka upp bandet näst dag och mörda medlemmarna. Oavsett vilka känslor folk hade inför det de hade sett, återvände samma människor igen och igen för fler konserter.

En av dessa spelningar inträffade ungefär ett år efter scendebuten. Det var på en festival som anordnades på klubben där flera band spelade, några av dem predestinerade att bli stora. Blondie, Television, Talking Heads var några av de band som deltog 1975 när detta inträffade.

Bandet gick upp på scenen och också denna gång var det en kompakt vägg av ljud som slog emot publiken och golvade dem. Konceptet kring Ramones musikstil var därmed etablerat och deras stil var helt unik – de hade skapat något helt nytt som kom att bli deras signum i cirka 20 år framåt. Snart var bandet omgivet av många av dem som inte bara älskade bandet för deras musik, utan av dem som också de var totalt utanför. En av dem Arturo Vega, hade nyligen flyttat från Mexico till New York och han blev snart bandets grafiska formgivare som formade logotyper och skivomslag. Länge visste ingen vem han var då han brukade dyka upp på CBGB's med en brottarmask över ansiktet. En annan av dessa utanförmänniskor som fann en gemenskap, var Connie som snart blev Dee Dees flickvän. Hon var en prostituerad heroinmissbrukare och i det missbruket fann de två varann. Hon hade tidigare varit flickvän till Arthur Kane från New York Dolls. För att få ha honom i fred hade hon försökt att såga tummen av honom när han sov för att han inte skulle bedra henne genom att spela bas. Hon stack senare Dee Dee i ena skinkan med en kniv så att han inte kunde sitta på flera veckor. Mickey Leigh som var Joey Ramones bror och som länge var bandets scenansvarige/roadie, berättar i “End Of The Century” att hans uppgift under spelningarna blev under den här perioden att hålla Connie utanför CBGB's för att annars hade framför allt Johnny gjort henne till köttmos efter rövstickarincidenten. Ett faktum som framstod som alltmer klart när bandet skrev låten “You're Gonna Kill That Girl” från skivan “Leave Home” Två personer till befann sig bland publiken tidigt under Ramones första spelningar. John Holmstrom och Legs McNeill skulle efter sin upplevelse inspireras till att starta Fanzinen “Punk” som egentligen var en maffiaterm på en opålitlig person. Punk blev också namnet på den nya musikstilen och Ramones framstod som dess första och främsta flaggbärare. Själva ville de dock inte bli kallade punkare, tvärtom tog de anstöt av namnet. De menade att de försökte göra en blandning av rock på högsta volym och nedbrutet till dess grundläggande beståndsdelar i kombination med amerikansk pop i Phil Spectors anda. Att kalla dem för punkare tycktes hos vissa av medlemmarna bara ses som en nedsättande term.

De som hatade bandet och som ville se medlemmarna döda, tro det eller ej men de fanns, hade alltså den goda smaken att komma tillbaka för fler konserter. Fler ville tydligen se dem för kontraktet mellan CBGB's och Ramones förlängdes vilket ledde till att Ramones började skapa en liten men hängiven skara fans ikring sig som nu såg dem uppträda flera gånger i veckan. Men att det fanns människor som hatade dem och deras musik, det fick bandet erfara då de for utanför New York till Connecticut för en spelning. Medlemmarna märkte aldrig busvisslingarna för de fortsatte att mala på utan paus mellan låtarna, men snart hade busvisslingarna förvandlats till en kanonad av flaskor som östes över bandet. Bandets roadie, Joey Ramones bror, gömde sig bakom stärkarna och bandet sket i publikreaktionen och körde igång nästa låt. Andra skrek rent ut: “Get the fuck off the stage” men bandet fortsatte som om inget hade hänt och fick till sist nästan räddas av från scenen för att inte bli lynchade.

Trots allt var bandet 1975/1976 etablerade och som hade stadigvarande spelningar på CBGB's men ingenstans utanför stan och de hade det jävligt knapert ekonomiskt. Deras rykte hade börjat växa och de hade blivit ett band som de som gick på klubben pratade om. Danny Fields, bandets första manager, hade tagit kontakt med Seymore Stein och dennes fru Linda som jobbade för det lilla skivbolaget Sire för att sondera terrängen för ett skivkontrakt. Danny Fields hade under 1975 själv anmält intressse för att fungera som bandets manager. Samma Fields hade 1968 upptäckt både Stooges och MC5 och sett till att båda fick varsitt skivkontrakt och nu hade han sett nästa steg i utvecklingen. För att få det åtråvärda uppdraget var han tvungen att klara av ett test, fixa fram 1000 dollar till ett trumset. Sagt och gjort och kort därefter hade han alltså ordnat fram mer än ett trumset. Snart hade Stein och hans fru också de sett bandet och efter en av konserterna diskuterades skivkontrakt som skrevs på en halvtimme senare. Inspelningen och releasen av debutskivan från 1976, gick i rekordtempo för att hålla nere kostnaden. Skivan hade en budget på bara 6000$ och för att spara kostnader hade man bara en producent – Craig Leon – som fick agera både ljudtekniker och producent. För att avlasta denne satt Tommy Ramone med som medproducent, vilket skulle visa sig senare vara en roll som han mer än gärna tog sig an. Skivan innehöll de låtar som bandet hade repat och framfört sedan 1974 och var ett levande bevis på att gruppen stod för något helt nytt. Den är idag fortfarande punkens heligaste gral och en av de bästa skivor som någonsin har släppts i genren. Skivan är ett enda långt avgrundsvrål där låtarnas tempo går i överljudsfart. Skivans omslag som också det är klassiskt, fotograferades av Punk Magazines egen fotograf Roberta Bayley och är lika klassiskt det.

Eftersom en viss Malcolm McLaren hade varit manager åt New York Dolls under deras sista tid i karriären och samme Mclaren regelbundet besökte New York i affärer, visste han vilka Ramones var och vilken status de uppnått. Debutskivan hittade snart en publik också bland en liten men snart viktig skara människor i London, som senare skulle bli kända som punkare i den engelska rörelsen. Ryktet om spelningarna på CBGB's gjorde snart att Ramones hade hittat en ny publik i denna lilla men inflytelserika skara. Snart hade tanken på en konsert i London fötts hos Ramones där framför allt Joey var den som tjatade mest. Sagt och gjort, bandet bokades 1976 för en spelning på The Roundhouse i London. Genom Malcolm McLaren och hans kontakter hade budskapet trummats ut till alla de som skulle komma att bli medlemmar i den nya rörelsen som ännu bara var i sin linda. Den 4 juli på amerikanska nationaldagen och allt, uppträdde så bandet på vad som kom att bli en klassisk konsert som vissa fortfarande pratar om. Det var en dubbelkonsert där Ramones uppträdde efter gruppen Flamin' Groovies, också de amerikaner, där de framförde sina låtar inför den fullständigt begeistrade publiken. Samma koncept med de två grupperna i en dubbelkonsert, spelade också en månad senare på Roxy i Los Angeles.

Cirka 60 (!) personer hade samlats på The Roundhouse för att se Ramones. En del av dessa hade smitit in för de hade inte råd med inträdesavgiften. Ramones själva hade enligt vissa hjälpt en del in sedan dessa hade hittat bandlogens fönster och stått och kastat sten på detta tills bandet hade öppnat. Efter att ha övertygat bandmedlemmarna om att de var hängivna fans, hade en mänsklig stege rests upp till fönstret och via denna klättrade flera personer in bland annat Paul Simonon, Mick Jones och Joe Strummer som senare kom att skapa The Clash.

Fler var där som senare kom att ingå i olika Brittiska grupper. John Lydon senare känd som Johnny Rotten i Sex Pistols, Paul Jones från samma grupp, Siouxise Sioux som kom att skapa Siouxsie And The Banshees och Captain Sensible som senare var med och bilda The Damned för att nämna några. Konserten blev inte bara en rungande succé, den blev startskottet på den Engelska punken. Efter denna konsert blev drömmarna som de enskilda individerna som var där bar på, till verklighet när band efter band bildades. Den Amerikanska punkrörelsen hade skapat den engelska. Tyvärr skulle den engelska punkrörelsen inte riktigt bli vad man förväntade sig eller hoppades på i New York, snarare vad man befarade.

Dr Da Capo

Den amerikanska punken — Ramones II(II)

Musik

Abramis Brama — Smakar söndag

Alicia Keys — The Element of Freedom

Amerie — In Love and War & Mary J. Blige — Stronger with Each Tear

Bernt Rosengren Quartet — I’m Flying

Bosque Brown — Baby

Daniel Gilbert — New African Sports, Soul, Café Club № # 1

Duff McKagan’s Loaded — Sick

Eels — End Times

First Band from Outer Space — The Guitar Is Mightier Than the Gun

Gatans Lag — Låt mig stanna tre dagar i himmelen innan Djävulen vet att jag är död & Propagandhi — Supporting Caste

Ironville — Welcome to Ironville & Brothers of End — The End

ISIS — Wavering Radiant

Joel Alme — Waiting for the Bells

Jupiter Society — Terraform

Kris Kristofferson — Closer to the Bone

Lita Ford — Wicked Wonderland

Local Natives — Gorilla Manors

Maskinen — Boys II Men; Raekwon — Staten Go Hard Vol 1 & Rakim — The Seventh Seal

Mastodon — Crack the Skye

Ringo Starr — Y Not

Skriet — Skriet

Sonic Syndicate — Love and Other Disasters

Taken by Trees — East of Eden & Jaqee — Kokoo Girl

The Bear Quartet — 89 & Mattias Alkberg — Nerverna

The Carpet Knights — According to Life

Them Crooked Vultures — Them Crooked Vultures

Tom Waits — Glitter and Doom Live; Swordfishtrombones & Rain Dogs

Transatlantic — The Whirlwind

Vampire Weekend — Contra

Vic Chesnutt — At the Cut

Yeasayer — Odd Blood