Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Johnny Cash — Ain’t No Grave
B.B.B.B.B.

Fantastisk musik i postum form

Jag vet inte hur lång följetongen med nya skivor med Johnny Cash ska bli. För trots att det nu var cirka sju år sedan han dog, kommer nya skivor med nya inspelningar ut som hans vapendragare och producent Rick Rubin har satt ihop av överblivet eller sparat material. Det kan låta som om något skumt var på gång för att tjäna pengar på att liket lever eller något ännu värre, men faktum kvarstår att detta är en skiva som Johnny Cash hade blivit stolt som en tupp över. Han kan också vara lugnt förvissad om att det inte på något sätt ska uppfattas som ett urvattnande av den musikskatt som Johnny Cash har lämnad efter sig. För trots att han är död och trots att det kan uppfattas ett plumpt försök att göra pengar på hans namn, så är det en utmärkt skiva som Johnny Cash och Rick Rubin så här postumt har fått ihop.

Med de så kallade American-inspelningarna där Rick Rubin har producerat samtliga utgåvor, har Johnny Cash skämt bort oss med fullträff efter fullträff. Med den sjätte utgåvan gör han det igen. Betitlad Ain't No Grave kan Johnny Cash le i sin himmel för den är vidunderlig. Avklädd och naken men med en så stark musik som torde skaka om till och med den mest förhärdade. Han sjunger trots sjukdomen som präglade honom de sista åren, han sjunger med en vilja av stål och han sjunger av ren glädje för att likt trotsa döden.

Anslaget och tonen är lågmäld men med en värdighet som sätter de flesta dansande deodoranter på plats. Det är avskalat och enkelt vilket gör den här musiken och Johnnys budskap än mer vibrerande och vardagsnära, men det blir aldrig enkelt i den meningen att musiken tappar form eller förmågan att fånga. Tvärtom är det så man skakar i sina grundvalar efter en genomlyssning.

Enkla låtar med utan att det blir banalt eller pretantiöst, det kallar jag en framgångsrik balansgång det. Musiken är av det akustiska slaget och så där överjordiskt vacker. Så tillsammans kan man inte värja sig. En och annan kan ha invändningar mot Johnnys religiösa grubblerier som dryftas i texten, men musiken är så pass intressant att bara den är värd skivan plus lite till.

Ta inledande titellåten till exempel, full av tillförsikt i texten när han sjunger Ain't No Grave To Hold My Body Down men samtidigt full av ödesmättnad med en klocka som klämtar taktfast. Rysansvärt enkelt men bedårande bra där han med skägget och Johnny himself får visa vilken musikens dynamiska duo de är och var.

Ta låten For The Good Times där Johnny sjunger om saknaden efter den då nyss döda hustrun June och hur mycket han vill att hon ska lägga huvudet på kudden bredvid honom. Det kan låta som en beskrivning av ett elände men är faktiskt en beskrivning av något så djupt vackert att man nästan tar till gråten för låten andas konstigt nog positivism och längtan, inte elände och förnedring.

Det är om man ska sammanfatta det, en skiva med upplyftande musik och text som kan tolkas som både religiös och deprimerande, men är i själva verket en skiva full av mänsklig styrka och oböjlighet. En skiva man växer av helt enkelt.

Efteråt genomlyssningen kan jag bara konstatera att än en gång har denna countryns häxmästare fått till den där brygden bara han kan få till där man nästan sitter och skakar efteråt därför att närvaron och vitaliteten i musiken är så grym. Grunden är naturligtvis låtarna och musiken men det finns också en sådan där aura kring hela skivan av ren jävla magi, det räcker faktiskt med att hålla i omslaget och lukta på konvolutet så inser man att detta är en klassiker redan nu. Ytterligare en självklar gäst i skivhyllan är inbjuden och har visat sig mer än värdig min inbjudan. Att Johnny nu har radat upp klassikerna är bara något jag ler åt, för detta faktum är både hans och min vinst.

Dr. Da Capo

Musik

A Real Cool Time Revisited: Swedish Pop, Punk and Garage Rock 1982–1989

Atlantic Rhythm and Blues 1947–1974

Autechre — Oversteps; Caribou — Swim & Booka Shade — More

Avantasia — The Wicked Symphony/Angel of Babylon

Blackberry Smoke — Little Piece of Dixie

CocoRosie — Grey Oceans

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 2: Return of the Ankh

Giant — Promise Land

Heart Sick Groans — Gentlemen, If You Ain’t Right, Get Right

High Places — High Places vs. Mankind & MGMT — Congratulations

Johnny Cash — Ain’t No Grave

Korta metalrecensioner V

Lisa o Piu — Behind the Bend & Ellen — Mourning This Morning

Marty Friedman — Tokyo Jukebox

My Way — My Way

Petter — En räddare i nöden

Petter Spjut — Hann jag nånsin ifatt?

Sambassadeur — European & Broken Bells — Broken Bells

She & Him — Volume Two; The Tallest Man on Earth — The Wild Hunt & Harper Simon — Harper Simon

Slash — Slash