Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Joy Division — Depprockens pionjärer

Många 'är dom som har köpt de två myterna om punken. Den första myten handlar om att punken uppstod i Storbritannien men si så fel man kan ha, den fanns ju i USA och framför allt i New York från cirka 1967-1968, men också i Detroit med de två banden Stooges och MC5 som vi har berättat m tidigare. Den andra myten går ut på att den brittiska punken kom 1977, när den i själva verket begick sin debut redan 1976. Först ut var The Damned med sin single “New Rose” och den andra var Buzzcocks debut med EP:n “Spiral Scratch” som båda kom i slutet av 1976.

Den 4 juni och 20 juli 1977 spelade Sex Pistols i Manchester på sin Anarchy In The UK-turné. Tre av de förväntansfulla som var där var de tre skolkamraterna Peter Hook, Bernard Albrecht (också känd som Bernard Sumner) och Terry Mason. De tre blev så hänförda över vad de såg att de snart beslöt sig för att starta ett band med Terry på trummor, Peter på bas och Bernard på gitarr. Så långt saknade de alltså en sångare.

Ian Curtis som bara lyckades se Sex Pistols under deras juli-spelning, blev den som svarade på annonsen som de tre hade satt upp i Virgin Store i Manchester där de sökte en vokalist. Bandet som nu satte igång att repa, gick under namnet Stiff Kittens och spelade en musik starkt influerad av punken. Redan i maj 1977 bytte bandet namn till Warsaw, ett namn man hämtat inspiration till från David Bowies platta Low där låten Warszawa fanns med. Gruppen hade nu börjat komponera eget material där Ian Curtis skrev de flesta texter och resten av gruppen komponerade musik. Samtidigt kom gruppen att byta ut trummisen Terry som förblev bandet troget genom att arbeta med andra saker än att trumma fortsättningsvis. Ny trummis hette Tony Tabac som dock lämnade bandet efter bara några månader och ersattes även han av Steve Brotherdale.

Paul Morley som jobbade som musikjournalist på NME och diskjockeyn Rob Gretton var två av de tidigaste fansen till gruppen. Det var de två som genom kontakter lyckades få bandet in i en studio för att spela in en demo med fem låtar i juni 1977, en inspelning som idag är klassisk men svår att få tag på eftersom demon gick runt som kasettband som antingen delades ut eller som kopierades av fans. Den finns dock i sina delar på olika samlingsalbum. Demon spelades in i Pennine studios men ledde konkret för bandet bara fram till att även trummis nummer tre – Steve Brotherdale – också han hoppade av. Stephen Morris blev den nya och slutliga trummisen som gruppen anlitade.

Med den nya och slutliga sättningen av gruppen spanns nya planer. Gruppen hade fått blodad tand av demoinspelningen och i december 1977 återvände gruppen till Pennine studios för att spela in debuten An Ideal For Living som blev gruppens debut. Ep:n innehöll låtarna “Warzaw”, “No Love Lost”, “Leaders of Men” och “Failures” och gavs också ut som 12” Ep med samma innehåll. Redan i Januari 1978 var det dags för nästa förändring, gruppen bytte namn till Joy Division. Anledningen var att det samtidigt fanns ett annat band som hade ett snarlikt namn som det gamla. Det nya namnet kom från något så skabröst som de prostituerade som skickades till östfronten under andra världskriget för att “underhålla” de tyska soldaterna.

Bandet fortsatte nu låtskrivandet och de ställde också upp i en talangtävling mellan olika band. Det var nu som bandet formade sitt distinkta sound som nu lät som något bortanför den punk de hittills hade spelat och låtit sig formas av. De hade också börjat knyta kontakter, en av dessa var Tony Wilson som jobbade åt Granada Telivision. Samma Tony Wilson öppnade i juni 1978 klubben Factory I i Manchester. Klubbens namn kom från Andy Warhols Factory som varit ledande framför allt under 60-talets slut och 70-talets inledning, i utvecklingen av musik och konst i New York under perioden. Där hade band som Velvet Underground bildats och där hade nya konströrelser startats, nu vill Tony Wilson göra samma sak i Manchester. Joy Division blev ett av de första banden att spela på den nya klubben och affischer från spelningen skapades av den lokala grafiska artisten Peter Saville. Bandet repade intensivt under den här perioden och snart hade deras sound mognat betydligt. September det året innebar att bandet återigen hamnade i TV men den här gången i ensamt majestät, första gången var under den bandtävling de hade deltagit i tidigare det året. De framförde bland annat den nyskrivna låten “Shadowplay” som imponerade på många bland annat Martin Hannett. Snart kom bandet och han att mötas och ännu lite senare kom de att börja arbeta tillsammans där Hannett vidare utvecklade deras sound genom att producera deras kommande inspelningar.

Tony Wilson och hans vapendragare Alan Erasmus hade fått sådan blodad tand på uppbyggandet av klubben Factory I och responsen denna hade fått, att de nu gick vidare i projektet Factory och startade skivbolaget med samma namn. Peter Saville fick uppdraget att göra bolagets grafiska arbeten och dessa kom att bli lika legendariska som skivbolaget, och Martin Hannett blev deras producent. Joy Division knöts snabbt till bolaget och snart hade inspelningarna påbörjats med Martin Hannett som bandets musikaliska mentor och Peter Saville som den som kom att skapa deras affischer och skivomslag. Den första utgåvan var en samling där bandet bidrog med två låtar. Skivan A Factory Sample blev debuten under namnet Joy Division. Bandet följde upp denna med att turnera, något som organiserades av Rob Gretton som också han knutits till Factory Records. Manchester, Leeds, Liverpool, Canterbury, Bristol, York och London var de städer som nu kunde åtnjuta det celebra besöket som bandet utgjorde. Turnén blev ett segertåg för att understryka bandets uppåtgående status, men den innebar också en fasansfull upptäckt – Ian Curtis led av grav epilepsi. Under en av spelningarna hade konsertarrangören monterat upp stroboskop och när denna satte igång sitt kalla pulserande ljus föll Ian Curtis ihop i en ryckande hög på scengolvet. Ett faktum som publiken uppfattade som en uppskattad del av showen, men som bandet såg som en allvarlig omständighet som komplicerade saker. Under resten av turnén förbjöds stroboskop och blinkande spotligthts, istället krävdes fast lysande sken för fortsatt spelning. Dessa krav och det faktum att bandet bestämde vilka låtar de skulle spela precis innan de gick ut på scen, blev deras kännemärke. I januari 1979 spelade bandet in ett antal låtar åt John Peel som var en firad radioproducent med eget program på BBC radio. Spelningen har i efterhand getts ut som skiva under titeln Peel Session: Joy Division, och är än i dag klassisk. Gruppen visade nu att deras sound inte bara var utvecklat och klart utan att det var unikt. Peter Hooks svepande basgångar som målade upp en melodi och gitarren som nästan fungerade som ett komplement till basen, ovanpå en hetsig rytm som ibland lät som kulspruteeld och texter som fick dysterkvistar att framstå som muntergökar i jämförelse var kännetecknen.

Gruppen skulle också inför det som komma skulle, visa sig vara ovanligt dynamiska i sitt låtskrivande.

Man hade redan ett skivkontrakt med Factory Records, och nu tog inspelningsarbetet vid av vad som kom att bli debuten på en fullängdsskiva. Unknown Pleasures hette denna och det sägs att bandet repeterade dag som natt under april och skrev under den processen femton nya låtar. Därefter gick man in i studion och vips så var det klart. Martin Hannett bidrog med den aura som omgärdar skivan och som gjort den så mytisk i fankretsar. Slutresultatet blev en skiva vars styrka låg i att den var nattsvart men samtidigt hoppingivande, klaustrofobisk men ändå urstark samt berörande och vidsynt.

Den enda promotion bandet gjorde var att ge sig ut på ytterligare en turné. De undvek intervjuer med motiveringen att musiken talade sitt egna språk. Skivomslaget till Unknown Pleasures innehöll vare sig ett enda foto på bandet eller namn på bandmedlemmarna. Det var alltså ett minimum av information som än mer spädde på mytbildningen kring bandet. Paradoxen var alltså att ju mindre man ansträngde sig för att uppmärksamma bandet, ju mer uppmärksamhet väckte det.

