Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rubrik

Vivian Girls — Everything Goes Wrong
B. är ett överbetyg

In the Red

Poänglös pop

Ibland är Sverige det mest politiskt korrekta som finns, och svensken är nog dessvärre chefsarkitekten bakom många små och stora villospår i denna anda. Skitplattor blir t ex i vissa recensenters värld till “fullödiga rockplattor med stort engagemang” där de egentligen är skräp utan innehåll för att det råkar vara “rätt grupp” som gjorde dyngan. Varför inte slänga masken och skriva det som måste sägas, vissa plattor är låter som min mage innan jag måste uppsöka hemlighuset så enkelt är det.

Anledningen till min upprördhet är Vivian Girls, en ytterst gråtrist liten skara misslyckade musiker som visst försöker göra plattor med någon slags gladpop med rockinslag. De är tyvärr inte bara jävligt ointressanta, de är tydligen om jag fattar det rätt, omtyckta av nykonstruktörerna av den tidigare nämda politiska korrektheten. Dagarna efter inköp av plattan läste jag dumt nog en recension skriven av en av dessa ärkedjävlar där denne icke namngivna belsebubskribent beskrev Vivian Girls som en kvinnlig motsvarighet till Ramones. Om Ramones inte kunde sjunga, inte kunde skriva intressanta låtar och lät jävligt menlöst så kanske beskrivningen stämmer men nu tycker jag nog inte att Ramones var allt detta utan snarare det motsatta och därför haltar jämförelsen betänkligt. Vivian Girls nya “Everything Goes Wrong” är nämligen allt annat än Ramones, det är den totala katastrofen beskrivet i ljud och produktion.

Om vi börjar med låtarna så har de alltså minimalt med något Ramones att göra. Det är lättpoppiga saker med en så där lagom trevlig atmosfär att jag börjar få gullofobi redan där. Det är sockersött, det är lättviktigt och det är framför allt alltför poänglöst och uddlöst för att ens engagera mina ögonbryn till en lyftning om ens för den goda sakens skull. Nej låtarna är helt enkelt så taffligt gjorda och dessutom så ooriginellt att det närmast går att beskriva som en musikstil där låtarna andas dussinvara från början till slut. För att dölja det faktumet att det är just dussinvara försöker man kämpa som fan med att gröta till det med en spretig och brötig gitarr som väl är det närmaste det här bandet kommer att komma Ramones någonsin. Det skulle väl i så vara om någon av medlemmarna skulle få en nära döden-upplevelse förstås där denna kanske telepatiskt kan kommunicera med Joey eller Dee Dee Ramone.Jag skulle starkt rekomendera en sådan för det här bandet, inte för att jag önskar dem döda utan för att de via den där telepatiska kontakten skulle kunna lära sig en del om hur man skriver en bra rocklåt för inte räckte den spretiga gitarren för att skapa en sådan inte. För under fernissan går det inte att dölja att detta fortfarande är lättviktig pop utan existensberättigande, jag säger som Towers Of London, utmärkt rockgrupp för övrigt – Kill The Popscene. Det är alltför lätt att genomskåda den bluffen och musik under falsk flagg är nog det värsta jag vet. Det här ska beskrivas som menlös pop skapad av människor som saknar förmågan att vara orginella nog att göra något nytt.

För att toppa den förolämpning Vivian Girls är, har de dessutom haft den ovanligt dåliga smaken att till och med sno sitt sound och sin ljudbild. För genom hela skivan andas låtarna atmosfär och uppbyggnad på sina ställen där Phil Spectors vålnad hänger som en våt filt som för att ytterligare kväva varje intressant vinkel den här skivan hade kunnat visa upp. Men där Phil Spector går omkring och hotar folk att skjuta ihjäl dem eller rent av gör det, han avtjänar ju faktiskt ett livstidsstraff för mord, svarar Vivian Girls med blommor och gullighet. Själv vill jag bara spy av pur bitterhet över hur någon kan vara så här talanglös men ändå få göra skivor.

Istället blir det som sagt mest snott. Det luftiga ljudet med mycket reverb och lätta men ljudfyllda produktionen känns igen också den så inte heller på den punkten kunde den här gruppen samla ihop sig och producera något som skulle försöka att låta som något intressant.

För att till sist kommentera hur skivan har genomförts vill jag nog helst att den här gruppen skulle få gå om den kommunala musikskolan eller vad de nu har gått i Amerikat, det duger nämligen inte för min del att lyssna på musiker som spelar sina instrument så att Kurt Ohlsons medsyster Gudrun framstår som en finlirare av stora mått med sina triangelsolon.

Nej, sanningen är nog att en av de minst intressanta plattorna på länge är just denna platta tyvärr. Jämförelser med Ramones luktar mest skumma marknadsföringstricks där ljugometern ger maximalt utslag. För menlös och meningslös pop är det i själva verket och vad värre är den har absolut inget av intresse att uppvisa. Möjligen är Vivian Girls i mina ögon en stum pose för människor som vill vara så där lagom arty farty och visa hur mycket de vet om musik genom att vara så där lagom konformistiska när de kallar denna platta “intressant”. Jag tycker nog tyvärr att den här skivan skriker efter både mer getskändartendenser och en högre stygghetsfaktor istället för den här jämmerdalska pursnällheten den i själva verket uppvisar. Som en sista ironisk gest skriver bandet att under inspelningen dog någon närstående och att de saknar honom. Att de saknar honom tvivlar jag inte på, men jag tycker däremot att jag alltför väl kan förstå varför han dog. Skulle jag tvångsmatas alltför mycket med den här plattan skulle jag också dö. Så bra är den här anrättningen som rekommenderas endast till folk med filmvetarglasögon eller till folk som helt enkelt gett upp jakten på den bra musiken och i sina brustna illusioner blandar ihop “bra” med “totalt sug”.

Dr. Da Capo

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong