Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Stockholm Rock Out

1 maj på Alviks Gamla Tryckeri

Psychosomatic Cowboys.Man öppnade portarna halv ett och första bandet ut var ”Psychosomatic Cowboys”, ett band som spelar hårdrockscountry, kul kombination. ”Intoxication” är en av låtarna de spelar och de bjuder på tung och bredbent countryrock som ett hårdare Drive By Truckers sammanlänkat med John Fogerty och Jason & The Scorchers. Psychosomatic Cowboys.Första låten är lite för släpig för att det skall lossna. Däremot blir det lite suggestivt i vissa delar av spelningen. Musiken ger inte direkt anklang av metal eller hårdrock. Utan lite tuggande hård countrymusik. Vilket kanske är bandets avsikt. Bohemian Lifestyle.Första delen blev för mycket tuggande medan slutavdelningen däremot fick fram det mera rockiga partierna och blev lite tuffare än inledningen av spelningen. Det blev bättre känslor på scen och därtill bra fördelat till slut ändå.

Bohemian Lifestyle.”Bohemian Lifestyle” spelade lite sisådär. Det blev för otajt och lät lite orutinerat och då blir känslan att bandet spelar hellre än bra. Visserligen brukar punkband spela på det här sättet. Men det liksom ingår paketet. Först blir det lite antiklimax men snart efter ett par låtar börjar bandet finna formen efter den ostyriga starten. Då infinner sig samspelet direkt och låtarna andas lite Mötley Crüe och simpel rock. Till och med små doser punk i bandets attityder. Det är bra att sådant finns i bandet. Silverspoon.”Dr.Rock” : Får de lite mer scenvana och mer rutin så kommer de att gå långt, jag har för mig att de vann en tävling för ett tag sedan, det är bra att de får chansen att turnera med andra mer rutinerade band så de får tips och scenvana. Bohemian Lifestyle har tiden för sig.

Dust.”Silverspoon” dränks av distad bas som liksom tar över bandets sound. I första låten blir det mest otämjt oväsen som monotont dränker bandet så det enda jag hör i början är en valpig pojkröst. Mest tack vare ett uselt ljudupplägg som förstör bandets potential att höras väl. Men till slut mitt i konserten tog det sig och ljudet blev aningen bättre och bandet kommer mer till sin rätta till slut. Men enligt Dr. Rock hade bandet ett överslag i ljudbilden som teknikerna inte fick riktigt styr på.

Dust.”Dust” däremot spelar klassisk heavy metal i en renare stil. En bra sångare och skön musik i förening bådar gott för Blaskans del. Bra material har de också att tillgå. Hårdhet och en massiv ljudvägg är sådant som Blaskan vill ha. Starka låtar med svängrum för ett tyngre spel. Fatal Smile.”Dr. Rock”: Tung heavy metal av den klassiska skolan, det här svänger bra.

Före klockan 17 var det förhållandevis lite folk i publiken. Men nu börjar publiken hitta hit.

”Fatal Smile” från Stockholm står på tur och bjuder på högkvalitativ hårdrock, basisten ALX klär riktigt bra i kilt. Fatal Smile.De öppnar med blytunga gitarriff och är det tyngsta numret hittills. Det mesta av låtmaterialet är från ”World Domination” bland låtarna märks bland annat ”S.O.B.” där ”Blade” jonglerar med mikrofonstativet och publiken är med på noterna, ”Run for your life” och ”Straight to hell” spelar de också, mellansnack bjuds vi också på om deras turné och den nya plattan. Fatal Smile.Gitarristen ”Y” lirar brallorna av det mesta denna kväll. Vilket drag.

Fatal Smile — World Domination

Dr. Indie tillägger följande:

En klippa stadigt och fastkilat i heavy granit som uppvisar förmågan att nagla fast oss i en trygg förvisning om att bandet kan sin sak väl. Första låten försvann i ljudbilden ett kort ögonblick men återfann snabbt fattningen. Nasty Idols.Snabb, stabil klingande heavy metal när den är som bäst. Allra bäst och kraftfullast var enligt mig ”Run For You Life” Klassisk elak känsla av elak tung betongmetall. ”SOB” slog även den omkull mig med sin power i spelet. Delikat sångare med kraften hos en eruptiv vulkan. Bra mix mellan sång och rå rock. Några små nyanser av episk metall infinner sig lite här och där.

Nasty Idols.”Nasty Idols” behöver ingen vidare presentation. Utan deras öppning är taggiga, skitiga gitarr-riff vilket talar för sig själv. Skånska sleazerockare med punkattityd och överturboetanol räcker längre än min egen näsa. Här är det ett enormt driv och ett Jävlaranamma nu ska vi visa dem hur Rock´n´Roll ska spelas och Mötley Crüe´s anda hörs i musiken. Nasty Idols.Coolt neddrogat simpelt fast med stil rockar Nasty Idol rockar sönder världen i atomer. Skitig rock är vad jag vid varje tillfälle vill lyssna på och uppleva. Glammetall och sleaze med punk i botten slår alltid väl hos mig (Dr. Indie) de senaste åren. I Sverige finns det ett överflöd av bra rock just nu. Bra röj är en bra rockshow, om ni frågar oss på Blaskan. Babylon Bombs.”Dr.Rock”: Nasty Idols spelar med en fart och frenesi så man nästan tappar hakan, det här var en trevlig överraskning. Jag pratade lite med basisten efter spelningen och de var klart nöjda med spelningen och jag önskade dem lycka till.

”Babylon Bombs” När Babylon Bombs äntrar scenen så slängs det ut lite vatten i publiken, de presenterar samtidigt deras nya sångare. Babylon Bombs.De kör två låtar och har tio minuter på sig att leverera. Och de gör det galant.

Dr. Indies kommentar till Babylon Bombs:

Stenhård glammetal från ett hårt rockande band som alltmera byggt upp en säker position inom svensk rock. Dundrar bra och attackerar blixtsnabbt från alla håll och på alla fronter. Bra musik som söndersmular min världsbild totalt. Chris Laney.Kort och koncis intensiv Guns ’N Roses möter Mötley Crüe ungefär.

”Chris Laney” är en artist som Blaskan inte alls är bekant med förrän nu vill säga. Fast inledande låten var lite för blek. För mycket av standard-hårdrock. Anonyma otydliga låtar för Dr. Indies smak . Chris Laney sjunger däremot helt okej med viss pondus i rösten. Chris Laney.Men den stilen räcker länge och väl för musiken är ganska vanlig ordinär habil heavy metal. Det svänger för lite och det låser fast musiken i ett stillastående flöde som bildar en form där musiken inte rör sig något vidare i någon riktning. Lite enformig hårdrock i slutändan. ”Dr. Rock”: Jag tycker att Chris Laney gjorde en bra show, och tog in lite gäster på scenen i de sista låtarna. Mycket trevligt och kryddat med lite blueskänsla.

När klockan så har blivit 21.00 då kliver ”Vains of Jenna” upp på scenen och nu har det kommit riktigt mycket folk. Chris Laney.Vains of Jenna bildades i Falkenberg 2005, de flyttade till Los Angeles och bodde där ett par år, men sedan 2008 har de Falkenberg som bas igen. I repertoaren märks bland annat ”Mind Pollution” som är en riktig rock stänkare, de körde också en übergrym cover på Jimi Hendrix ”Red House”.

Vidare tycker Dr. Indie följande:

Vains of Jenna.Om Aerosmith vore ett ungt svenskt glammetalband skulle de kunna låta lite likt Vains Of Jenna. Starka låtar och en stor dos scennärvaro är bandets absoluta signum enligt undertecknad. Jag uppskattar melodisinnet bandet besitter utan tvekan. En skicklig bra sångare och ett jävla bra rockband därtill. Vains of Jenna.Sångaren (Den nya) Jesse Forte påminner starkt om The Cults underbara frontfigur Ian Astbury i stil och karisma. En yngre vackrare version som får nog kvinnornas hjärtan att brinna lite extra. Vilket rockmusik går ut på. Män vill förföra kvinnorna med musik helt enkelt. En låt kan vridas om till att bli suverän hårdrocksblues i världsklass. Elegant, långsam väldigt suggestivt. Mera välspelat än så här kan det väl inte bli. Musiken är känsligt framförd och publiken brinner nog av salighet. Skickligt och bra spelat genom hela giget.

Vains of Jenna.”CrashDiet” går på scenen 23.00

Dr. Indie summerar giget.

Tuff lättsam öppning med låtar som träffar perfekt i början av spelningen. Publikfriande band med vass attityd vilket jag uppfattar som helt rätt och av rätt anledning. Trots problem med båda tragiskt avlidna Dave Lepard, senare avhoppade sångaren Olliver Twisted från Finland och numera nya fyndet Simon Cruz. Crashdiet.I vilket fall som helst släpper bandet loss till en bra rockshow. Det fungerar bra och är bra musik. Rocken balanserar mellan tung ljudbild och stenhårda riff, ackord och mellanliggande sångpartier. Bandet är taggad och visar sig på styva linan. Spelsuget är bara där och sitter stencoolt kvar där också. Låtarna är pärlband av givna slagnummer. Så här bra visste jag inte att CrashDiet var live eftersom det är första gången jag ser bandet live, plus att jag från början var ytterst skeptisk till bandet i fråga. Fast så ändrade jag mig radikalt när det gäller svensk sleazerock. Plötsligt insåg jag att svensk sleaze är mera av skitig svängig, bluesig, punkig rock ’n’ roll helt enkelt. Crashdiet.Nu får jag beklaga att jag inte sett bandet tidigare med tanke på hur bra de var.. Bra starkt spelat med lite Axl Rose-känsla och bra låtmaterial blir allting befriande bra. Rock som befriar sinnen och CrashDiet kan nog erövra resten av världen om bara världen vill. Suveränt gig.

”Dr. Rock”: En stor överraskning, jag blir förvånad att de var så bra live. Det här bandet har rest sig efter alla motgångar och gör en oootroligt bra spelning.

Crashdiet.XYZ är näst sista bandet denna afton och det svänger riktigt bra. Jag är tyvärr inte så inlyssnad på XYZ så jag kan några låttitlar. Men de gör en riktigt bra konsert. Solot på harmonikan i en av låtarna var riktigt bra, efter XYZ var det dags att röra på sig för att hinna med sista tåget hem.

Den 10:e och 11:e september är det dags igen, då kommer Great White, Keel, Pretty Boy Floyd, TUFF, Badmouth, Dynazty, Killer Clan of F.U.N, Star Rats, Shameless m.fl. Håll er uppdaterade vilka band som kommer på Stockholm Rock Out:s hemsida — Stockholm Rock Out

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar