Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Duff McKagan’s Loaded — Sick B.B.B.

Century Media Records

Rak rockrökare

Duff McKagan återfinns normalt i Velvet Revolver och en gång i tiden också i numer så gott som avsomnade Guns And Roses där det bara är Axl Rose som inte förstått att gruppen har gått hädan. I väntan på att Velvets nya sångare ska bli varm i kläderna och att nytt material ska börja spelas in, har han passat på att spela in en egen skiva med några musikerkompisar under namnet Duff McKagan's Loaded. Skivan “Sick” går i rockens tecken och är som sig bör av det mer bullriga slaget. Slutresultatet är inte det bästa Dr Da Capo har hört men definitivt inte heller det sämsta. Det är helt enkelt en ganska bra skiva som duger rätt längte som substitut till halvtaskiga försök att göra helusla nya skivor med annars avsomnade Guns And Roses, eller i avsaknaden av en ny med Velvet Revolver.

Duff McKagan är alltså normalt bassist i Velvet Revolver, men här är det som sångaren och gitarristen vi möter honom. Det är alltså en ny sida av honom som på sitt sätt är spännande. Den andra nyheten är låtskrivaren Duff McKagan som vi inte heller sett alltför mycket av. I Guns And Roses deltog han i det arbetet i en och annan låt och i Velvet Revolver har han också där dykt upp i en och annan låt. Här får han dock fritt utrymme och det är inte en dålig låtskrivare vi möter, Tvärtom är det en ganska kompetent sådan där ett och annat utropstecken noteras. Nu är det dock i ärlighetens namn inte bara Duff som står för låtskrivandet då medlemmarna i gruppen och fler hjälper till.

Musiken är naturligtvis rock och åter rock, konstigt vore det väl annars. Här finns många hårda och brutala tongångar, här finns lite mer mjuka melodiösa diton och här finns en och annan gullemjukisvisa. Mest är det det förstnämda som dominerar om man ser till antalet låtar, det är en skiva med övervägande antilugnande tongångar som oroar och roar om vartannat. Som vi som lyssnat på Guns och Velvet vant oss vid, är det med hårdrockens förtecken som möter oss där de skarpa tillrättavisningarna får fritt spelrum i musiken. Jag noterar glatt att Duff inte håller igen eller fegar ur, utan går hela vägen på vägen mot det mer kompromisslösa där rock får vara just rock med avsaknad av tillknäppthet och total mesighet som vissa band ibland excellerar i.

Bristerna ligger i samma fat. Det finns här och där en tendens att musiken inte riktigt lyfter utan blir en aning stillastående. Avsaknaden av rutin för låtskrivande skulle kunna vara anledningen och därför finns all tilltro från i varje fall mig, att Duff och bandet kan få till något ännu bättre nästa gång då rutin och smisktendenser blir pusselbitar som faller på plats helt och hållet. Jag tror på det här, jag tror riktigt mycket och det är inte det minsta fel men som sagt rutinen i låtskrivandet saknas här och där så därför bara en trea. Trots detta nesliga betyg en riktigt trevlig rockplatta alltså.

Hög smiskfaktor, bra låtar och väl genomförd musik är det som är de bästa argumenten för att skaffa den här skivan. Till nackdelarna hör då som sagt att det finns lite småbrister i låtskrivandet som man kan förmoda beror på bristen på rutin. Men ingen ko på isen, de förstnämda faktorerna väger tyngre och det är faktiskt en ganska imponerande platta som vi bjuds på om man lassar upp de ynka 200 spänn den kostar. Ett modest pris för en platta med så här mycket kvaliteter kan man tycka. En artist med mer att tillföra den nutida rocken än vad Axl och hans enmansprojekt i Guns And Roses har att erbjuda, har därmed stigit fram och tagit rockscenen i besittning. Så istället för att slänga pengarna i sjön på Chinese Democracy kan Duffs nya platta betyda en betydligt bättre investering av dina surt förvärvade slantar. Så släntra iväg och inhandla en av höstens anmärkningar inom rockmusiken, den är väl värd både pengarna och tiden.

Dr Da Capo

Musik

Abramis Brama — Smakar söndag

Alicia Keys — The Element of Freedom

Amerie — In Love and War & Mary J. Blige — Stronger with Each Tear

Bernt Rosengren Quartet — I’m Flying

Bosque Brown — Baby

Daniel Gilbert — New African Sports, Soul, Café Club № # 1

Duff McKagan’s Loaded — Sick

Eels — End Times

First Band from Outer Space — The Guitar Is Mightier Than the Gun

Gatans Lag — Låt mig stanna tre dagar i himmelen innan Djävulen vet att jag är död & Propagandhi — Supporting Caste

Ironville — Welcome to Ironville & Brothers of End — The End

ISIS — Wavering Radiant

Joel Alme — Waiting for the Bells

Jupiter Society — Terraform

Kris Kristofferson — Closer to the Bone

Lita Ford — Wicked Wonderland

Local Natives — Gorilla Manors

Maskinen — Boys II Men; Raekwon — Staten Go Hard Vol 1 & Rakim — The Seventh Seal

Mastodon — Crack the Skye

Ringo Starr — Y Not

Skriet — Skriet

Sonic Syndicate — Love and Other Disasters

Taken by Trees — East of Eden & Jaqee — Kokoo Girl

The Bear Quartet — 89 & Mattias Alkberg — Nerverna

The Carpet Knights — According to Life

Them Crooked Vultures — Them Crooked Vultures

Tom Waits — Glitter and Doom Live; Swordfishtrombones & Rain Dogs

Transatlantic — The Whirlwind

Vampire Weekend — Contra

Vic Chesnutt — At the Cut

Yeasayer — Odd Blood