Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Soul

Angie Stone — Unexpected @@@

Angie Stone — Unexpected.Med trettioett år bakom sig som artist i grupperna Vertical Hold och The Sequence på hip hoppionjärbolaget Sugar Hill i slutet av 70-talet. Angie Stone var ung kvinna, tonåring när allting skedde. Men det är mest som sig själv som Angie Stone slog igenom på slutet 1990-talet som egen artist - debutplattan som soloartist hette "Black Diamond" och hade en stor hit med D'Angelo som duettpartner. Angie Stone blev en av de bästa neosoulartister enligt mitt tycke. Hon har spelat in en av 2000-talets bästa album "The Art Of Love & War" - en skiva som väckte min känsla för den moderna neosoul en hel del artister hade börjat skapa med sin musik. Tack vare nya artisters kärlek till gammal hederlig soul, så gavs det ut neosoulplattor som bara visade sig vara bättre än vanligt. Angie stone tillhörde de artister som jag verkligen älskade i det sammanhanget. Musiken blev bara större och mäktigare. Angie stone hade rösten och framförallt den kraftfulla andligheten i musiken. Hon tillförde kärlek och värme till moderna soulens utveckling. Hon befann sig ljusår borta från den sterila ungflicks-r&b som varit den rådande dominanta musikstilen alltför länge. Jag tröttnar på hip hop-baserat r&b. Angie Stone erbjöd bara underbar magisk gammaldags hederlig soul. Det älskade jag verkligen att få höra igen. Tonåringarnas trista musiksmak med dess tjatiga vocoderröster som sjunger till samma beats, allihopa, blir bara trötta epigoner av klassisk stilenlig soul från förr. Angie Stone var enbart god smak och klass. Men så händer det att Angie Stone verkar ha kompromissat med alla sina producenter som tyvärr verkar har tagit över hennes nya platta. Här mixas det alltför flitigt med gammal hederlig härlig funk, neosoul och lite av det där fördömda vocodern i vissa låtar. Sådana eländiga tricks tar bort mycket av musikens fina känsla, som jag ändå hyser till hennes platta på vissa nivåer. Man kan lugnt påpeka att vad jag diggar med plattan är de låtar vilket klär sig i den klassiska form musiken har då dess kärna ligger i gammal funk eller soul. Då är jag med på notorna. Men tyvärr uppvisar plattan även stämningar som man kan säga är lite för splittrande för min del.

Modern r&b- tongångar smyger sig in här och där. Då upphör jag att intressera mig för musiken på Angie Stones platta. Det påverkar slutpoängen då plattan inte utvecklas så att all kapacitet Angie Stone besitter inte kommer till dess fullaste plats i musiken. Det är synd att Angie Stone inte präglas av det som gör henne till en stor sångerska och artist. Utan fastnar i en habil ordinär produktion istället.

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong