Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Bluffpoker och grundlagsvidrigheter med de rödgröna

Stockholmaren är på det politiska riksplanet buttfuckad, om ni inte tror mig har ni tydligen inte läst tidningarna på sistone. För vad kan bli ett tydligare exempel på detta än miljöpartiets agerande under den sista veckan i April.

Det började med att socialdemokratin och oppositionsborgarrådet Karin Jämtin deklarerade att socialdemokratin i Stockholm hade bestämt sig för att stödja infrastruktursatsningen Förbifart Stockholm. Man var till och med så mycket för det att man var beredd att köra över samarbetspartnerna vänsterpartiet och miljöpartiet i frågan. Bra tyckte många eftersom frågan hade dragits i långbänk alltför länge och nu var trafikläget i många stycken och på många ställen i Stockholm en katastrof. Det var med andra ord ett nödvändigt besked. Men vad stackars Karin inte räknade med var att vare sig Maria Wetterstrand, Peter Eriksson eller Lars Ohly respekterar att de företräder 15% tillsammans av väljarkåren mot socialdemokraternas 33. Inte heller respekterar de att Stockholms behov under så lång tid har blivit eftersatta att de nu är akuta, därför är förbifart Stockholm för dessa bakåtsträvare en styggelse som måste stoppas. Ja, den måste till och med stoppas så till den milda grad att båda dessa småpartier inte ens drar sig för att åsidosätta principer i grundlagen som kommunalt självbestämmande. Att de inte godtar att ett samarbetsparti har en annan åsikt må vara hänt, det är bara bra att denna canyon av åsiktsskillnad nu blir uppenbar, men respekten mellan dessa tre partier måste vara bland de lägsta som någonsin skådats. Att Mona Sahlin frivilligt går med på att låta sig hunsas av dessa säger väl allt om hennes maktställning som för länge sedan har vittrat sönder i hennes händer.

Brott mot grundlagen var det och här har miljöpartiet en lång och bitter historia där samma mönster nu upprepat sig två gånger. Båda gångerna har det gällt det kommunala självstyret men också huruvida man kan rikta en skatt mot en region bara för att den heter Stockholm.

Det började under Göran Perssons glada dagar då man villkorade att för att stödja dennes minoritetsregering skulle Stockholmarna drabbas av trängselskatt. Den omedelbara frågan som borde väckts, var om det enligt lag är tillåtet att beskatta en landsände på det här sättet, men det gjorde man alltså ändå. Tanken var att det skulle gå till investeringar i kollektivtrafik något vi har vanliga skatter till, för i miljöpartiets värld är bilister skurkar och därför ska de bestraffas med skatt. Borgarna gjorde om förslaget och förlängde själva skatten men gjorde så att skatten skulle komma bilisterna till del i form av förbifart Stockholm vilket ju var rättvist. Trots allt var det ju bilisterna som hade betalt, skulle de då inte få del av sina egna pengar?

Att miljöpartiet den gången bröt både mot skattelag och grundlag tycktes inte bekymra ett dugg, för nu är de där igen. Den här gången har de på riksplanet bestämt att det ska hållas en lokal folkomröstning om förbifart Stockholm och därmed har de återigen satt sig över den delen av grundlagen som talar om det kommunala självstyret. För det är bara på det kommunala planet man kan besluta om vad det ska röstas om eller inte på det lokala planet, inte på riksplanet. Att miljöpartiet inte respekterar Stockholmarnas rätt till självstyre är därmed bekräftat två gånger om.

Det mest patetiska i hela den soppan som kallas de rödgröna är dock att detta bara är ett sätt att skyla över det faktumet att de inte är överens. De är faktiskt så lite överens att det måste döljas hur oense de är, så enkel är den slutsats man måste dra av de senaste händelserna. Karin Jämtins utspel visade detta klart och tydligt, socialdemokratin var nu beredda att överge samförståndslinjen i åtminstone en fråga därför att den var så principiellt viktig. Det dröjde dock inte så länge alltså innan hon fick på tafsen och fick stryka sina uttalanden.

Syftet med den här överenskommelsen är nämligen att dölja det faktumet att de inte kunde komma överens. Stockholmarna och deras självbestämmanderätt har därmed blivit till ett bondeoffer i kallt kalkylerande spel från framför allt miljöpartiet. Vissa har på insändarsidor hyllat beslutet som ett skolexempel på ansvarstagande och ledarskap, själv skulle jag vilja beteckna det som ett av de tydligaste tecknen på maktens arrogans och hur översitteri ser ut. Ändå fortsätter svenskens gullande med just orsaken till denna maktens arrogans - miljöpartiet. 17, 7% av Stockholmarna skulle rösta på dem om det vore val idag, på riksplanet skulle de “bara” få cirka 11% av rösterna. Så många människor är alltså villiga att överse med de konstitutionella övertramp som miljöpartiet begår, när de tycker att ändamålen helgar medlen. Därmed har de legitimerat ett maktmissbruk som saknar motstycke i Svensk demokratis historia. Ge dem en lektion i hur vår konstitution fungerar, jag kan gärna hjälpa till. När vi ändå är i farten kan vi ju också inkludera en sådan kurs till att omfatta också miljöpartiets högsta ledning. Att rösta på miljöpartiet har helt plötsligt visar det sig, blivit en röst på extremism som fullständigt åsidosätter grundlagar och grundläggande konstitutionella principer. För makten tycks ju medföra just den hybris som miljöpartiet nu har drabbats av och makten den ska ju vara i evigheten amen. Så kära svensk, om du fortfarande har mage att rösta på denna maktens arrogans kanske du ska ta och titta dig själv i spegeln, för något är i grunden så ruttet i detta landet att det stinker med en tydlig arom av vidrigheter. Namnet på denna abnormalitet heter uppenbarligen miljöpartiet.

Den som nu i sin stilla enfald trodde att dumheterna från dessa proffsidioter som kallas de rödgröna skulle ta slut med detta, misstar sig ordentligt. För knappt har i varje fall jag hämtat mig från chocken av att behöva uppleva detta, innan det är dags igen. Den här gången ser dock pralinen betydligt mer lockande ut, men innehåller minst sagt skämd frukt som vanligt när det gäller de rödgröna.

Den 26/4 presenterade dessa sin infrastruktursatsning som precis som vanligt innehöll störst satsningar på järnväg. Höghastighetsbana ska byggas, Botniabanan ska slutföras och allt detta för att skapa inte bara arbetstillfällen utan också långsiktigt säkra infrastruktur och tillväxt i flertalet av de berörda landsändarna. Det ska enligt debattartikelförfattarna, som är de respektive partiledarna inom de rödgröna, den största enskilda järnvägssatsningen sedan stambanorna byggdes i slutet av 1800-talet. Det låter ju kalasbra, riktigt bra faktiskt men så kommer det. Satsningen ska finansieras med hjälp av en kilometeravgift på lastbilar och med hjälp av lån till statskassan. Och banne mig, nu fick mina franska nerver nog igen.

En kilometerskatt på lastbilar drabbar dig och mig i form av dyrare varor. Inte nog med det, det kommer att slå ut små åkare som därmed står utan jobb. Konkurrensen hämmas och höjer priserna än mer med färre aktörer på marknaden och detta sammantaget hämmar den tillväxt de så glatt talar om inom de rödgröna.

Att bygga järnväg är dyrt, mycket dyrt. Att låna till en sådan investering kan ibland vara berättigat men i detta fallet är det inte det. För det första har KTH låtit sina experter räkna fram vad miljövinsten skulle bli, den sammantagna minskningen av koldioxidutsläppen skulle bli cirka 0,3%. Kostnaden för hela kalaset skulle bli astronomiska 125 miljarder plus fördyringar som per automatik av någon anledning alltid uppstår. Alla trafikexperter gör därmed tummen ned för projektet, det är för mycket pengar och för lite tåg för dessa helt enkelt. Att dessutom sätta landet i skuld med en statsskuld som redan är dignande för övrigt, är därmed inte försvarbart. Samma KTH-experter har låtit titta på ett alternativ där varje lastbil utrustas med fartvarnare för att hålla nere hastigheten och därmed utsläppen, effekten skulle bli mångdubbelt större med färre kronor och ören i investeringar.

Därmed faller inte bara hela detta förslag, utan också socialdemokratins eviga mantra om att det bara det är med dom vid makten, som det råder ordning i statens finanser. För nu visar samma parti att de är beredda att spela rysk roulette med dina och mina pengar, ja till och med spela riskkapitalister med framtida pengar eftersom vi sätts i skuld av förslaget. Om jag får vara så krass så jag översätter det, så är alltså Mona Sahlin beredd att ge en näringsgren nådastöten och låna pengar från flinande finansvalpar för att göra två extremistpartier till lags. Två partier som tack vare samma Mona Sahlin kan trumfa igenom dumhet efter dumhet eftersom hennes ledarstil är att hon bara rullar runt och gör en pudel hela tiden när de kommer och dikterar villkoren. Att du och jag ska sättas i skuld tack vare detta för en högst tveksam samhällenytta vare sig på miljö- eller infrastrukturområdet, det struntar socialdemokratin fullständigt i - ändamålen helgar ju medlen.

Nej sanningen är nog tyvärr att Mona Sahlin inte bara har tappat greppet och ansvaret utan hamnat i händerna på två småpartier som utövar mer makt än de har mandat till. Att makten är viktigare än vad man genomför med maktens hjälp har aldrig blivit mer tydligt än under de rödgrönas framväxt. Höstens val handlar därmed egentligen inte alls om höger mot vänster, utan dumheten mot ansvarstagandet. För om man tittar på Fredrik Reinfeldts år vid makten kan man konstatera en sak, inte en enda reform har gått utanför budgetramarna. Oppositionen vill gärna få oss att tro att skattesänkningarna har finansierats av lånade pengar till exempel vilket är fel, men att samma opposition är korkad nog att tro att jag inte skulle se igenom deras bluff är bara dumt. För samma personer som anklagar andra borde nog hålla mer rent framför sin egen dörr, men tydligen är detta för mycket begärt. Att låna pengar till en infrastruktursatsning vars effekter är så små att de är i det närmaste försumbara är nämligen inget annat än dumt. Så Mona, kalla det var det är, inte vad det inte är. Jag ska ge dig några ord och uttryck du kan använda: Idiotier, lurendrejeri, slöseri med skattebetalarnas pengar, infrastrukturfiasko, maktens arrogans och så vidare.

Dr. Da Capo

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar