Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indiepop

Sambassadeur — European @@@@

Broken Bells — Broken Bells @@

Sambassadeur.Det svenska trevliga Göteborgsbandet Sambassadeur släpper in 90-talets brittiska indievåg in med allt vad det innebär av vackra luftiga ljudbilder och täta arrangerade sublima gitarrer som liksom smeker låtens rörelsemönster så att den får en mildare uttrycksfullare ton i musiken. Sambassadeur släpper in så mycket ljus att man nästan bländas av popens kraft i varje delmoment av skapelsen. Vacker pop som är just vacker eftertänksam pop som vågar och vill göra skönheten till ett föremål av ren betraktelse. Popmusik som en ljus och helt igenom god upplevelse av smakrikare karaktär. Bandet har nog skrivit sina bästa popsånger jag har hört med dem. Vitalare och bättre än någonsin. Det är bra att producenten är Matthias Glavå som tillför med sin stil, den där känslan av att höra mäktig berusande popmusik i den stil som delvis Curve eller My Bloody Valentine förut gjort till sina respektive stilar. Men Sambassadeur behöver inga sådana hållningar i sin musik eller någon annans grund för att skapa sin egen suveräna popmusik. Deras mästerskap är redan uppdiktat av egen fri ren kraft. Ett bra album som lever kvar långt innan skivan försvunnit iväg någonstans.

Broken Bells — Broken Bells.Årets första besvikelse blev det hos mig väl emotsedda albumet där James Mercer från soliga popbandet The Shins och den moderna producenten och artisten Danger Mouse gemensamma platta och grupp, Borken Bells. En tråkig platta som mest utgörs av små tappra försök att finna en klar linje med vad man vill med sin musik. James Mercer sjunger ganska slött och låter som när The Shins förvandlades till ett tröttare band i stil med Travis. Producenten Danger Mouse heter egentligen Brian Burton och är medlem i den framgångsrika hip hop/popgruppen Gnarls Barkley tillsammans med Cee-Lo. Detta samarbete mellan Danger Mouse och James Mercer låter som en vag dröm som aldrig riktigt uppfylldes fullt upp. För plattan är fyllda av traditionella indietankar och något som är elektronisk mjuk pop i samma anda såsom Postal Service gjorde för en del år sedan. Musiken varken överraskar eller förmår att engagera mig en längre stund. Plattan har visserligen de rätta känslan och en förmåga att åtminstone försöka att finna ett sätt att göra musiken intressant. Men som det är nu, i denna stund, så blir det tomma förströelser och hugskott utan helhetstänkande som kan binda ihop skivans alla detaljer. En platt och endimensionell platta istället för något nyskapande. Nej tack för det här.

Musik

A Real Cool Time Revisited: Swedish Pop, Punk and Garage Rock 1982–1989

Atlantic Rhythm and Blues 1947–1974

Autechre — Oversteps; Caribou — Swim & Booka Shade — More

Avantasia — The Wicked Symphony/Angel of Babylon

Blackberry Smoke — Little Piece of Dixie

CocoRosie — Grey Oceans

David Byrne & Fatboy Slim — Here Lies Love

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 2: Return of the Ankh

Giant — Promise Land

Heart Sick Groans — Gentlemen, If You Ain’t Right, Get Right

High Places — High Places vs. Mankind & MGMT — Congratulations

Johnny Cash — Ain’t No Grave

Korta metalrecensioner V

Lisa o Piu — Behind the Bend & Ellen — Mourning This Morning

Marty Friedman — Tokyo Jukebox

My Way — My Way

Petter — En räddare i nöden

Petter Spjut — Hann jag nånsin ifatt?

Sambassadeur — European & Broken Bells — Broken Bells

She & Him — Volume Two; The Tallest Man on Earth — The Wild Hunt & Harper Simon — Harper Simon

Slash — Slash