Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LVII

Reeperbahn — Reeperbahn @@@; Venuspassagen @@@@@; Peep-Show @@@@; Intriger @@@ & Samlade singlar @@@@@

Olle Ljungström Reeperbahn.För att förstå vissa artister och vissa skivors betydelse måste man placera in dessa i rätt kontext och psykologiskt få dessa artister att bli levande igen. Det som fick till exempel mig att transformeras måste in den tidsperiod då man levde med dessa artister, som fick livet att bli så mycket enklare och så mycket mera njutningsfullare än vad det i själva verket var. men nej jag växte upp en bra omgivning med många vänner och levde för musiken och de vackra varelserna som gick under begreppet kvinnan. För musiken och flickorna gjorde livet värt att leva. Men visst förändrades mitt sinne när Ebba Grön kungjorde att de lagd ned bandet, det var en nyhet som kändes tungt att bära, men åt andra sidan hade Sveriges genom tiderna bästa rockgrupp, redan gjort sina sexiga svettiga och politiska attacker, bättre än någon annan i Sverige. Jag hade redan lämnat punken 1981 för att precis som många andra punkare omfamna new romantic och syntpopen istället. Då hade jag helt nya hjältar att ta till. Det första man ngjorde var att spendera pengar på kostymer, vida och breda som tillägg till det mera moderna new romantic-kläderna man gick på klubbarna för att dansa till. Men Frank Sinatra var just min allra första egna hjälte jag ville efterlikna. Redan som åttaåring blev jag förälskad i Frank Sinatras röst och ville som tonåring och syntare klä mig som Sinatra och tillsammans med mina vänner ville vi inbilla oss att vi var lika coola som Bratpack - men det var vi inte vi var inte Frankie boy, Dean "Dino" Martin eller Sammy Davis Jr - utan vanliga svenska killar. Så jag fick två stilikoner och hjältar i framförallt Johan Kinde i Lustans Lakejer. Jag blev en manisk fan av Lustan Lakejer. Jag såg varenda spelning, som jag hade råd med. Köpte varenda album, singel eller andra former med Lustans Lakejer. Den andra mannen var den skygge urvackra Olle Ljungström. Han var mannen som mina kvinnliga vänner och tyvärr tillfälliga flickvänner avgudade. Olle ljungström var en sann poet som sjöng stolt och säkert i Reeperbahn.,vars skivor jag också slaviskt köpte på mig och tog chansen såg bandet ohälsosamt flest gånger. Lustans Lakejer och Reeperbahn var förmodligen Sveriges snyggaste popband fastän Docent Död var nära nog att konkurrera i sin tidigaste karriär med de två nämnda banden.

När jag hörde deras debutplatta "Reeperbahn" 1979 så förstod jag att detta skulle bli något stort, när jag senare såg dem live blev jag övertygad. När bandet släppte album nummer två som också är deras new wave-baserade album "Venuspassagen" så tyckte jag Reeperbahn hade fulländad sin konst. Det var då ett av 80-talets bästa album. Olle Ljungström och Dan Sundqvist som var motorn i bandet innan han hoppade av Reeperbahn för vidare producentjobb och egna band. Men fortfarande låter "Venuspassagen" som det mästerverk det var. Inget överflödigt eller något nyanserat finner jag på albumet. Så är det med "Peep-Show också. sanslös bra och snygg som bara den. Medan debuten och skivan "Intriger" är svagare och faktiskt lite tristare idag än vad jag tyckte för 25 till 30 år sedan. Men drömmen om Reeperbahn lever kvar. Till och med deras insats i filmen "G" som Nürnberg 47 räckte också för att man skulle bli glad.

808 State — 90 (Deluxe Edition) @@@@ & Ex:El @@@@@

808 State.När jag gjorde mitt första Londonbesök så var mitt mål inte bara London i första taget utan jag hade en bredare vision. Nämligen Manchesters tristaste och grådaskigaste gator och kvarter. Jag ville vandra i de gator Ian Curtis och hans Joy Division levde sina liv. Men målet var skivbolaget Factorys grundare Tony Wilsons klubb Hacienda. Skivbolaget var i första taget skapat för att ge ut just Joy Divisions plattor. men efter Ian Curtis död fortsatte man med att ge resterna av Joy Divisions nya gruppnamn New Order. Det var på den klubben två band som hade längtat efter att få uppleva. Först var det Happy Mondays spelning och sedan skulle New Order upp på scenen senare. Happy Mondays var det bästa konsert jag hittills hade sätt på scen. Då älskade jag sönder bandet. Shaun Ryder var den coolaste hjälte jag hade och Bez bara dansade på som om ingenting hade sätt. Andra gången jag såg bandet var i Stockholm. New Order gjorde bra ifrån sig men ingenting märkvärdigt. jag köpte även på mig singlar och skivor med A Certain Radio eller Gang Of Four. Men det fanns något jag upptäckte där, nämligen 808 States acidrock och smarta techno. Deras låtar fick mig att vilja hoppa av ren glädje. Deras grupp bestod av tre medlemmar - Martin Price, Graham Massey och Gerald Simpson. Den sistnämnde hade även sitt andra technoprojekt A Guy Called Gerald, som också gjorde bra musik. 808 State blev en grupp som jag lyssnade intensivt på eller snarare dansade på klubbar till deras mest avgörande ögonblick. Nu föreligger det två nyutgåvor på 808 State-plattor vilket är välkommen då deras musik fortfarande är så jä.... bra och fortfarande kan jag nästan 18-20 år senare älska 808 States bästa och djupaste house/techno-musik igen. Tack för det.

Galaxie 500: bandet som fortfarande kan höras

Galaxie 500.Bandet fanns aldrig i min närhet i slutet av 80-talet utan rörde sig runt omkring min musikaliska letande efter nya upplevelser. Galaxie 500 gav ut tre skivor under sin ytterst korta brinnande tid. Galaxie 500 — This Is Our Music.Mellan 1988-1991 kunde tre unga män skapa en del briljant och spröd gitarrmusik som kunde föra oss långt ifrån verkligheten ungefär som band likt Spacemen 3 och My Bloody Valentine. Dean Wareham, Naomi Yang och Damon Krukowski var de tre unga män som skapade detta unika band. Ett band jag inte förstod då när det de var aktuella. Nu lyssnar jag med nöje på deras sista album "This Is Our Music" från 1990. Deras album har nyligen kommit ut i remastrade utgåvor med extra material. Nu kan vi verkligen börja lyssna på bandet med glädje igen.

Musik

A Real Cool Time Revisited: Swedish Pop, Punk and Garage Rock 1982–1989

Atlantic Rhythm and Blues 1947–1974

Autechre — Oversteps; Caribou — Swim & Booka Shade — More

Avantasia — The Wicked Symphony/Angel of Babylon

Blackberry Smoke — Little Piece of Dixie

CocoRosie — Grey Oceans

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 2: Return of the Ankh

Giant — Promise Land

Heart Sick Groans — Gentlemen, If You Ain’t Right, Get Right

High Places — High Places vs. Mankind & MGMT — Congratulations

Johnny Cash — Ain’t No Grave

Korta metalrecensioner V

Lisa o Piu — Behind the Bend & Ellen — Mourning This Morning

Marty Friedman — Tokyo Jukebox

My Way — My Way

Petter — En räddare i nöden

Petter Spjut — Hann jag nånsin ifatt?

Sambassadeur — European & Broken Bells — Broken Bells

She & Him — Volume Two; The Tallest Man on Earth — The Wild Hunt & Harper Simon — Harper Simon

Slash — Slash