Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta metalrecensioner VI

Krokus — Hoodoo @@@@

Krokus — Hoodoo.För väldigt länge sedan, för ungefär 35 år sedan bildades bandet Krokus – ett band jag själv hade hört talas om men hört ytterst få låtar med, eller inga alls möjligen för 30 år sedan. men nu har jag däremot lyssnat på bandet som är den bästa mixen av enkla grundregler hämtat från Chuck Berry, musikaliskt är det en form av AC/DC och tyska Scorpions 70-tal som vi lugnt kan höra i Krokus hedervärda rock ’n’ roll. Den nya skivan svänger grymt bra och har bra låtar med enkla riff och bra sång från Marc Storace. Jag gillar den exklusiva känslan av att få höra ett gammalt band verkligen ger bra fart i själva utförandet och har energi nog att knocka skallen av vilket emoskräpband som helst av i dag. Krokus ger mig härdsmälta och vanlig jävla simpel rockmusik av bra kvalitet. Lyssnade som lite extra på lite av deras greatest hits med verkliga bra kompositioner, egna och andras låtar. Krokus har efter Saxon och numera Scorpions, blivit ständiga favoriter hos Dr. Rock.

Thunderstorm — Nero Enigma @@@

Thunderstorm — Nero Enigma.Bandet Thunderstorm är jag inte så hemma i eller har hört mera än själva namnet hos folk och vid läsning av hårdrockstidskrifter. Men det är traditionell heavy metal och kanske lite doom-metal-känsla som påminner lite vagt om det. fast skivan har nio långa spår som ändå är bra hårdrock och har känslan av bra metal som kan konstruera eleganta dramatiska episka låtcyklar som kanske inte tar andan ur mig men skivans låtar har den egenskapen att den svänger och låtarnas fundament som är det episka, får ett starkt skönt crescendo i varje slutetapp. Det är skivans fundamentala och elementära styrka rakt igenom hela skivan.

Cathedral — The Guessing Game @@@

Lee Dorrian var först med i första upplagan av grindcoremusikens första band Napalm Death för att ganska snart lämna bandet för att spela den långsamma doommetal som Black Sabbath inledde med sina melankoliska hård toner. Efter denna musikaliska skapelse så det är det band som Candelmass eller Trouble och faktiskt bandet Cathedral som Lee Dorrian bildade som hållit fanan högt inom doommetalen. Jag har sett Cathedral live först i Hultsfred 1994 och senare i Stockholm. Långsamma toner och hårda brutala känslor varvades i deras musik. Deras nya dubbel-cd är tvådelad med smått lyriska malande starka sånger som faktiskt fungerar och håller sträck rakt igenom hela lyssningen. Inget mästerverk men bra framfört och bra produktion. Spännande dynamisk metal helt enkelt. En skiva som åtminstone är riffartat men förvånansvärd lugn i sinnet dock ändå. Kompentent metal.

Khoma — A Final Storm @@

Varenda musiktidskrift och hårdrocksblaskan har alltid varit vänner av svenska Khomas produktioner. Vacker, ödslig, essentiell och romantisk bitter mörk musik. Då borde jag älska Khomas nya album efter de tre år bandet bara försvann plötsligt från musikbranschen för att nu återkomma med något nytt spillrans färskt album med sig ut på skivfronten. Men problemet är att plattan är inte speciellt bra på något sätt. Visst kan jag erkänna att Khomas musik är skön att lyssna på. Vacker estetik men tom på resonans och intellektuell stimulering. Nya plattan har ingen bottendjup. Saknar något att ta fasta på eller kunna förlita sig på. Det är dålig svensk metalmuller fast vi saknar åskdundret efter det att musiken dragit sig fram över världen som vi känner till den idag. Tyst och ointressant skönhet som tråkar ut mig.

Treat — Coup de Grace @

Treat — Coup de Grace.Ett simpelt svenskt hårdrocksband som tävlade med Easy Action och Europe om världens, läs Sveriges uppmärksamhet kring bandets relativt usla hårdrock. Nya comebackskivan efter nära 20 år, är en hemsk platta fulla av hemska 80-talspasticher från ett band som faktiskt suger rejält. Trötta låtar från trötta musiker, med en nött och trött väloljad produktion. Varenda låt är bara så olyssningsbar man kan tänka sig. Sveriges mest onödiga och onyttiga comeback jag kan tänka mig. Svänger det, nej, det låter bara kritvitt hårdrock för lata och ointresserade musiklyssnare.

Coheed and Cambria — Year of the Black Rainbow @@@

Coheed and Cambria — Year of the Black Rainbow.Claudio Sanchez som sjunger, skriver och spelar gitarr i Coheed And Cambria har skapat med sin progressiva metal och emotendenser, en egen specifik fantasysaga. En mörk gotisk insvept berättelse där deras musik komponeras utifrån en sorts mall som fantasymetalen kan inneha men använder sig av proggmetal som medel istället. Det är faktiskt bra, och har en funktionalitet som är högst njutbar trots vissa små ingredienser av tidstypisk ermokör, vilket nästan aldrig tillför musiken i något tillfälle. Men Coohed And Cambrias nya album är ett skönt album att slappna av till eller alternativt, vilket jag själv gjorde, sjönk in i musiken i ett nästan medvetslöst tillstånd för att fånga in textens innebörd och dess musikaliska inramning. En bra platta helt enkelt.

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar