Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan #3 2010

Avledare

Samhällskritiken eller kulturkritiken kan ibland delar av varandra och svepa över med sin bärande tematiska kritik som ett panorama med flera linser, där varje tolkning både kan vara subjektiv eller förvandlas till en objektiv sanning som alla med samma värderingar kan dela. Så har filmen, konsten, litteraturen och musiken fungerat genom tidsepokerna. Man har vid varje generation funnit sina egna värdekriterier över vad som skall kritiseras och vad som skall behållas. varje tid och varje epok har sina egna värderingar och normer att ställa upp och fånga in och se vad som är just värd att behålla för evigheten Det problemet kan vi se fångas in när en ny våg av moralisk värdekonservatism dömer ut delar av en klassisk modernism som redan har blivit förstelnat i en folklig riktning. Nuförtiden slås vi inte av häpnat av surrealism, dadaism eller modernismen i sin helhet. I en av förra årets debatter kom det fram en konservativ känsla av värderingar måste bevaras. Folket gillar inga konstigheter som modernismen. men ändå har vissa modernister blivit konstnärliga populärkulturella delar av vårt synsätt. Det kan man acceptera från den nya konservatismen. Från tidskriften Axess's redaktör Johan Lundberg försökte skapa en sorts kulturkonservativ kritik mot den moderna konsten, att folk har tröttnat på den och vill se föreställande konst. Jag kan delvis hålla med Johan Lundberg eller Per Landin, om att all modern konst är inte speciellt intressant och man kanske vill klassiska verk istället. Men samtidigt måste man påpeka att klassisk gammal konst kan också bli enerverande tom och tröttsam med samma sorts motiv om och om igen. men det pågår ett uselt smygförsök att återinföra den rena kulturkonservativa livssynen genom att förklädda den i populistisk form. KD’s partiordförande Göran Hägglund ville återskapa det gamla kulturkonservativa hatet mot vänster/liberal kulturradikalism, genom att låtsas att det fanns något som hette "verklighetens folk" vilket ställde mot storstädernas vänsterliberala kulturelit. Folk är trötta på att få höra hur fel de lever eller hur reaktionära folkets heterosexuella livsstil är utifrån feministiska eller homosexuellas synvinkel. Detta fann Göran Hägglund i kristen nit att det var för hemskt. Således dök även forna nazistiska och rasistiska partiet Sverigedemokraterna upp med Jimmie Åkesson i spetsen och förklarade sig kulturkonservativ som dessutom stod på svenskarnas sida mot kulturradikalismens fördärvliga agenda. Men de båda herrarna missade att verklighetens folk visserligen kan vara trötta på att höra att deras liv inte är intressant. Jag själv är arbetarklass och tillhör verklighetens folk och hyser kulturradikala tankegångar men har lite kulturkonservativ ådra i mig, liksom flertalet människor kan hysa idag. Människor uti småstäder och landsbygden tror jag innehåller många individer som intresserar sig för kulturella saker som är av varierande aktiviteter. Hembygdsföreningar, kulturföreningar, rockmusikklubbar och allt mellan himmel och jord. Men visst finns det en poäng i att vi flesta är heterosexuella och lever vanliga liv och försöker hantera vardagen så mycket man kan. Då orkar man inte med akademiska storstadsfenomen som att göra HBT-frågor, extremfeministiska idéer och de modefrågor som vissa vill ha som ledande frågeställningar. Sådant orkar inte vanliga människor med eftersom deras vardag inte är som på universitetens senaste rön. Man har fullt upp med att klara vardagen. Där finns det något att tänka på. Socialdemokraterna till exempel måste återupprätta ideal - folkhemmet och upprusta välfärdsstaten igen. Alla oavsett kön, färg, sexuell läggning måste med i samhället. Det är en bättre vision än att föra minoritetsfrågor som ingen riktigt orkar med att lyssna på, hur relevanta dessa frågeställningar än är.


Jag tror att den konservatism inom kulturen som Johan Lundberg vill införa är falsk, lite tom, precis lika tom som KD's desperata jakt på väljare bland verklighetens folk. Lika retorisk lögnaktig som Sverigedemokraternas påklistrade konservatism. Det handlar bara om att försöka hitta nya vägar nu när nyliberalismen ör halvdöd och impopulär. Till och med nyliberala tankesmedjan Timbro kickade nästan ut nyliberalen Johan Norberg och ersatte honom med nykonservativa filosofen Roland Poirier Martinsson. Det gäller att skapa en nykonservatism som knappast kommer bli annat än en vindpust i Sverige. Jag tror inte alls på den nya vågen av konservatism. Det kunde man även se i Svenska Dagbladet då Erik Wallrup också misstror en konservatism av i dag, på grund av att deras frågeställningar, lätt kan bli sura kritiker av det man inte förstår av dagens världskultur.


Aase Berg.En briljant civilisationskritiker av svensk rang, är poeten Aase Berg, som gav ut sina artiklar i samlingen "Uggla" på Bonniers 2009. Hon kan både irritera mig och förundra mig samtidigt. Aase Berg skriver om, språk, kön, kulturdebatt och fångar in samtidens trender genom att läsa och iakttaga det som sker runt omkring henne. Den svenska kulturdebattens olika vindutrymmen får varsin törn. Hon skulle knappast godtaga konservativa hållningar utan hon är kulturradikal vänsterskribent som både i poesi och kritik öppnar sig för vågad tänkande. Jag delar inte varje slutsats av hennes texter men det spelar ingen roll. Hon är föga släpphänt utan vaken på varje sak som sker. En sådan hållning saknar dagens konservatism på grund av att de saknas intellektuella figurer som verkar i Sven Stolpes anda. Utan vi har bättre skribenter på vänsterkanten helt enkelt.


Johannes Anyurus.En annan poet som sprängde alla gränser i en sorts monumental språklig politisk poesi utan att vara direkt politisk. är Johannes Anyurus stora diktcykel "Städerna inuti Hall" (Norstedts) som spränger varenda språklig norm och vandrar storlagen mellan ytterligheterna. jag kan inte tänka mig en bättre representant för den modernistiska poetiska samhällskritiken. Den är mera brinnande utan att innehålla värdelösa plakattexter i den floskelanda som de flesta vänstersekter om vänsterpartiet rapar upp för en lika småaktig publik. Utan här är det högoktanig poesi utan fallgropar eller skygglappar. Galant och mästerlig skärs verkligheten upp av Johannes Anyurus är mannen som kan sin poesi utan att återfalla i reaktionär eller konservativ gnällspiksdravel. En av våra största begåvningar inom modern poesi. För att avsluta det hela så tror jag på en ny samhällskritik men inte på en konservativ vår som skall drabba oss med sina förstelnade former. En högerkristen moralisk fjantmoralism kan vi klara oss utan. Men en resonerande kulturkonservativ mild samhällskritik som står för harmonin kan jag önska mig. Det räcker för min del.


Månadsmusik

Albert Hammond.Varje månad borde ha egna soundtracks och särskilt månaden mars borde ha några sådana egna låtar eftersom den tunga dystra vintern började bra för att senare bli kaos i trafik på både spår och väg. Mina egna val blir engelska sångaren Albert Hammond som under 60-och 70-talen hade givna hits. hans son Albert Hammond Jr är medlem i The Stroke och numera eller tillfälligt soloartist. Men mina favoritlåtar med Albert Hammond spelades ofta under min uppväxt under hela 70-talet av mina föräldrar - det var nog först när jag blev punkare 1978 - som jag kunde ta befria mig från sångerna. För att senare börja lyssna på Albert Hammonds två sånger "It Never Rains In Southern California" och "The Free Electric Band." Särskilt den förstnämnda låten blev en brottarhit i mitten av 70-talet. En låt som jag nästan aldrig tröttnar på att lyssna.


Magnetic Fields — Realism @@@

Tindersticks — Falling down a Mountain @@@

Magnetic Fields — Realism.Rockmusiken har haft en del surrmagade män som insvepta i gåtfulla skuggor och blivit mystiska schamaner med manierade gester i sin retorik. Van "The Man" Morrison var under de tillfällen jag såg honom live, sur och önskade att han säkert var någon annanstans. Bob Dylan kan också se uttråkat ut och svepas in i mörkret. Mina egna generationskamrater som Jason Pierce i fördetta Spacemen 3 och numera i sitt band Spiritualized, kan också se sur och sådär magisk ut i sina mörka stunder. Jag vill även påstå att Stephen Merritt i Magnetic Fields har lite nimbus av gåtfull karghet. Medan musiken däremot är mera uppsluppen och numera ännu gladare än Magnetic Fields mästerverk, trippelskivan "69 Love Songs". Just nu lyssnar jag på Magnetic Fields nya album som är lite gladare och spretigare med helt nya instrument än vad man är van vid. Plus att låtarna har friare former utan att beskäras av onödigheter. Sångerskan Claudia Gonson sjunger vackert och väl modulerad på en skiva som har oktaver och stavelser som både och samtidigt är skimrande som mindre stark, på en och samma gång. Skivan är inte bland de bästa låtarna som Stephen Merritt skrivit men det är ändå högsta lägsta läge i ambitioner. Plattan är rolig att lyssna på men som sagt var blir den för trevlig så att jag tappar lite av allvaret som jag oftast föredrar framför gladlynta sånger i Magnetic Fields skapande konstnärskap. Nu renodlar han snarare sin vurm för Roxy Music och Gary Numan genom att göra ny fräck pop men utan blinket från den smått gravallvarliga emotionella dysterheten som i bland vilade över Merritts kompositioner. Plattan är helt okej annars.

Tindersticks — Falling down a Mountain.Stuart Staples och hans band Tindersticks fortsätter att låta Nick Cave, Leonard Cohen och Scott Walker härja omkring bland krönikorna i bandets bitvis dystert romantiska dödsallvarliga stunder. Deras nya platta andas en sakta mallartat tonläge vilket får mig outsökt att tänka på långsamma vandringar på Skogskyrkogården söder om Stockholm. En av Stockholms finaste kyrkogårdar och den största som finns i huvudstaden. Låtarna skär inte igenom som förr utan har en lugnare tempo, skivan går i sakligare och saktmodigare steg. Man hör att plattan har en effektiv tråd som löper i samma stil som Tindersticks alltid gjort förvisso. Men det finns en liten distinkt skillnad när det gäller den här nya plattan och de föregående skivorna. Det handlar helt enkelt om att förr var mörkret vacker att lyssna på. nya skivans estetik är otydligare och har en suddigare konsistens mitt i kompositionerna. Jag finner lite att den stora eviga vemodet försvinner i en tristare låtarrangering. Men som sagt kan man ändå dras slutsatsen att skivan har ett okej sound och är lyssningsvärd, trots alla min invändningar.


En av discoerans mest bortglömda sångerskor Roberta Kelly har en egen hemsida där varje läsare kan lyssna på låtar från hennes senaste skiva "America" — The Official Roberta Kelly Website - IN THE WORKS

Gamla hederliga tidningen POP som Andres Lokko gjorde på 90-talet finns nu i bloggversion. En underbar blogg med gamla hederliga artiklar man slukade på den tiden — Tidskriften POP revisited


Bo Holmberg.Först förlorade vi utrikesministern Anna Lindh i ett tragiskt mord och nu har hennes änkeman, Bo Holmberg avlidit 67 år gammal. En man född i Härnösand där han blev efter högskoleexamen och socionomutbildning - politisk partiarbetare, ordförande för partidistriktet i Ångermanland. Ledamot 1978 i partistyrelsen, landstingsråd, kommunminister och civilminister både i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. En av de gamla klassiska politikern från förr är numera borta. jag hörde honom tala inför ett möte en gång och såg honom däremot i närheten av hustrun Anna Lindh när hon höll tal några gånger.

Vila i frid önskar Blaskans redaktion


Doug Fieger.The Knacks ledsångare och frontman Doug Fieger är död 57 år gammal. Hans stora hit med gruppen The Knacks var den perfekta powerpopträffen med låten "My Sharona". Han var även intresserad av teater och hade gjort jobb åt Ringo Star och Roy Obison innan han själv blev sångare och gitarrist. En grupp och sångare som vi på Blaskan hyllar på detta sätt:


Kate McGarrigle.Folkrocksångerskan Kate McGarrigle är tyvärr avliden. Hon var gift med folkrocksångaren Loudon Wainwright III. Deras barn är de magiska syskonparet Rufus och Martha Wainwright. Hennes egna plattor är väckelsemöten och sköna kvalitativa rockplattor, som verkligen behövs. Tack för allt skriver Blaskans redaktion.


Stieg Larsson.I Dagens Nyheter fick vi läsare och prenumeranter uppleva en surrealistisk debatt om Stieg Larssons språk och författarskap. Kurdo Baksi som tillsammans med Stieg Larsson slog ihop Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt med Stieg Larssons tidskrift Expo. Stieg Larsson arbetade på TT under flera år från slutet av 70-talet och framåt. Kurdo Baksi.Men så i samband med Kurdo Baksis ärliga och väldigt intressanta bok om sin vän "Min vän Stieg Larsson" (Norstedts) dök det upp en debatt om att Stieg Larsson slarvade med språket, slarvade med sina artiklar på TT och kanske drev sin demokratiska kamp mot rasism, ojämlikhet och förföljelse av människor, avsett religiös eller politisk hemmahörighet, på TT - tvärtemot journalistikens neutrala objektivitet. För eller emot Stieg Larssons språk och nyhetsrapportering läste vi med allt större förvåning. Hur orkade man bara. Efter sin död blev hans trilogi "Män som hatar kvinnor" en världssuccé rumt omkring oss i världen. Segertåget smakar konstigt med tanke på att han är död. Kurdo Baksi hamnade i gräl med de som försvarade Stieg Larssons journalistik på sin arbetsplats, TT. Kurdo Baksi är kritisk mot den delen av Stieg Larssons verksamhet. Den här debatten om hans förfttarskap och journalistik blev till slut ett töntigt uppslag i pressen. Låt författaren Stieg Larsson vila i frid. Men läs gärna Kurdo Baksis vänskapsbiografi, för det är den värd.

Se även Blaskans intervju med Stieg Larsson.


Dave Rawlings Machine — A Friend of a Friend.En av de mera överraskande artisterna som kommit ut med en skiva, en skiva som smög sig fram i musikens utkanter - är Dave Rawlings Machines första egna soloplatta "A friend Of A Friend" med nio bra folkmusiklåtar med en stänk av vass harmonisk country. En platta som viskar och stör inte omgivningen alltför mycket. Dave Rawlings har mest varit en framträdande gitarrist i vännen och den lysande sångerskan Gillian Welchs olika turnéer och plattor. Gillian och Dave har skrivit några gemensamma låtar på plattan. Det finns också en låt Dave skrev tillsammans med Oberst Conor när han kallar sig för Bright Eyes. Till och med Ryan Adams har en låt med på denna delikata skiva. Som sagt var så är det en magisk skiva som verkligen tåls att lyssna väldigt omsorgsfullt på.

Mr. Snaggus | Dr. Indie | Dr. Rock | Dr. Da Capo
Susanna Varis


Blaskan beräknas utkomma den första måndagen i månaden.
Skicka era artiklar senast lördagen veckan innan, tack!
Bidragen adresseras lämpligen till Redaktionen

Musik

Angie Stone — Unexpected

Annie — Don’t Stop

Babian — Hälften dör av fetma

Big Jeff Bess — Tennessee Home Brew

Björn Skifs — Da capo

Black Rebel Motorcycle Club — Beat the Devil’s Tattoo

Bruket — En annan klass

Dark Tranquillity — We Are the Void

Efterklang — Magic Chairs

Fear Factory — Mechanize

First Aid Kit — The Big Black & the Blue

Freedom Call — Legend of the Shadowking

Gamma Ray — To the Metal

Hästpojken — Från där jag ropar & Moto Boy — Lost in the Call

John Hiatt — The Open Road

Joni Mitchell, James Taylor & Phil Ochs — Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace & Joanna Newsom — Have One on Me

Joseph Foster — Graphic as a Star

Josh Rouse — El Turista

Korta musikrecensioner LV

Laura Veirs — July Flame

Massive Attack — Heligoland & Hot Chip — One Life Stand

Midlake — The Courage of Others

Neil Young — Dreamin’ Man Live 92

Owen Pallett — Heartland & Four Tet — There Is Love in You

Overkill — Ironbound & Rage — Strings to a Web

Peter Gabriel — Scratch My Back

Raggare: Rockballaderna som smälte Sverige

Royal Republic — We Are Royal (Dr. Da Capo)

Sade — Soldier of Love

Shout Out Louds — Work

The Graviators — The Graviators

Vivian Girls — Everything Goes Wrong