Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LV

Marina & The Diamonds — The Family Jewels @@@

Marina & The Diamonds.Hon heter fullt ut Marina Diamandis men som artist föredrar den till hälften grekiska och walesiska Marina & The Diamonds som spelar både piano och keyboards. Hennes nya skiva innehåller lite av både Kate Bush och Regina Spektor. Busig, lekfull popig så att den står bra för sig själv. Hon är född 1986 och är det nya poplöftet 2010 som också kan infria den förhoppningen. För om jag skall var ärlig blir jag lätt förälskad i vackra kvinnor som är behagfulla och skapar intelligent pop som inte bara stör för sig själv, utan kan precis som Regina Spektor få musiken att svänga utan att röra ett lillfinger. En skön platta helt enkelt.

Built to Spill — There Is No Enemy @@@

Built to Spill — There Is No Enemy.Tänk er att Built to Spill låter som det vore kusinerna till Pavement med lite lagom lo fi-skrammelrock fastän med lågmälda låtar parat med skramlig buffliga sånger. Jag har inte lyssnat så mycket på Built to Spill, för det bandet har aldrig intresserad mig någon större grad. Men lite omsorgsfull var jag inför släppet med nya albumet. Den har goda stunder. Doug Martschs sjunger och skriver sina låtar, men det låter aldrig riktigt som om hjärtat är med honom när Doug skriver sina låtar. Halvhjärtade försök att låta tuff och lagom avslappnat. Men det är okej rock för stunden men faller snart bort för att just den känslan av engagemang saknas fullständigt på nya plattan Kompetent och rak ärlig rock fast utan storheten intakt.

Jaheim — Another Round @@@

Jaheim — Another Round.Ung sångare som har en gudomlig röst, som kanske inte når R. Kellys nivå, men ändå är den fantastisk på alla de sätt jag vet. Jaheim föddes 1978 och har en rik kultur inom soulen bakom sig. Hans farfar är den legendariska sångaren Victor Hoagland från The Drifters bland annat. Jaheim slog igenom som soulkillen inom hip hopen. Han såg ut som en kille från gatan men sjöng underbara kärlekslåtar på debutalbumet "Ghetto Love". Nu sjunger han på sin nya platta som vanligt med en snygg röstliknande variant av Teddy Pendergrass och Luther Vandross. Nya plattan är stilren och har raka låtar med en delikat känsla av att både få Phillysoundet slå igenom och den där varma fina känslan av Bill Withers slagstyrka. Det finns lite disco, funk och en annan neosouldröm som slår in. En bra skiva som varken känns upphetsande eller inte heller lagom. Utan plattan bara är i sitt existensform, precis som den är skapat. En helskön modern soulplatta utan irriterande rappartier som förstör allting.

Lightspeed Champion — Life Is Sweet! Nice to Meet You @@

Lightspeed Champion — Life Is Sweet! Nice to Meet You.Devonte Hynes är en man som gärna leker Ed Harcourt och formulerar en vision av lite experimentell indiepop. Hans nya skiva och andra i ordningen, är nog lite sådär lättsinnigt avslappnad och låtsascool så att man bara vill genomskåda en sorts musikalisk lek som tangerar gränsen till fusk. Det jag menar är att Lightspeed Champion speglar sig i spegeln och man ser bara imitatören på scenen. Killen som vill vara äkta men aldrig får chansen att bevisa det för omvärlden. Nya plattan kan man inte beskylla för att krångla till musiken. Hela plattan har ett innehåll som borde locka mig, men det är lite fejkpop och ingenting får mig att förändra det synsättet på skivan. Låt vara att producenten Ben Allen är mannen bakom ljudbilden. Hans tidigare meriter är Animal Collectiv och Gnarls Barkley. Det är båda bra band, men här biter han i säcken. En relativ harmlös ofarlig indiepopplatta utan någon form av farlig eller utlämnanden. Tråkig enformig platta.

Charlotte Gainsbourg — IRM @@@@

Charlotte Gainsbourg — IRM.Dotter till franska popens främsta snuskhummer, Serge Gainsbourg, en man som låg med allt med kjol som kom i hans väg. Whitney Houston ville han förföra i fransk television. Numera är det hans dotter som slagit igenom som skådespelare sedan 80-talet och även blivit stor som popsångerska. Hennes senaste film var "Antichrist" av Lars von Trier, som också vållade debatt på grund av dess religiösa skräcktema. Filmen har jag inte själv sett ännu i skrivande stund. Men hennes samarbeten med franska duon Air, Badly Drawn Boy och Jarvis Cocker är vida känd. Plattan "Irm" låter precis så fransk luftig och skön som man kan förvänta sig av en Charlotte Gainsbourg från Franrike. Geniet Beck producerar med en nästan farlig lätthet, exakt på samma sätt Charlotte Gainsbourg låter sig förhålla till själva plattans kärna. Hon har finess, täthet och låter ett tryck få utlopp till slut, men ett sofistikerat utlopp av ren energi. En av de finaste vårplattor jag känner till, innan våren ens är här.

The Baseballs — The Strike @@@

The Baseballs.Ett tyskt rockabillyband som gör coola versioner av r&b-hiten "Umbrella av Rihanna eller Kate Perrys "Hot N Cold. Deras skiva kom ut 2009 och blev en enorm succé i världen, särskilt ute i Europa. I Sverige upptäckte mainstreamvärlden bandet och ävenledes blir plattan Strike listetta. Själv är jag måttligt förtjust men charmen gör att bandet påminner starkt om The Boppers. Viktigaste är att man blir glad och lycklig åt skivans glada tillrop och finaste insatser. The Baseballs måste jag verkligen få chansen attt lyssna på igen. Bandet är på ingång i Sverige.

HIM — Screamworks: Love in Theory and Practice Chapter 1–13 @@

HIM — Screamworks: Love in Theory and Practice Chapter 1–13.Varje anständig musiktidning, framförallt de inom hårdrocken måste ha en intervju med finska gothskallarna i HIM. Sånagren Ville Valo finns framförallt i en lång initialt analyserande intervju i årets första Close Up. Den belyser bandet kärlek till gothrocken. HIM.Jag har nu samma uppväxt och kärlek till Sisters Of Mercy och The Mission. Fast den nya plattan påminner starkt om Paradise Lost på lägre nivå. Jag tyckte mycket om HIM:s förra platta "Venus Doom" så den nya är klart oinspirerande och föga har mantel nog att sträcka sig ut över hela sin gotiska flöden från dess urkälla. Nu blir det lite för mycket metall stundtals för att jag skall falla för gitarrmangel och habila episka kryptiska sånger. Det vill sig inte med nya skivan helt enkelt.

Rob Zombie — Hellbilly Deluxe 2 @@

Rob Zombie — Hellbilly Deluxe 2.Varför Rob Zombie envisas att göra en blek kopia på sin första debutplatta som soloartist med samma namn är för mig en gåta. Efter ha släppt riktigt bra musik både White Zombie och under sitt eget namn, borde han som mest ägnat sig åt att frossa i riktig amerikansk skräckfilm och b-kultur. hans nya platta är också tydliga tecken på att skräpkultur när hans högsta konstnärliga estetik. Men den estetiken finns mest frånvarande än närvarande när det gäller nya skivan. Jag tror inte riktigt på det här.

Bob Kulick — Bruce Kulick @@

Han är sångaren som varit med i Kiss i olika omgångar, spelat med Meat Loaf, varit kompmusiker på plattor med Diana Ross och gjort värntjänst i W.A.S.P. och medverkat på Paul Stanleys solomaterial. Tja, jag tror att mina uppräkningar borde räcka där, så där stänger vi hans flera engagemang i andra projekt. Och avslutar med att påpeka att som rockare under eget namn är han alltför ordinär för att skapa något spännande med sin musik. Plattan halkar omkring i såpa och har två okej sånger, som jag kan stå ut med.

Valkyrja — Contamination @@

Valkyrja — Contamination.Svensk ganska tröttsam black metal som saknar den episka och sköna andan inom blackmetalgenren. Nu är det mest unga killar som efter att ha härmat tillräckligt släpper sitt andra album Men min tvekan grundar sig på att låtarna blir i de längre perspektivet; oerhörd tradiga och förvandlar enformigheten, där man knappt anar när någon låt avslutas och var den andra påbörjas. Valkyrja blir åtminstone i min bok relativt onödigt inslag inom svensk black metal, en gren vi inte är bäst på i landet.

Foreigner — Can’t Slow Down @@@

Foreigner — Can’t Slow Down.Vid sidan av Journey, Styx, REO Speedwagon, Marillion, Boston med flera band inom AOR-rocken så har Foreigner en given plats. Visserligen ett av de mest trista banden inom genren enligt vår Blaskanredaktion. Bandet bildande fundament är Mick Jones (ej att likna med Mick Jones i The Clash) som samlade ihop musiker från King Crimson och Ian Hunter kompband. Själv hade Mick Jones spelat både bakom George Harrison och bortglömde Peter Frampton. Sångaren var då lou Gram. Han hoppade av bandet efter ett genuint gräl. Så när lOu Gram släppte sitt relativt tråkiga album förra året, kan jag säga att nya sångaren Kelly Hansen sjunger bra, till och med riktigt bra. Låtarna är bra och jag överraskas av att jag verkligen diggar skivan, en dubbelcd förövrigt. Bra låtar och bra bakgrundsljudupplägg. En skiva som jag måste tillstå är det bästa som kommit från det här bandet.

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong