Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LV

Iggy Pop — Blah-Blah-Blah 1986 @@

Iggy Pop — Blah-Blah-Blah.Nej den här plattan må vara Iggy Pops mest kommersiellt framgångsrika platta under 80-talet men det är hans klart sämsta prestation som saknade den hybrid av new wave och punkig rock, utan nu blir det trummaskiner och syntar istället. Ljudbilden känns föråldrad och låtarna är för de mesta riktigt undermåliga och intetsägande. Det saknas kraft och något nytt i låtarna. David Bowie producerade den här skivan som ett tack för att Iggy Pop skrev låten ”China girl” tillsammans med Bowie på hans utsökta ”Let’s Dance” 1983. På plattan skrev Bowie/Pop de flesta låtarna tillsammans utom ”Cry for love” som Steve Jones från gamla Sex Pistols var med på ett hörn och skrev. Det finns bara en enda urstark klassisk låt på den här svajiga skivan, den med snygga ilskna Iggy Pop-sparken i skrevet-låten ”Real wild child” som ännu idag är minnesvärd låt. Den låten älskade jag sönder och samman 1986 och det roliga är att den låten har samma pondus i dag som för 24 år sedan. Den borde komma ut på singel igen.

Red Hot Chili Peppers — One Hot Minute 1995 @@@

Red Hot Chili Peppers — One Hot Minute.Platt funkig rock som var mest förvirrande rock som vandrade vilse mellan metalliska uttryck och trist funkrock. Men ingenting verkade stämma med bandet tyckte jag när jag köpte albumet 1995. Plattan sålde jag vidare ganska så snart man kunde utan större saknad av skivan. Sedan dess har jag undvikit att lyssna på plattan. Men så hände det sig att skivan kom i min ägo igen. Nu låter det klart bättre än vad jag tyckte så. Vad jag förstår var gruppen i psykologisk kris. John Frusciante hade grava drogproblem och lämnade bandet för den sakens skull. Istället blev det Dave Navaro från Jane’s Addiction som spelade med ett tag i bandet, framförallt på den här skivan. Jag tror att det bidrog med ett nytt sound som blev en korsning mellan indierock och hårdrock, som jag inte tyckte fungerade så bra vid den här tiden. Låtarna hoppar mellan olika stilar hela tiden vilket ger ett otydligt intryck och skivan haltar lite efter musiken känns lite för osorterad. Jag skulle önska att plattan var mera fokuserad och renare i gruppens sound. Men den låter ändå bättre idag 2010 än när det begav sig 1995.

Hardcore/punkhjältarna i Poison Idea

Poison Idea — Kings of Punk.För länge sedan var kassetten det bästa som fanns och fortfarande kan jag tycka om kassettformatet med sina varianter av 60 eller 90-minuters versioner. Vi som växte upp med kassetten vet hur roligt det var att göra blandband, eller för att citera vår webbmasters fina begrepp ”blandat bandat” som är användbart fortfarande och vilket utrycker vad man kände inför detta med kassetten. Det jag vill nå fram är hur vi inom bekantskapskretsen spred musik till varandra via kassettband. Jag fick amerikanska hardcore/punkgruppen Poison Idea första gången på en inspelad kassett. Poison Idea — Pick Your King.Det var deras första skiva ”Pick Your King” från 1983. En kort aggressiv och bombastisk attack som ursinnigt tuggade sönder min bergsprängare. En perfekt skiva för ilskna fester med mix av skinhead, punkare och andra rockare. Den plattan blev inkörsporten till Poison Ideas musikvärld under några år på 80-talet. Jag diggade deras frontman Jerry A. Han sjöng direkt från hjärtat med samma i anda som Henry Rollins gjorde under sin tid i Black Flag. Jerry A vare en perfekt frontman som jag gärna lyssnade på och uppfattade som en man som slog från ett ständigt underläge. Förutom Jerry A bestod bandet av Tom Roberts, Chris Tense och Dean Johnson. Dessa fyra killar utgjorde lite av undergroundmusikens bästa delar i musiken. Deras andra platta ”Kings Of Punk” var den skiva som jag själv köpte på Space Records 1986 och man kan lugnt säga att den skivan spelade jag väldigt mycket under ett tag. Fast efter den skivan så tappade jag intresset för Poison Idea därför att andra influenser blev viktigare än deras hardcorepunk till slut. Deras platta ”Record Collectors” utgiven 1989 blev en okej skiva som jag lyssnade sporadiskt på för att senare sälja skivan vidare till en yngre punkare, som uppskattade plattan så mycket bättre än vad jag förmådde göra under den här tiden Det är först nu 20 år senare som jag lyssnar på hela diskografin av Poison Idea. Det var som att upptäcka delar av min ungdom igen. Bandet finns kvar på ett eller annat sätt. Men deras bästa och hårdaste stund på vår jord var ändå på 80-talet. Då deras musik var som en storm i Reagan-landet.

