Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LVIII

Saxon — Denim and Leather @@@@ & Innocence Is No Excuse @@@@

Saxon — Denim and Leather.Den första vågen av stora brittiska metalband såsom Iron Maiden, Def Leppard, Judas Preist och Saxon tillhör numera rockens musikhistoria, plus att alla band nästan 32 år sedan de flesta slog igenom, fortfarande håller på att spela musik. Saxons största triumf är utsökta klassikern ”Wheels Of Steel” från 1980. Det var nog lite svårt att toppa den skivan med något annat. Men Biff Byford och hans mannar återkom med den snygga skivan ”Denim And Leather” från 1981, som också blev framgångsrik men kanske inte i samma anda som ”Wheels of Steel” utan en mindre framgång för bandet. Saxon — Innocence Is No Excuse.Men dock en framgång. Många säger att detta kanske var Saxons sista stora ögonblick eftersom originaltrummisen Pete Gill hoppade av bandet för att bli trumslagare i Motörhead under en del år – men att detta var den sista stora Saxonplattan håller jag inte med om alls utan den har stora inre kvaliteter men de har de flesta andra plattor från Saxon också. Skivans bästa spår är de mera hårdrockiga partylåtarna ”Play it loud” och fantastiska ”Fire In The Sky” som jag räknar till nästan mästerliga sånger. Plattan är i sin helhet riktig bra och har den för Saxon suveräna tunga metalsoundet, vilket jag i dag verkligen älskar att lyssna på. Jag har gått från att varit en punkare med starkt ogillande av metal till att plötsligt älska alla möjliga typer av metal/hårdrock. Den andra skivan ”Innocense is no excuse” är också stor och mäktig klassisk 80-tals heavy metalmusik. Plattan är fulla av bra hårdrockslåtar som verkligen tar upp bandet i en större division där stil och klass utmärker Saxon på detta nämnda alster. Det är bara kul att man nu kan få sig till livs stora remastrade nya utgåvor av äldre plattor.

Joan Jett and The Blackhearts — Greatest Hits @@@@

Joan Jett.Jag föll som en fura över den sexiga energidrivna rock som Joan Jett med sitt band The Blackhearts spelade över all förväntan. De två plattorna ”Bad Reputation” och underbara ”I Love Rock ’N’ Roll” blev länge två av mina mest spelade rockalbum under några år på 80-talet. Joan Jett var skitsnygg och hade mera karisma än de flesta inräknad. Jag kan bara tänka mig Deborah Harry, Suzi Quatro och Patti Smith vara lika coola kvinnor, som fortfarande kan ge oss musik med värdighet. Joan Jett and The Blackhearts — Greatest Hits.Joan Jett som bildade The Runaways som faktiskt gjorde glamrock men släppte rockpärlor som även kan sägas vara en liten mix av både hårdrock och punk. Båda kretsarna i Los Angeles, hårdrockare och punkare kunde uppskatta The Runaways. Jag ärvde två plattor av min ädla syster med The Runaways när hon flyttade hemifrån omkring 1978-79. Jag lyssnade noggrant men var lite tvehågsen till bandet då. Men flera år sedan övertygade Dr. Rock mig om deras storhet och sköna rockmusik.. Jag är glad att Dr. Rock fick rätt i frågan om vad som gäller mitt förändrade sinne gällande The Runaways. Jag menar vem kan motstå en given punkpärla som ”Cherry Bomb” åtminstone inte jag. Den låten är en del i protopunkens utveckling fram till punken. När bandet splittrades så hamnade en tjej i kommande Bangles,. Lita Ford ägnade sig tyvärr åt hopplös kritvit osvängig hårdrock medan Joan Jett däremot släppte en punkrökare med titellåten ”Bad Reputation” och en hårdrocksklassiker med låten ”I Love Rock ’N’ Roll.”När jag nu lyssnar på den nya sköna samlingen med hennes bands samlade hits, så ser man varför Joan Jett fortsatte med att skriva bra svängig rockmusik med attityd och skitig känsla, därför att hon är en sort ilsken punkare som vägrar sluta spela rock ’n’ roll helt enkelt. Det är därför hon spelar livlig och sexig musik medan Lita Ford tyvärr fortfarande gör träaktig rock utan själ i sig. Joan Jett fyller femtio år i år, så länge leve henne.

P.J. Proby — The Best of P.J. Proby: The EMI Years 1961–1972 @@@@

P.J. Proby — The Best of P.J. Proby.P.J. Proby är egentligenfrån USA men slog egentligen igenom i England och därför vill jag säga att P.J. Proby tillsammans med Rod Stewart, Steve Winewood och Eric Burdon är de främsta vita soulsångare i England som landet fått fram. P.J. Proby föddes 1938 och slog igenom som sångare/låtskrivare tack vare att Eddie Cochrans flickvän och låtskrivare Sharon Sheeley fick upp ögonen för Proby via sångaren Tommy Sands, vilket Proby dyrkade i sin ungdom. Proby fick nu chansen att spela in singlar och sin tur få låtar inspelade av Johnny Burnette, Jackie Deshannon, The Searchers och Rick Nelson. I ett sådant sammanhang kan väl det inte bli bättre för P.J. Proby. Men nu har man samlat ihop till min glädje hans inspelningar, dvs, singlarna från EMI-åren. Här finns det saliga mixar av sånger som är både popsånger, rocklåtar och schlagersånger av underhållningskaraktär. Mina favoriter är de två sånger som Jim Ford skrev till P.J. Proby och två bra bidrag från Randy Newman tolkar P.J. Proby lysande liksom elegant som den crooner han uppenbarligen hade kvalitet att vara – visar ävenledes upp mångfalden och dynamiken i omfånget i P.J. Probys artisteri. Skivan är guld värd och skall förtäras med en vacker kvinna vid din sida (om du är man vill säga) och god årgångsvin. Kärleksfullare platta kan jag ej tänka mig att lyssna på.

Mögel — Mögel: 1978–1983 @@@@

Mögel — 1978–1983.Äntligen finns de fyra coola brudarna i svenska punkbandet Mögel utgiven i sin helhet, tack vare Mats Hammerman på skivbolaget Massprodutkion, så finns alla deras inspelningar plus sju outgivna låtar med på samlingen. En länge saknad utgåva från ett band som jag själv såg på olika spelställen. Bland annat deras tidiga spelning när det öppnade för Grisen Skriker, senare med Ebba Grön och givetvis deras fina spelning med KSMB, då handlar det om ett par decennier sedan. Naturligtvis såg jag bandet i tv-programmet ”Punkarna och Fäderslandet” där även Ebba och KSMB framträdde. men tillbaka till skivan som är alldeles utsök platta för att återigen visa att svensk punk var så pass olika i uttrycken. Mögel kändes mera som en mix av Televisionen och framförallt gudinnan Patti Smith i musikaliska känslan, fast i svensk tappning. Själv blev jag lite kär på avstånd i först bassisten Gitte Lilja, hon var så himla söt när hon hamrade på med frenesi på sitt instrument. Även Eva Bergström var så jäkla bra och snygg när hon framskred och kastade ut deras absolut bästa låt – Jag vill bli rektor. En klassisk punksingel. Ulrika Malmgren sjöng klart vildast och hade en stark scennärvaro och till sist Marie Wrengler på trummor. Där har du bandet Mögel som kan sägas vara dåtidens svar på dagens Sarah Hotnight. Jag får många minnen tillbaka när plattan snurrar hos mig. Framförallt är jag också glad att återigen få höra låten ”SPAB” som jag än gång i tiden hade på deras då utgivna kassett ”Mun mot mun” som jag tyvärr senare blev av med. Det också trevligt att också få höra låten ”Beatrice Aurore” som kom med i radiopjäsen ”Svensk höst” vilket jag mest lyssnade på för just Mögels skull. med andra ord är detta en stor kulturgärning att återutge allt de bästa med Mögel, som för övrigt har återförenas för att fira sin existens.

Benny Johnson — Visions of Paradise @@@ I original utgiven 1973 och nu på cd 2007

Benny Johnson — Visions of Paradise.Vad kam man säga om den nästan bortglömda soulsångaren Benny Johnson som man knappt känner till idag förutom i riktiga soulkretsar och bland musikälskare. Det här albumet hade jag på vinyl inköpt för nästan trettio år sedan. nu finns den som sagt var på cd. men lite besviken blir jag dock ändå. Plattan är inte så där bra som jag trodde mig anse när den inköptes för många år sedan. nu blir den mest ordinär och sökt på ett sätt jag inte alls känner för. Låtarna är mest bra och välproducerade soulstycken. men den varma känsla av skönhet kommer bara fram i näst sista låten ”Please Come Back” där infinner sig evighetskänslan totalt. resterande av plattan blir mest inövande akter av vanlig soul utan hisnande känslan av lycka och klassisk skolad soul. Benny Johnson däremot kan sägas vara en form av inspiratör kring 90/2000-talens two step och lite av den moderna neosoulens kärna. men för mig blir skivan mest en bra platta fast jag skulle vilja ha så mycket mera kräm och honungslen soul. Men man kan inte få allt. Skivan gavs ut från början av New York-etiketten Today fast ges ut på nytt av Passion Music LTD.

David Bowie — Aladdin Sane @@@@ Remastrad utgåva 2010 i original 1973

David Bowie — Aladdin Sane.En platta gjort mitt under hans mesta och bästa Ziggy Stardust-period men en skiva som är coolare än allt annat som gavs ut på 1973. Hippsters i London och avantgardet i New York fick sitt eget magnifika universum presenterat av David Bowie. Här finns klassikern ”The Jean Genie”, Stonescovern ”Let’s spend the night together” eller fina rocklåten “Panic In Detroit” men flera sånger. Själva plattan är inte den stora klassiker i sin helhet för att den blir odödlig av sig själv, däremot är den spännande med sin jazziga avslappnade profil och Mick Garsons jazziga driv i pianospelet är i sig själv nog en kraft att räkna med att få loss charmen i musiken. men som sagt är plattan riktigt bra i min bok men kanske svagare än andra av 70-talets Bowieplattor. fast det säger nog mera om Bowie fascinerande låtskatt och storhet, att de minsta blir ändå bland det största i sammanhanget.

David Bowie — Deluxe Edition 2010 @@

David Bowie — Deluxe Edition.Knappast en bra samling men ur musikhistorisk belysning är alla Bowies singlar från 60-talet intressant, men då på betoning intressant istället för bra. Många av låtarna är bara charmiga bagateller och mindre krafs från hans tidiga försök i musiken. Det har säkert sin egen logik. Så köp den här möjligen bar för att ha allt av Bowie. Mera museum än bra.

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar