Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LVI

Ensamma Hjärtan — Den försvunna skatten 1977–1981 @@@@

Ensamma Hjärtan.Bandet kom från Göteborg och spelade rock som präglades av texter som varken hörde hemma i proggen eller punken.. Utan tillhör den skara band precis som Dag Vag, Motvind, Mörbyligan med flera som lirade i sin egen hörna. Däremot är grunden för Ensamma Hjärtan, Gunnar Danielsson. Han lade ned sin mera klassiska proggband Risken Finns och bildade Ensamma Hjärtan tillsammans med andra killar. Punken gav bandet kraft. Men deras låtar präglades inte av punkens korta kraftfulla utan mera politiska proggtexter i samma anda som Nationalteatern fastän med lite new wavestuk i kompet. bandet blev till och med dödskallemärkt av Sveriges riksradio för några kritiska texter med knark och sex i vissa rader i texterna, vilket medförde naturligtvis att bandet förhöjde sin status hos oss punkare med ett diffust vänstersinne. Nu kan man knappast kalla bandet för ett typiskt vänsterband med plakattexter utan snarare en ironisk allvarlig påpekande av saker och ting - liksom hur allting ligger till. Ensamma Hjärtan gav ut fyra album en singel och medverkade på två samlingar. Varav de flesta är idag svåråtkomliga. Gunnar Danielsson fortsatte på egen hand att ge ut skivor efter Ensamma Hjärtans sorti ur svensk rock.

Spencer Davies Group — Gimme’ Some Lovin’ @@

Spencer Davies Group.Bröderna Winwood, det vill säga Stevie och Muff bildade bandet Spencer Davies Group redan 1963 tillsammans med Spencer Davies och Peter York. Det har kommit och gått medlemmar i bandet fastän det var en relativ stabil grupp. Stevie Winwood lämnade visserligen bandet i slutet av 60-talet och bildade Traffic istället. Men den här märkliga skivan som jag införskaffade nyligen innehåller två skivor: benämnda A-sidan och B-sidan. Live-låtar mixas med studiolåtar vilket jag tycker skapar otacksamma musikaliska intryck. En platta som har i grunden fantastiska låtar men som på denna skiva blir skev och svag, tyvärr.

Per Gessle — Scener 1985 @@@@@

Per Gessle.Gyllene Tider kändes lite slutskörda vilket jag kan förstå att Per Gessle börjar tänka tankar på att sjunga in sina egna låtar, på egen hand utan resten av killarna. Två bra och underskattade album släppte han själv. Plattan "Per Gessle" och min favoritplatta "Scener". Den sistnämnda är den förlorade stilen som Ulf Lundell och John Holm etablerade och som jag personligen anser vara den rätta melodi som Per Gessle gör så bra. Min absoluta favoritlåt bland Per Gessles 80-talskompositioner så är den enorma "Blå December" den låt som verkligen lever i sitt eget universum. Jag tror att ingen låt som Per skrev har en sådan intensiv engagerande och vacker moloken panerad vemodskänsla som just "Blå December " har inom sig. Nu är det kanske den låt som väckt min emotionella känsla i hjärtat. fast naturligtvis är hans platta "Scener" monumental pop från 80-talet. Tänk om Per Gessle någon gång gör ett sådant album igen.

Roky Erickson — Don’t Slander Me 1986

Roky Erickson — Don’t Slander Me.Livet efter bandet 13 The Floor Elevator fortsatte tyvärr i flera års olika vistelser i olika mentala institutioner. Hans broder tog hand om honom på flera sätt. Om det har skrivit förut om i tidigare nummer av Blaskan. Roky Erickson skrev däremot flera av de bästa protopunklåtar vi har hört. Det skedde även i hans solokarriär. Där fann Roky Erickson sin plats. Den bästa skiva som han givit ut hittills är den här skivan "Don't Slander Me" för att han här odlade det han var bäst på. hysteriska vridna garagerocklåtar med lite punk i botten. Roky Erickson har bra hjälp av utsökta musiker som Jack Casady från gamla Jefferson Airplane, Billy Miller känd från rockabillybandet The A-Bones, liksom spridare av musiker som Hadsil Atkins och Link Wray och till sist Duane Aslaksen med sitt driv i spelet. Allting transformeras till helgjuten punkrock, garage och delar av power pop. Med andra ord en vräkig betongplatta som jag verkligen älskar att spela och lyssna utan att tröttna, eftersom musiken är rock i sin bästa mening.

Dave Edmunds — The Best of the EMI Years Utgåva 2005 @@@

Dave Edmunds.Han är killen som smyger in bland Blaskans spellistor vid möten eller bara finns närvaren på många sätt. Den eviga rootsrockaren som älskade Phil Spector, Scotty Moores gitarrspel i Elvis tidiga inspelningar, och att han spelade med Ringo Star Allstar band, plus de andra Beatles förutom John Lennon, i olika konstellationer. Men även The Flaming Groovies och första och viktigaste pubrockbandet Brinsley Schwartz har Dave Edmunds satt sina spår i. Från det sistnämnda bandet träffade han Nick Lowe, den kommande Stiff-bolagproducenten, - och bildade Rockpile. Gammaldags hederlig rock är Dave Edmunds enda vapen och det räcker långt. På sjuttiotalet hade han en egen febril aktivitet med sololåtar. Mr. Snaggus favorit är "Sabre dance" och min egna favoritlåtar är den visserligen uttjatade "I Hear You Knocking" och "King Of Love" Men det finns några svagheter på samlingen. Den onödiga versionen på Canned Heats" On The Road Again" kan jag klara mig utan. Annars är det en kompetent samling av låtar. Visst kan jag påpeka att en del låtar har jag på andra samlingar men den här duger helt klart att lyssna på om man vill bara de bästa och mesta av Dave Edmunds.

Cure — Paris 1993 @@

Cure — Paris.Robert Smith och hans grupp Cure hade tydligt tappat den trolska förmåga att skapa flera starka gotiska atmosfäriska plattor redan tidigt på 90-talet. De två konserter jag bevittnade med bandet under 90-talet var just sura sömpiller med moloken trött gäspig släpande musik. precis som bandet är numera när det orkar släppa något trött album. Redan på det här livealbumet inspelat i oktober 1992 men först utgiven 1993. Ett livealbum som går så segt att man nästan glömt bort skivans innehåll när man gör något annat. Ett Cure som slutat beröra sedan minst 18 år tillbaka.

Bryan Ferry — Boys and Girls @@@

Bryan Ferry — Boys and Girls.Här hade Bryan Ferry lämnad Roxy Music efter det bandet splittrats redan 1982 - den här soloplattan var min favorit när den kom ut 1985. Den hade samma elegans och snygga ljudbild som någon av Rox Musics plattor. Producenten Rhett Davies hade gjort jobbet väl. men den känsla av dandystil och atmosfär som jag då kände, saknar jag i dag när jag lyssnar på samma skiva på cd. Bryan Ferry.Då ville jag inget hellre vid 20 års ålder efterlikna mina idoler/hjältar Bryan Ferry och Lustans Lakejers frontman Johan Kinde. Jag klädde mig i kostym och annat för att fejka lyxliv. Nåväl det var då och inte nu. Plattans känsla är borta delvis. Låtar som öppningsspåret "Sensations" är urstark och jag älskar fortfarande hitlåten "Slave To Love" men helheten har med årens patina och rätt har försvunnit från plattan delvis. fast den är numera helt okej att lyssna på 2010. Chics Nile Rodgers finns med på ett hörn liksom musiker som Allan Spenner. Dessa herrar förgyller plattan märkbart.

Antony and The Johnsons — Another World @@@@@

Antony and The Johnsons — Another World.Skivan "I Am Bird Now" tillhör något av det bästa som kommit ut under 2000-talet. Närmast bestämd 2005 kom den skivan ut. 2008 kom denna lilla fina och vackra ep ut med bedårande låtar. Antony and the Johnsons sjöng ljuvligare och mera moloken i sin melodiska vemod. Jag lyssnade på den i flera dagar i sträck bara för några veckor sedan.. Under vinterträsket så räddade den här lilal skivan mitt mentala och hälsomässiga vånda. En andlig uppenbarelse helt enkelt. Finstämda pianoballader i bästa sublima utförande av Antony och helt utan fruktan men med stort mod istället. 20000-talets bästa ep.

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong