Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Pop

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love @@@

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love.Här vi en skiva som jag inte vet vad jag skall tycka om eller ännu mindre göra med eller skriva om - plattan är nämligen i sammanhanget ett konceptalbum, i motsvarande grad vad vi kan finna inom hårdrockens metalliska version. För skivan handlar i grunden om något så ovanligt om USA:s forna diktatorsvän Filipinernas tidigare Marcos änka, Imelda Marcos liv. Ett märkligt öde som borde biografiskt kunna skapa tillräckligt med stoft med stor musikalisk dramatik. Men musiken är lite för feg och tillbakadragen för att verka spännande. Det dynamiska förloras lite på vägen. Däremot är idén att låta flera olika sångerskor gestaltar Imeldas olika faser i livet genom att man hör olika röster ta form. Cyndi Lauper, Allison Moore, Santigold, Sharon Jones eller Martha Wainwright plus så många flera röster bidrar till skivan. Den här kören av disparat sångerskor blir just skivans styrka och det som räddar plattan från att misslyckas totalt. Det jag menar är att plattan är bra tack vare alla gästsångare som skapar bra spår på den här plattan. Det är styrkan av allt som David Byrne och Fatboy Slim vill presentera på den här skivan. Svagheten ligger i själva musikaliska arrangemangen och de stycken som ramar in själva kompositionerna. musiken blir som en ordinär blandning av vad vi kan förvänta oss av projektet. Fatboy Slim är till vardags socialisten och dj-ikonen Norman Cocks. Mannen som var bassist i bandet Housemartins. Bandet som bildades av fyra unga marxister i England. Norman Cocks musik som Fatboy Slim var big beat, techno och house. Just den dansmusiken som kan kännas lite daterat 2010, spelar tyvärr en större roll på skivans spår som Fatboy Slim ger sig i tappt med. Det blir en sorts inre möte mellan sången och technobeats som blir lite väl upptrampad på något sätt. Andra spår har den där kritvita funken som David Byrne spelade med gudomliga Talking Heads plattor. Den stilen förvandlar delar av skivan till en form av exstatisk party, men blir lätt tröttande i de långa loppet när man lyssnat färdigt. Jag hade hellre velat ha något annat, men vad vet jag inte. Skivan är intressant upplevelse som konstnärlig skapelse.

Men ändå vill jag ställa den för mig i sammanhanget relevanta frågan, för vem är skivan gjord?

Musik

A Real Cool Time Revisited: Swedish Pop, Punk and Garage Rock 1982–1989

Atlantic Rhythm and Blues 1947–1974

Autechre — Oversteps; Caribou — Swim & Booka Shade — More

Avantasia — The Wicked Symphony/Angel of Babylon

Blackberry Smoke — Little Piece of Dixie

CocoRosie — Grey Oceans

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 2: Return of the Ankh

Giant — Promise Land

Heart Sick Groans — Gentlemen, If You Ain’t Right, Get Right

High Places — High Places vs. Mankind & MGMT — Congratulations

Johnny Cash — Ain’t No Grave

Korta metalrecensioner V

Lisa o Piu — Behind the Bend & Ellen — Mourning This Morning

Marty Friedman — Tokyo Jukebox

My Way — My Way

Petter — En räddare i nöden

Petter Spjut — Hann jag nånsin ifatt?

Sambassadeur — European & Broken Bells — Broken Bells

She & Him — Volume Two; The Tallest Man on Earth — The Wild Hunt & Harper Simon — Harper Simon

Slash — Slash