Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Pavement — bandet jag aldrig förstår mig på

Pavement.Musikhistorien är fulla av band som har sina egna världar och sina egna trogna fans, det vill säga fans som bara följer ett bands öden likt religiösa fanatiker. Band som bara gör musik för dem, fansen. Men fansen hatar också när band utvidgar sina lyssnare på den indirekta fansens självupplevda bekostnad eller att andra förstår att uppskatta just deras musik. Idioterna får plötsligt grepp av de religiösa fanatikernas egna hjältar. Visst kan man ta popmusik på fullaste allvar och visst kan jag psykologiskt förstå tanken att den här artisten/bandet verkligen skriver låtar för vilsna själar och för de missförstådda, som inte vill passa in någonstans. Jag förstår också att man bygger upp sin egen världsbild på just den hjälten. jag har nästan varit där, som fans och galen i vissa band. men fanatism och dödlig dyrkan har jag aldrig fastnat för eller jag fungerar inte riktigt så åt andra sidan. Men det finns band många kan gå i döden för, ja nästan i alla fall.The Smiths — The Smiths. På 80-talet begrepp jag aldrig vurmen för The Smiths så kallade underverk. Visst förstår jag deras musikaliska historia för många själar, för samma glöd folk hyste inför The Smiths har man numera förflyttat till Morrissey, efter han lämnade bandet efter dess splittring. Visst köpte jag deras debutalster "The Smiths" och de två följande "Meat is murder" och den sista skivan jag brydde mig någorlunda om "The queen is dead." Men det räckte ändå inte fär att jag skulle omfamna bandet, The Smiths betydde ingenting speciellt för mig personligen som för så många andra runtomkring mig. Jag erkänner att Morrissey var suverän skribent och låtskrivare och Johnny Marr en suverän gitarrist. Morrisseys två första soloplattor köpte jag och tyckte om en del låtar på. Men sammantaget var de ändå artister i periferin för mitt vidkommande. samma sak med band på 90-talet som Red house Painters och dess ledare Mark Koazeleks soloplattor. Tröttsamma melankoliska alster. Då var America Gun Club och Mark Eitzel ännu bättre för min smak. Powerpopbandet The Posies, fick mig mest att gäspa medan jag däremot kunde gillar medlemmarna Ken Stringfellows soloalster. Men mest uppskattade jag att Ken Stringfellow och Jonathan Auer blev medlemmar i den nya versionen av Big Star tillsammans med Alex Chilton. Nu kommer vi till nästa band i ledet, Pavement.

Pavement — Quarantine the Past: The Best of Pavement.Bandet skramlade lika bra som Dinosaur Jr, Pixies eller Buffalo Tom. I andra stunder spelade de lika fina melodier som Lemonheads. Men ändå nådde Pavement inte ända fram. Trots mina resor till USA där jag ändå köpte på mig Pavements alster, fast jag inte gillade bandet eller förstod mig på deras tråkiga upprepningar av andra större konstellationer. Så maniskt köpte jag deras plattor. Dessa plattor är numera borta sedan länge. Däremot uppskattar jag Pavements grundare Stephen Malkmus soloprojekt efter det att Pavement för elva år sedan lade ned bandet. Stephen Malkmus är född 1966, ett år yngre än mig. Hans musik kan förtrolla mig. Pavement finns nu aktuella med den första egentliga sammanfattningen över deras 10 åriga skivkarriär. Den täcker de mesta men ändå kan jag inte förmå mig digga Pavement idag 2010. På grund att bandet är för anonymt och fortfarande för träaktig. Men samlingen kan ändå vara värd ur en musikhistorisk utblick i ett ändå betydelsefullt band i undergroundrockens magiska värld.

Samlingen heter: Quarantine The Past: The Best Of Pavement @@

Musik

A Real Cool Time Revisited: Swedish Pop, Punk and Garage Rock 1982–1989

Atlantic Rhythm and Blues 1947–1974

Autechre — Oversteps; Caribou — Swim & Booka Shade — More

Avantasia — The Wicked Symphony/Angel of Babylon

Blackberry Smoke — Little Piece of Dixie

CocoRosie — Grey Oceans

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 2: Return of the Ankh

Giant — Promise Land

Heart Sick Groans — Gentlemen, If You Ain’t Right, Get Right

High Places — High Places vs. Mankind & MGMT — Congratulations

Johnny Cash — Ain’t No Grave

Korta metalrecensioner V

Lisa o Piu — Behind the Bend & Ellen — Mourning This Morning

Marty Friedman — Tokyo Jukebox

My Way — My Way

Petter — En räddare i nöden

Petter Spjut — Hann jag nånsin ifatt?

Sambassadeur — European & Broken Bells — Broken Bells

She & Him — Volume Two; The Tallest Man on Earth — The Wild Hunt & Harper Simon — Harper Simon

Slash — Slash