Nirvana — Live at Reading @@@@; Bleach Deluxe Edition @@@@ & boxen With the Lights Out @@@@@

Nirvana.Inget band i världshistorien kan man säga förändrade världen på så kort som just trion Nirvana. Deras fullständiga attack med en mix av indierock och punk kan knappast vara större. Bandet som började spela efter ha hört The Melvins, Mudhoney, Sonic Youth, The Pixies med flera från punk/undergroundscenen. Då föddes bandet Nirvana genom att Curt Cobain träffade Chris Novoselic genom The Melvins ledare Buzz Osborne, som Curt Cobain kände genom att han spelade med ett punkband som hade The Melvins trumslagare Dale Crover. Chris Novoselic, Curt Cobain och först Chad Channings bildade första grunden innan Dave Grohl från hardcoregruppen Scream blev den som ersatte Chad för evigt så att säga. Nirvana är ett band som jag älskar förutsättningslöst, därför att jag har inte hört något modernt rockband som har haft precis allt som ett band behöver. Nirvana var helt enkelt det perfekta ultimata rockbandet som förenade skönhet, farlighet, stil, klass och skitig smutsig punkrock med en stor dos hårdrock inom deras väsen. Det är därför roligt att det kommit ut så mycket kring bandet. Från liveplattan som kom ut förra året, deras suveräna konsert från Readingfestivalen 1992 ger mersmak på vilket briljant band de var i grunden. Även samlingen ”Nirvana 2002” är en sorts samlingsplatta med deras mest kända skramlare, vilket är en utsökt platta. Den kanske är lite onödig om man redan har plattan i sin samling, men den fyller upp allt man kan begära av en bra skiva.

Nirvana.Nyutgåvan av debutplattan ”Bleach” är ett suveränt tilltag som visar upp när bandet var ännu råare i stil och sound långt innan bandet slog igenom 1991 med ”Nevermind”. Det är en platta som krossar mycket av det som jag minns vilket gavs ut 1989 ute på marknaden. Äntligen kom det något farligt att lyssna på och sedan jag köpte debuten ”Bleach” så varjag från första stund fast och förälskad i Nirvana. Jag måste även slå ett slag för boxen ”With The Lights out” som Dr. Da Capo rekommenderade för flera år sedan. Den bästa delen av boxen är naturligtvis deras allra första inspelningar från 1987-1988 som var okomplicerade råa punkrocksånger. Då hade bandet verkligen skit under naglarna.. Jag blev ung på nytt genom att lyssna på dessa fyra skivor/boxar med gudomliga Nirvana. Världens bästa rockband som vi aldrig kommer att få se och uppleva. Nirvana var alldeles för unika och begåvade för att något annat band skall komma i deras närhet.

Stora Rock ’n’ Roll Boxen: Svensk rock ’n’ roll 1954–1963 2007 @@@@

Stora Rock ’n’ Roll Boxen: Svensk rock ’n’ roll 1954–1963.Svensk rockmusik anno 50-talet och – 60-talet är givetvis sämre än de amerikanska och engelska originalen men jösses vilken kulturskatt dessa fyra cd-skivor ändå är. Därför att charmen är stor och många band eller artister har kopplingar till senare karriärer. Jag skall nu ta upp sådana kopplingar. Gruppen Doug & His Millsmen finns med på låten ”Show me the way to go home” har en ung Lasse Holm med sig i bandet. Lasse Holm uppträder under namnet Larry Moon i en låt. Gruppen G-Men som var kompband till Little Gerhard hade med sig grunderna för dansbandet Sten och Stanley till exempel. En annan grupp kallar sig för The Falcons och det bandet var grunden för sextiotalets bästa popgrupp Ola & The Janglers eller hade med sig Lennart Broberg och kommande låtskrivare åt Sven Ingvars. Skivorna innehåller Rocke-Ragge, Burken, Rock-Olga. The Shanes, The Streaplers, Cool Candys, Gunnar wiklund, Robban Broberg, Owe Thörnqvist eller Trio Me Bumba. Det bästa är att även Jerry Williams och hans klassiska kompband The Violents liksom band som Sven Ingvars finns med sina första inspelningar. Det är som sagt den bästa guldgruva att ösa ur och man kan prata om skivan hur länge som helst. Världens bästa svenska box för tillfället.

Murder City Devils — bandet som kom och gick

Murder City Devils.Det är säkert minst tio år sedan jag hörde talas om bandet Murder City Devils av en ren slump via någon tidskrift. Ett band som bildades ungefär 199 och gav upp andan 2001, strax året efter det jag börjat lyssna på bandet i fråga. Murder City Devils — R.I.P.Spencer Moody, gitarrist, Dan Galluchi bassist, Derek Frudesco, trummor, Coady Willis gitarrist och Nate Manny bassist blev från början bandets grundläggande kärna. Ett band som jag älskade för deras snabba elaka indierockskrammel med punk i botten och en viss fot i klassisk amerikansk hardcore. Särskilt sången gränsar till hardcoremusikens sätt att ilsket och aggressivt föra rösten framåt till stenhårt komp. Murder City Devils — In Name and Blood.Murder City Devils sista platta; liveskivan "R.I.P." tog pulsen genom att man gjorde sin sista spelning i Seattle, hemstaden, och ger oss hård driven punk i furiös temo och med en ilska värdig Minor Treats sångare Ian MacKaye och ilskan hos New Yorks eget punkskapelse The Dead Boys. Liveplattan är som bandets svanesång vacker och aggressiv indiepunksång. Deras platta före det "In Name And blood" lever ett helt eget liv där man hör bandets kärlek till undergroundrockens alternativa världsbilder. Den plattan är som sagt var också ilsken platta med hög tempo och distat till max. Murder City DEvils hade alltför kort tid på sig att skriva rockhistoria utan kommer nog att förbli en fotnot i rockens mest kända arena. Men jag älskade bandet för deras musikaliska anarkistiska erkänsla - att låta bra och låta högt. Seattles eget skivbolag Sub Pop signade bandet och gav ut deras indierockpunk. Ett band som ville och kunde men som till slut gav upp sin särart.

Freddie Wadling — Jag är monstret 2005 @@@@

Det finns ingen i Sverige som är som Freddie Wadling - som precis som den heligt saknade Lennart Persson född 1951. Tidigt tappade sitt hår och blev en särling i sin omgivning. Som medlem i legendariska band som Perverst, Liket Lever och Lädernunnan, för att senare bli medlem i Cortext och suveräna Blue For Two kan man nog kalla honom för en av de stora inom svensk alternativ konst/musik. Han gav även ut tolkningar av visor på det fina albumet "Visa för kaffet". Mitt personliga favoritalbum har alltid varit "Jag är monstret" från 2005 då det albumet har hans svartaste texter sedan länge. Man kan lugnt säga att albumet talar mycket om hur Freddie Wadling mår och var han befinner sig i livet. Idag fungerar hans musik bättre än någonsin och jag är djupt fångad av hans väsen. Jag hyser bara tillgiven och ödmjuk kärlek till maestron Freddie Wadling. Punkaren som nästan kan bli folkkär.

Freddie Fingers Lee — Born to Rock @@@

Freddie Fingers Lee.För en månad sedan satt Blaskans redaktion i ett tillstånd av hysteri och glädje därför att en stor box med brttisk rockmusik mellan åren 1956 fram till 1964 ungefär gick flitigt på högvarv. Det innebär att vi diggade till Tommy Steele, Bill Fury, Marty Wilde, Cliff Richards, The Shadows, Jet Harris eller Lonnie Dogans skifflerock. Vi kunde inte tänka oss en bättre box vid det aktuella tillfället. Så plötsligt satt vi också med den vilda engelska pianisten Freddie Lee Fingers vilda rock som bara slog knockout på oss. Tänk att Ian Hunter innan Mott The Hopple spelade med Freddie Lee Fingers. Han som började sin karriär i slutet av 50-talet, där han spelade med allt och alla. Amerikanska artister som Jerry "The Killer" Lee Lewis, Chuck Berry eller Gene Vincent hade fått besök av Freddie Fingers Lee. En kille som också turnerade med kultikonen Screaming Lord Sutch under än del år på piano, innan en kommande hårdrockpionjär, Ritchie Blackmoore intog Freddies roll som turnerande musiker med Lorden. Freddie Fingers Lee egen solokarriär är fulla av vilda utspel i stil med The Killer. Blaskans redaktion kunde inte låta bli att dansa i vild dans till hans fina platta "Born To Rock" - en platta som skakar och frustar och innehåller en hel del bra vax att kapitulera inför. Rock on rockers.

Musik

Abramis Brama — Smakar söndag

Alicia Keys — The Element of Freedom

Amerie — In Love and War & Mary J. Blige — Stronger with Each Tear

Bernt Rosengren Quartet — I’m Flying

Bosque Brown — Baby

Daniel Gilbert — New African Sports, Soul, Café Club № # 1

Duff McKagan’s Loaded — Sick

Eels — End Times

First Band from Outer Space — The Guitar Is Mightier Than the Gun

Gatans Lag — Låt mig stanna tre dagar i himmelen innan Djävulen vet att jag är död & Propagandhi — Supporting Caste

Ironville — Welcome to Ironville & Brothers of End — The End

ISIS — Wavering Radiant

Joel Alme — Waiting for the Bells

Jupiter Society — Terraform

Kris Kristofferson — Closer to the Bone

Lita Ford — Wicked Wonderland

Local Natives — Gorilla Manors

Maskinen — Boys II Men; Raekwon — Staten Go Hard Vol 1 & Rakim — The Seventh Seal

Mastodon — Crack the Skye

Ringo Starr — Y Not

Skriet — Skriet

Sonic Syndicate — Love and Other Disasters

Taken by Trees — East of Eden & Jaqee — Kokoo Girl

The Bear Quartet — 89 & Mattias Alkberg — Nerverna

The Carpet Knights — According to Life

Them Crooked Vultures — Them Crooked Vultures

Tom Waits — Glitter and Doom Live; Swordfishtrombones & Rain Dogs

Transatlantic — The Whirlwind

Vampire Weekend — Contra

Vic Chesnutt — At the Cut

Yeasayer — Odd Blood