Framgången var total bandet hade inte bara en stadig fanskara som obrottsligt följde dem, de hade blivit pressens nya gunstlingar vilket gav än mer reklam. Emottagandet av skivan var översvallande och inte undra på det. Albumet och gruppen är unika i sitt sound och i sin uppriktighet. Det känns som om den är i ditt ansikte hela tiden och den platsen lämnar den inte. Lyssnar man på en låt som “She's Lost Control” så förstår man varför. En hetsig rytm, basen fungerar som soloinstrument och över det en olycksbådande Ian Curtis. Låten präglas av lika mycket tomrum som ljud vilket också bidrar. Efter en genomlyssning av Unknown Pleasures är man både skakad och rörd. Själva uppbyggnaden och strukturen i låtarna är totalt unik där bas och gitarr hela tiden kompletterar varandras sound och samspelar i en intrikat väv, ovanför dettta svävar Ian Curtis röst som ytterligare en nattsvart och dovt instrument och till detta en smattrande matta av trummor som stundtals hetsar, stundtals smeker. Gruppen arbetade med ett sound som kastade lyssnaren mellan harmoni och kaos hela tiden. Joy Division hade visat att de var föregångare på mer än ett sätt.

I juli det året fick fotografen Paul Slattery i uppdrag att fotografera gruppen. Fotografierna togs i Stockport och är idag ansedda som lika visionära som gruppen då bilderna sa allt om gruppen.

Under turnén spelade bandet med andra framtida storheter som Echo And The Bunnymen och Orchestral Manouvers som senare kom att bli Orchstral Manouvers In The Dark – ett av portalbanden inom New Romantics-rörelsen. I övrigt innebar turnén en bekräftelse för bandet att man nu var etablerade och att detta i sin tur innebar att medlemmarna kunde säga upp sig från de jobb de hittills hade haft parallellt med karriären. I Leeds spelade bandet på sin första festival när de framträdde på Leeds Futurama One Festival tillsammans med Orchestral Manouvers In The Dark, Public Image LTD, Cabaret Voltaire och A Certain Ratio. De fick också chansen att turnéra som förband åt Buzzcocks, en turné som på några ställen väckte Buzzcocks avund då Joy Division överglänste dem med en intensitet och ödslighet som knockade de mest nervstarka. Uppmärksamheten väckte också drakarna och bandet började nu uppvaktas av de stora skivbolagen då till exempel Warner Brothers var beredda att hosta upp en miljon dollar bara bandet bytte till deras label. Bandet avböjde dock, deras musikaliska integritet var för viktig och dessutom fick man både frihet och rätt miljö för sin musik på Factory Records.

Ungefär samtidigt blev deras andra inspelning för John Peel klar och några veckor efteråt sändes denna inspelning på Radio One. Allting gick bandets väg och tiden hade nu blivit mogen att också lansera dem utomlands. En turné ut i Europa planerades därför snart. Paul Gretton var den ansvarige för planläggningarna och snart var bandet bokat för spelningar som började i Paris och tio andra ställen i Frankrike, Holland, Belgien och Tyskland. Bandet fick också uppträda live på fransk radio, återigen med benägen hjälp av John Peel som nu mer eller mindre ingick i bandets stall av medhjälpare. Till en av de franska spelningarna hade bandet misslyckats med att hitta ett förband, men det löste man smidigt genom att Joy Division själva spelade två spelningar efter varandra – först som förband sedan som huvudband. I mars 1980 hade det blivit dags att gå in i studio igen för att spela in album nummer två. Man passade samtidigt på att göra nyinspelningar av låtarna “Dead Souls” och “Atmosphere” som kom att ingå på en limiterad fransk utgåva av en single som kom att kallas Licht Und Blindheit. Skivan gavs endast ut i 1578 exemplar. Fullängdsskivan Closer blev resultatet och denna såg dagens ljus samma år. Skivan bekräftade bilden av en grupp i sökande efter tankar och djup och som med sin blixtrande vackra musik kunde förföra till och med den mest skeptiske. Gruppens mest kända låt, som också kom att bli en monsterhit, “Love Will Tear Us Apart Again” ingick på skivan och gruppens stora genombrott var nu säkrat.

Sin vana trogen följde bandet upp inspelningen med att turnéra, det var dock i och med detta det började gå snett. Under en av spelningarna hade konsertarrangören återigen installerat blinkande ljus mot scenen, vilket fick Ian Curtis att få ett enormt stort epilepsianfall. Trots detta var bandet tvungna att spela en andra spelning samma kväll, en spelning som Ian av förklarliga skäl bara kunde genomföra till hälften. Bandet var tvungna att avbryta denna och den otroligt lojale och målmedvetne Ian Curtis var förkrossad.

Tidningarna var dock som vanligt mer nådiga, en skribent skrev följande om bandet: “I motsats till The Fall (engelsk grupp), som bara får mig att vilja sparka på en katt, övertygar Joy Division mig om att jag kan spotta gud i ansikte”. Inte snällt mot The Fall som trots dessa vitsord är en bra grupp, men desto snällare mot Joy Division med andra ord.

Trots att nästan allt gick gruppens väg, fanns det en faktor som inte gjorde det. Ian Curtis alltmer tilltagande sjukdom och beskedet att han troligen skulle behöva lägga karriären på hatthyllan för att hålla sjukdomen i schack, gjorde att han sjönk alltmer ner i ett bottenlöst hål av depression.Den 17 maj gick han hem till huset i Macclesfield, tittade på filmen Stroszek av Werner Herzog, lyssnade på Iggy Pops skiva The Idiot för att på morgonen den 18:e hänga sig i köket.

Bandets medlemmar, fansen och alla människor i bandets närhet var förstummade av sorg. Redan den 19 gick ett specialprogram signerat John Peel ut för att hedra den bortgågne och den 23 maj begravdes han. Releasen av albumet Closer, som skedde i juni det året, hade därmed omgetts av en sorgens gloria i dubbel bemärkelse då albumet andas just sorg. Ian Curtis död gav honom den mytomspunna aura han har än i denna dag där han likt Jim Morrison, Jimi Hendrix och några till fått en nästan halvgudalik status. Closer backades upp av en video till låten “Love Will Tear Us Apart Again” som på sätt och vis blev Ian Curtis svanesång och testamente.

Joy Division var inte bara en grupp för sin tid, det var en grupp för alla tider. Deras visionära musik och texter kom att avgöra många bands framtida val av musikalisk linje och därmed kom Joy Divisions musik att leva vidare genom andra. The Cure, Sisters of Mercy, Bauhaus, Siouxsie And the Banshees och Fields of Nephilim är några av de grupper som har låtit sig inspireras av Joy Divisions musik och av atmosfären i deras låtar. Arvet efter gruppen formade mycket av åttiotalets undergroundscen och hade en avgörande betydelse för det som i dag kallas depprock eller svartrock och detta gjorde och gör dem till en av de stora. De kom i förlängningen också att indirekt påverka mer sentida fenomen som goth som visserligen tog framför allt musiken flera steg längre, men som kan tacka Joy Division för deras banbrytande arbete med stämningarna i låtarna. Samma banbrytande arbete med atmosfär och sound kom att prägla en grupp som tidiga U2 också, även om denna har mindre gemensamt rent musikaliskt med Joy Division.

Gruppen kom att släppa en skiva till under namnet Joy Division som sammanställdes av överblivet material och utkom postumt 1981. Still som den hette sammanfattade gruppens hela karriär med att ge en övergripande bild av deras utveckling, i och med att den har material skrivet under hela den period som gruppen existerade. Skivan är officiell, alltså inte en samling men fungerar ändå halvt om halvt som en sådan. Den innehåller bara material som är tidigare outgivet och undviker därmed Best Of-stämpeln. Den korta tid gruppen existerade, 1977-1980, blev en intesiv och turbulent period som mynnade ut i en fantastisk musikskatt som alla fans av genren bör uppleva.

Gruppen Joy Division bytte efter tragedin namn till New Order med de tre kvarvarande medlemmarna som också dom kom att forma åttiotalets undergroundscen med hits som “Blue Monday”. Numer är också New Order avsomnade och de tre kvarvarande medlemmarna talar knappt med varandra idag. De ingår därför i olika nya konstellationer som Bernard som numer är medlem i Bad Lieutenant och Peter Hook ingår numer i bandet Freebass. Trots sitt ogina öde finner dock Joy Division hela tiden nya generationer lyssnare, mycket tack vare deras magiska musik.

Joy Division
UtgivningsårTitelKatalognummer
1979Unknown PleasuresFACD10
1980CloserFACD25
1981StillFACD40

Dr. Da Capo

Joy Division — Closer: Collectors Edition & Still: Remastered and Expanded

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Control

24 Hour Party People

Happy Mondays nya liv på scenen

Factory Records: Communications 1978–92

New Order — Power, Corruption & Lies; Technique; Low-Life & Brotherhood

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar