Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Den amerikanska punken — Ramones
II(II)

Redan året efter debuten med plattan Ramones, var det dags att ge ut uppföljaren.

Ramones.Med albumet “Leave Home” etablerade bandet två saker. För det första orienterade sig låtarna nu mot en poppigare inriktning och för det andra myntades uttrycket “Gabba Gabba Hey” som kom att bli ett slags stridsrop för alla deras fans under bland annat konserter. En annan nyhet var att Tommy Ramone hade fått nog av att turnera och istället fått blodad tand för att producera, han lämnade därför bandet som nu stod utan trummis. Den inofficiella versionen av skälen till att han lämnade gruppen var mindre smickrande för de kvarvarande medlemmarna. Tommy har i interju påstått att han blev hotad av Johnny, behandlad med ett totalt förakt av Dee Dee och bemött med apati från Joey. Vilken version av verkligheten som stämmer spelar kanske mindre roll, faktum var att Tommy Ramone (Thomas Erdelyi) nu lämnade gruppen för gott.

Han kom dock i praktiken att fortsätta att jobba intimt med bandet som deras producent och rådgivare, men rollen som trummis var nu alltså över. Istället fick de övriga rikta in sig på att hitta en ersättare och snart föll ögonen på den talangfulle Mark Bell som bland annat hade jobbat med Richard Hell tidigare. Samme Bell hade lite profetiskt uttryckt en önskan redan 1974 om att få bli bandets trummis när han hade sett Ramones på CBGB's och knockats, nu hade den drömmen blivit sann. Under namnet Marky Ramone debuterade han som bandets nye trummis med plattan “Rocket To Russia” som också den gavs ut 1977. Albumet blev bandet dittills mest framgångsrika och singeln “Rockaway Beach” nådde som bäst Billboardlistans 66 plats. Skivan följdes upp av en turné och under denna spelade liveskivan “It's Alive” in men denna gavs ut först 1979. Vid det här laget var bandet extremt produktivt och snart hade gruppen skrapat ihop låtar till en ny skiva som spelades in och gavs ut 1978. “Road To Ruin” var gruppens fjärde skiva på kort tid och visade än en gång att man orienterade musiken åt ett mer poppigt håll. Dee Dee som fortfarande var gruppens huvudsaklige låtskrivare, hade därmed gett efter i viss mån för framför allt Joey som alltid hade varit ett stort popfan där Phil Spector var den store idolen. Tommy Ramone medproducerade skivan där Ed Stasium var den högst ansvarige. Skivan introducerade för första gången låtar längre än tre minuter, akustiska partier och låtar med klara popdrag. Också de rockigare låtarna som skivans stora hit “I Wanna Be Sedated” visade en mer poppig ådra.

Under 1978 fick bandet en förfrågan från b-filmskaparen Roger Corman om att delta i ett filmprojekt där bandet skulle porträtteras och framföra nya låtar. 1979 Var skapelsen klar och resultatet kallades “Rock'n Roll High School”, musiken gavs ut som skiva samma år. Albumet hade sina ljusa stunder men filmen går nog mest att rekommendera i studiesyfte över hur en film inte ska se ut. Handlingen tilldrar sig på en amerikansk highschool där bandet går runt i olika klassrum och i korridorer och framför sin musik, ett filmiskt lågvattenmärke helt i klass med Hootenanny Singers tidlösa filmatisering av låten “Marianne”. Med andra ord går “Rock'n Roll High School” närmast att likna vid en riktig kalkon. Trots misslyckandet med filmen fann soundtracket sina fans och en av dem råkade vara Phil Spector som blivit imponerad av framför allt titelspåret. Samma år kontaktades bandet av honom och ett samarbete föreslogs. Joey var eld och lågor men Johnny var mindre road och därmed stod de två som vanligt långt i från varandra åsiktsmässigt, ett faktum som ledde till mer än ett gräl dem emellan.

Albumet “End Of The Century” var tänkt att bli Ramones riktigt stora genombrott också utanför punkkretsar. En garanti för framgång var alltså Phil Spector tänkt att bli, problemet var bara att hans storhetstid låg bakom honom. Han hade haft ett antal grupper under sina vingars beskydd under 60-talet t ex The Ronettes, dessa hade alla fått stora hits med låtar som alla bar det omisskännliga kännetecknet av hans klangrika stil. Men sedan mitten av detta årtionde hade också han liksom många av grupperna han fört fram, fallit i glömska. Istället hade han skulle det visa sig, blivit en rik enstöring som så gärna ville komma tillbaka i rampljuset utan att ha något nytt att komma med. Kombinationen mellan Ramones unika låtar och Phil Spectors speciella sound, var tänkt att ge alla den framgång som både han och gruppen behövde. Låtarna i dess grundutförande låg klara och gruppen hade flugits VIP till Los Angeles där inspelningen skulle ske, snart skulle det hela visa sig bli en enda lång mardröm för gruppen. Alla i bandet var sedan tidigare vana att spela in allt i en tagning, få eller inga omtagningar och absolut inga pålägg hade skett på deras tidigare inspelningar. Det var så man ville ha det, och det var så gruppen arbetade. Helt plötsligt kunde de istället finna sig i situationer där producenten Phil Spector tog om och tog om inspelning efter inspelning i låt efter låt. Framför allt Johnny protesterade hejdlöst mot detta och när han tvangs att spela om en gitarrslinga i en enda låt för hundrade gången, fick han nog och ventilerade sitt missnöje på sitt sedvanliga sätt med skrik och protester. Motreaktionen blev att den vapentokige och av droger halvt debile Phil Spector hotade Johnny med pistolmynning mot huvudet, i varje fall enligt Johnny själv, till denne spelade om det han ombetts att ta om. Till sist blev situtaitionen helt ohållbar och Johnny lämnade inspelningen, den slutfördes utan hans insatser och istället flög han hem till New York desillusionerad och mer än förbannad av erfarenheten.

Rent komersiellt blev skivan en framgång, den innehöll flera hittar till exempel “Do You Remember Rock'n Roll Radio?” men den blev däremot en motgång för gruppen som lämnades delad i två läger. Det ena lägret med Johnny i spetsen ville aldrig någonsin höra talas om Phil Spector igen, det andra med Joey i spetsen tyckte att demonproducenten var en erfarenhet rikare. Dee Dee som alltid tycktes hamna mitt emellan, fann sig själv mer i mitten än någonsin och dennes uppgift blev att plåstra ihop alla gruppens medlemmar på mer än ett sätt efter erfarenheten.Skivan blev dessutom en pyrrusseger då den visserligen skänkte gruppen den framgång de sökte dock en väldigt kortvarig sådan, men samtidigt lämnade den dem djupt splittrade som grupp.

Också nästa skiva, “Pleasent Dreams”, lämnade gruppen delad. Den blev visserligen den framgång som både Joey och Johnny ville få med gruppen, men Johnny rynkade samtidigt på näsan åt gruppens allt mer poppiga inriktning i musiken. Han ville hellre se en återgång till det gamla beprövade Ramones-soundet som de hade stakat ut sin karriär med i början, inte en utspädning av låtarna för att nå den så hett eftertraktade framgången.

Bakom kulisserna rasade en helt annan strid som skulle visa sig långt mer destruktiv än någon skiva i världen. Joey hade alltid varit en enstöring, han hade alltid sett sig som en enstöring och hans omvärld betraktade honom som en sådan. Utsikten att skaffa sig en flickvän, tedde sig visserligen som något han ville, men inget som var realistiskt att ens spekulera i. Hans sjukdom satte effektivt hinder för detta. OCD som sjukdomen heter, lämnar patienten med ett tvångsmässigt beteende på gränsen till det sinnessjuka där röster talar om och kroppen gör som rösterna säger. Allt måste ha en ordning, finns inte denna skapar patienten denna jämvikt. Mot alla odds hade Joey hittat sin stora kärlek i form av Linda, förhållandet blev dock kortvarigt. Snart hade nämligen Linda istället funnit kärleken i Johnny som inte var helt opåverkad av hennes känslor. Till sakens natur hörde att en konflikt i Joeys värld inte glömdes bort i första taget eller i andra taget eller ens i tredje taget. Han kunde bära dessa i årtionden och detta skedde nu när han och Johnny plötsligt var rivaler. Saken blev inte bättre av att Johnny och Linda så småningom gifte sig, Joey såg det hela som världens undergång. För att understryka allvaret i situationen valde Joey att skriva låten “The KKK Took My Baby Away” till skivan där Johnny alltså var “KKK”. Om man betänker att “KKK” står för Ku Klux Klan så är det inte särskilt snällt och det var inog nte heller tanken. Därmed kom konflikten mellan Joey och Johnny att ytterligare fördjupas. Om det tidigare rått en rivalitet dem emellan rådde nu en slags iskyla där de båda fortsatte att jobba ihop, men de talade inte längre med varandra.

Marky Ramone hade sedan 1977 varit bandets trummis. Under denna period hade han sjunkit allt djupare ner i en alkoholism som nu var utom all kontroll. I kölvattnet på detta kom ett alltmer irrationellt beteende i dagern där han till exempel brukade roa sig med att slänga fiskhuvuden i hotellpooler där bandet tagit in, vilket bara resulterade i att gruppen, han eller båda blev utslängda. Snart hade han få eller inga allierade kvar i bandet som mitt under inspelningen av albumet “Subterranean Jungle” sparkade honom. Det mesta av truminspelningarna var klara när detta skedde, men skivan färdigställdes med Richard Reinhardt och Billy Rogers på trummor på vissa låtar. Samme Richard Reinhardt fick strax efter erbjudandet att bli bandets nye trummis och denne accepterade. Under namnet Richie Ramone blev han så bandets tredje trummis sedan starten.

Skivan hade dock fler nyheter än de dåliga. Dee Dee sjöng för första gången i bandets historia ledsång i en låt - “Time Bomb” - och skivan gästades av flera musiker som bandet sedan tidigare haft ett privat förhållande till. Walter Lure som varit gitarrist tillsammans med Johnny Thunders i Heartbreakers och Billy Rogers som hade varit trummis i samma grupp, gästade Ramones i några av låtarna. Flertalet av spåren på skivan var covers på gamla favoriter från framför allt sextiotalet.

1984 Kom den första skivan med Richie på trummor och det sista albumet som hade de kvaliteter som förknippades med Ramones. “Too Tough To Die” blev en arbetsseger med viss bitter eftersmak, en känsla som bandet alltmer fann vara ett normaltillstånd.

Skivan är i hög utsträckning inspirerad av filmen “A Clockwork Orange” av Stanley Kubrick från 1972. Omslaget visar bandet i motljus i en tunnel precis som en scen i filmen. Flera låtar t ex “Durango 95” hämtade sina namn från filmen, namnet på låten är synonymt med bilmärket som filmens huvudperson kör. Två av låtarna på skivan hade Dee Dee som ledsångare - “Endless Vacation” och “Wart Hog” - den senare låtens text censurerades dock från skivans omslag då skivbolaget ansåg att innehållet var stötande. Med andra ord hade bandet för första gången nu blivit censurerat, ett fenomen som kom att väcka allt mer kontrovers i kölvattnet på den nymoralism där de amerikanska högerkristna var de mest högljudda anhängarna av dessa skamgrepp. Dee Dee hade också med detta album etablerat sig som bandets låtskrivare absoluta då han skrev eller medverkade som medskribent till nio av skivans tretton spår. Skivans fyra medlemmar i gruppen blev egentligen fem då Tommy Ramone (Tom Erdelyi) återvände till samarbetet med de andra när han återigen producerade åt bandet.

För första gången i bandets historia kom turnerandet som alltid i Ramones fall var intensivt, att innefatta en spelning i Brasilien. Bandets profil som fyra udda killar utanför samhällets normer och regler, hade slagit rot hos en stor mängd fans var egna liv i vissa fall var fyllt av drogmissbruk, gatuliv och en onådig jakt från polisen som många gånger lät sina dödsskvadroner ta hand om problemet. Det var ett samhälle där människoliv inte var mycket värt och istället vändes vissa ungas intresse till Ramones som en slags tröst i allt elände. Omständigheterna kring konserten går att se i dokumnetären “End Of The Century” där gruppen instängd i en bil mer eller mindre löper gatlopp och håller på att bli utslitna ur den. Konserten blev en uppvisning i hur en publik kan älska ett band så mycket att det blir skrämmande och farligt.

Ronald Reagan var en av dem som allierat sig med den högljudda kristna högern för att säkerställa sin kandidatur till presidenposten också för en andra period. När denna åkte till Västtyskland för ett statsbesök passade han på att hedra de döda i andra världskriget, problemet var att han åkte till en kyrkogård i Bitburg där huvudsakligen SS-soldater låg begravda. Låten som Ramones skrev för att häckla honom heter egentligen “My Brain Is Hanging Upside Down (Bonzo Goes To Bitburg). Namnet Bonzo var Ronald Reagans öknamn efter de filmer han gjort under 50-talet mot apan med samma namn, många menade att apan hade mer skådespelartalang. Filmen hade av eftervärlden med all rätt stämplats som en riktig kalkon och därför fick Ronald Reagan stå ut med att kallas Bonzo.

Pååhoppet väckte natruligtvis ny anstöt men också spridda skratt då den amerikanska högern nu började utmanas av inte bara Ramones, utan också av t ex Iggy Pop. Låten återfinns på skivan “Animal Boy” som inte kom upp i klass med de Ramones-skivor som fansen hade skämts bort med under årens lopp. Det skulle snart visa sig att “Too Tough To Die” i själva verket blev gruppens sista riktigt bra album då de interna bråken nu istället hade tagit över.

Först att lämna gruppen var den senaste tillkomna medlemmen Richie Ramoone. För ett extremt kort tag, två konserter, ersattes han av Elvis Ramone eller som han också hette Clem Burke från Blondie. Marky Ramone som nu hade rensat upp i sitt röriga liv, blev gruppens nye permanente trummis. Anledningen till att Richie lämnade gruppen var att han ansåg sig lurad på pengar för låtar han skrivit och sjungit i och att han inte fick någon andel av pengarna från den lukrativa T-shirtsförsäljningen. 1989 Gav gruppen ut skivan “Brain Drain” och kort efter denne lämnade Dee Dee gruppen för att skapa en mycket kortvarig karriär som rappare. Under namnet Dee Dee King gav han ut vad som ibland kallats världens sämsta rapskiva, undra om belackarna har hört Kevin Federlines rapskiva under namnet K-Fed?

I varje fall ersattes han av CJ Ramone (Christopher Joseph Ward) men gruppen hade lidit oåterkallelig skada av Dee Dees avhopp. Han var gruppens huvudsaklige låtskrivare, han var en av frontfigurerna och han var den som kommit på många av gruppens karaktärsdrag t ex att räkna in alla låtar 1-2-3-4. CJ var inte en låtskrivare i utan gruppen hade nu bara en kvar – Joey som fick axla rollen som ensam låtskrivare.

I början på 90-talet passade gruppen på att byta det mångåriga samarbetet med Sire Records och skrev istället på för Radioactive Records. Det nya skivbolaget släppte gruppens album “Mondo Bizarro” från 1992 men den bekräftade bara det alla fruktade – gruppen hade nästan upphört att sälja skivor. Snart gav coveralbumet “Acid Eaters” ut och också det saknade det mesta inkluderat förmågan att sälja. Så 1995 inför skivan “Adios Amigos” deklarerades att gruppen skulle gå skilda vägar efter releasen. Bandet gav sig efter skivan hade nått skivdiskarna, ut på en omfattande turné som var den officiella farvälturnén. Turneén sträckte sig en bra bit in på 1996 och innefattade också konserter på den berömda alternativ-festivalen Lollapalooza. Den 6: e augusti 1996 spelade bandet sin allra sista konsert på The Palace i Los Angeles. En konsert som i sina delar dokumenterades till filmen “We´re Out Of Here”.

I Juli 1999 samlades Joey, Johnny, Dee Dee, Marky, Tommy och C.J för en sista gång för att signera autografer till fans på Virgin Megastore i New York City. Joey var redan märkt av cancern han diagnostiserats med 1995, 2001 dog han i sviterna av denna och in i det sista var han övertygad om att han snart skulle kunna resa sig ur sjuksängen och åka hem. Han fick aldrig uppleva den dagen då gruppen blev invalda i Rockens Hall of Fame 2002 men de andra samlades för tillfället. Joey hyllades, Dee Dee gratulerade sig själv och Tommy höll ett förlåtande och tårfyllt tal. Bara åtta veckor efter cermonin, dog Dee Dee av en drogöverdos. Hans mångåriga missbruk av heroin hade tyvärr hunnit ikapp honom när hans kropp upphittades i hemmet i Los Angeles. 2004 Hade dokumentären “End of the Century” premiär, en film som rekommenderas starkt för den intresserade, men en kort tid efter dog också Johnny efter en längre tids sjukdom där han kämpat mot prostatacancer.

Ett antal minnesmärken har rests för att hedra bandet. I Berlin Tyskland, finns ett Ramones-museum och Tommy avtäckte strax efter Joeys död en gatuskylt med texten “Joey Ramone Place” i Forest Hills där bandets medlemmar hade vuxit upp. I slutet av sina liv och sin karrär försonades bandets medlemmar så pass att de kunde vistas i samma rum, men de personliga relationerna mellan gruppens medlemmar blev aldrig riktigt vad de hade varit. Kanske var den relationen, om Tommy har rätt, helt skruvad från början så det kanske inte ens fanns något att reparera. Gruppen kom hur man än vänder och vrider på det att symbolisera skapandet av en musikstil fullt ut som ingen hade spelat förut. Visserligen fanns det grupper innan som Stooges, MC5 och New York Dolls som var extremt viktiga för den utveckling som Ramones stod för, men det var Ramones som skapade musiken punk. Erkännandet i efterhand har återupprättat gruppen som av många i sin samtid, också av dem som såg sig som en del av den gryende punkrörelsen, sågs som en avart. Lite ironiskt var att gruppen varit så kontroversiell både för sin samtid och för delar av etablissemanget, att gruppens upprättelse kom först efter Joeys död. Han var ju den personen i bandet som hetast efterlängtade ett erkännande för musiken de hade skapat. Men bandet har alltså fått sin upprättelse för många av de saker de gjorde och också Joey har fått sin.

Diskografi

New York Dolls
UtgivningsårTitelÖvrigt
1976RamonesEn av punkens viktigaste skivor. Den angav själva formatet för punk som musikform. Låtar som aldrig översteg 2,30 i längd, en snabb nedräkning och därefter en mur av ljud där gitarr och bas låg som en kompakt vägg över trummorna som i ett rasande takt angav tempot och texter som andades och beskrev utanförskap. Allt detta och mer uppfanns på en enda skiva så stämpeln “genial” är inte gripen ur luften.
1977Leave HomeGruppen uppföljare som också den angav vad punk som musikform handlar om.
1977Rocket to RussiaIntroducerade gruppens nya trummis Marky Ramone (Mark Bell) som tog över efter Tommy.
1978Road to RuinEn skiva som introducerar ett annorlunda Ramones som nu tillät låtar på mer än tre minuter och som hade en poppigare och mer catchig inriktning.
1979It’s AliveLiveskiva.
1980End of the CenturyDen skandalomsusade inspelningen med Phil Spector vid producentbordet.
1981Pleasant Dreams
1983Subterranean Jungle
1984Too Tough to DieDen sista skivan med några som helst kvaliteter från Ramones har den kallats. Inspirerad av filmen A Clockwork Orange med texter som liksom filmen uppfattades som ett våldsförhärligande.
1986Animal Boy
1987Halfway to Sanity
1989Brain DrainEfter skivan kom ut lämnade den huvudsaklige musikaliske motorn Dee Dee gruppen för att skapa en kort karriär som rappare. Avhoppet innebar dock början på slutet för gruppen.
1992Mondo Bizarro
1992Loco LiveLiveskiva.
1993Acid Eaters
1995Adios AmigosTiteln betyder “Adjö vänner” på spanska vilket skivan också var. Sista skivan med gänget.
1996Greatest Hits LiveLiveskivan.
1997We’re out of HereLiveskiva med den sista konserten.
2001You Don’t Come CloseLiveskiva.
2002Loud, Fast Ramones: Their Toughest HitsEgentligen en samlingsskiva där de 50.000 första kopiorna innehöll bonusdiscen Ramones Smash You Live som spelats in 1985 på Lyceum Theatre i London. Skivan har 8 spår och är den enda liveskivan där Richie Ramone är bandets trummis.
2003NYC 1978Liveskiva inspelad 1978 på Palladium i New York.
Dr. Da Capo

Den amerikanska punken — Ramones I(II)

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong