Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Den stora kuppen och blomman

Jag har som en specialité och sjuk förströelse att utföra en del smarta kupper på sjukhus, inga märkliga förehavanden, men stundom då och då någonting att förse sig med, dock inget så lyxperverst att jag skulle fara iväg med ett lik ändå, men kanské bär jag ännu en vacker dag iväg med ett benrangel eller en hjärna på burk när surrealismen riktigt slår mig, tror så, ett sådant frö som jag planterat i mig själv. Man får ju inte vara lyxpoet om man enbart lever galen hjärna vid tangenterna, verklighett bör bejakas som bekant. Hur helst hittills som det gällt coupe in instrument, grymt många saxar, massvis med tvålmedel, diversé tillbehör, antika pottkärl, grejer från vitriner, papper, etc. som varit på tapeten. För ett antal år sedan var jag till käckirurgen som plockade bort något märkligt implantagé från min storgapliga käft, en absurd tillställning var det som är rikt dokumenterad i det ”Russinbruna drevet” som ingår i den inedita boken ”Flickan från spikregent” antagen hos förläggare h;ström, bifogar den som repris. Den gången var jag tok för illa medfaren för att utföra något ärbart, drogad och pumpad på blodmediciner, andligt nerkörd till själens grund när Emma någon vecka innan förpassat mig till undergång och avsked från jordklotet. Livsmedikus dr J. Segerstråle har fyndigt påstått, man hamnar ånger och grämelse i åratalsdagar när lämnar en chans hän som påbjöds, émedan gör man bort sig är man skamsen någon dag blott, förklarar bort det hela med att ”inte var det nu så farligt ändå” och det är bortglömt straxt helt, som vi alla vet. När det där jävla implantatet den gången var avlägsnat från storgapet i den svullna sönderskurna käken, och jag spankulerade lite korridår omkring på Kirurkigiska sjukhuset i H;fors i väntan på hemförlovningen, såg jag en underbart vacker rund stor kaktus, såååå söt, utsökt rund, formfulländad, gammal. Jag ville ha den där kaktusen, som det är känt, jag samlar på kaktusar, främst rejäla kaktusar, blev sjuk på den men jag var så svag då och orkade inte oppleva sjukhusets vaktmästeri intill kaktusens fönsterbrede. Nu var jag på någon slutlig efterkontroll till detta Kirurgiska infirmatorium, iofsexxx en procedur ”in, gap, stäng gapet och adjö”, fick dock massor av tid över och jag har inte under dessa år som gått glömt, varken glömt Emma eller den där urvackra runda stora kaktusen, precis som livsmedikus Segerstråle sagt, således ångrat. Sökte den idag över hela stora sjukhouse, överallt utom frånsett några enskilda patientsalar och arbetsrum, var inne t.&.med på överläkarens kansli och tog ett paket gummihandskar av honom, och var inne på organexpeditionen en runda och tog ingen njure, landets ledande organtransplantatör professor Höckerstedt såg jag inte röken av, plockat kanské peruken av honom. Men någon jävla urbuse har stulit min kaktus, framför näsan på sjukhusets vaktmästeri vid ett huvudstråk, den bredaste korridåren av dem alla där. Att det kan finnas fräcka typer i Helsingfors. Jag var nu genuint sur över det, finner en enda kaktus i det som troligen ändå är Skandinaviens krukblomsrikaste infirmatorium, har inte ens plastblommor som de flesta andra sjukhus i Finland kör med, tusentals krukblommar finns här, och en kaktus. Är genuint skitlyxsur över att någon stulit min minst fem kilogramlige sjukhuskaktus och att jag förgäves sprungit kmetervis korridår i jakten på den, på alla våningar, varje litet fönsterbrede och blomblod pejlat in, om ett hopp att den bara blivit flyttad. Jag hade iklätt mig en vit läkarrock, av min läkamlige passepartout ifrån en bykvagn på något löjligt avklädesrum, hade att välja på grön blodstänkig kirurgutstyrsel (tufft nog) men då hade jag fått ta byxor också, och innan vitrockutstyrseln höll jag även på att bli fel inkallad till en benkaparkirarg i ett korridåravslutningsväntrum och när ingen annan fanns där så nickade han direkt vädjande in mig, snäste jag av honom efter att kollat om han har kaktusen, och så åt jag läkemedelsrepresentantens pepparkakor &:så, och sköterskorna hälsade inte just alls å mig så länge jag bara gick i randig tröja och jeans, men med läkarrocken var det allsköns respekt, så hälsades av en massa människor som inte det minsta aningen känner mig. Nå till kaktusen tillbaka, nästan fem kgram kaktus inklusivé ett kgram kruka denna, krukmodellen som finns överallt på sjukhuset, deras egen någon design, urgammal, ingen pultron dock här precis jag, behöver ju allt bra ta denna kaktus med mig, vet att bara så, fastän inte samma såvida den inte blivit missfoster under dessa år som gått, nej säkert inte av samma nog, eller om min minnesbild är så fan felaktig, eller om jag var så sjuk förra gången och nerdragen under livet av Emma att inte kunde skilja på rund och oformlig, nu av en ful kaktus men rätt stor fem kilogram taggansamling så inte helt fy skam. Den belägen precis på samma fönsterbred som då förra gången när den runda, kruttorr stackarn, när vattnas han riktigt alls. Hjälpte väl inte annat då, tröst och vision, än att nöja sig med en ful lidande kaktus, begärlige den, den enda på hela hospitalet verkligen. Jag hade nog vid tvenne tillfällen försökt övertala, anlita en lokal agent i H;fors att gå och avlägsna den där runda kaktusen åt mig, agenten blott blivit blöjig, feg, pultron, inte vågat, obönhörligt ringaktat min höga vädjan enkom, att folk inte kan ställa upp för en, skitförbannat. Nu är det dock inte så bara att plocka på sig fem kgram stickig kaktus intill vaktmästerit, med vital polisstation hundra meter ifrån dessutom och av idel jävla kameror överallt och av ett huvudstråk där patienter och läkare går jämt ständigt hela tiden oafbrutet. Jag går bakom tre unga läkare till det slutliga fram, en av dem hade förresten fickorna fulla av godis så ganska knäpp typ, ifall inte även dessa läkare är falska, lite halv zombieaktiga, men jag ser så viktig och högfärdig ut att de vågar knappt hälsa på mig, de går vidare och jag stannar, möter en skönhet å la sexbomb just vid det där fönsterbredet som jag har kaktusen inspejad och granskad innan, hon trängs bort när jag låtsas granska ett avgörande papper, i egenskap av viktig läkare. Nu, vips, helt enkelt vips, bums som ett trollslag, allt hänger på sekunder, i ett enda svep är den där gamla kaktusen inpaketerad i läkarrocken och jag bär på den i två händer som ett jesusbarn, med kruka och underfat, enär underfatet föll inte ens i golvet fastän borde nog, än fastklibbat. Förvånad jag över att fick med underfatet, kuppens svaga punkt om det hade fallit i golvet, alla zombies hade vips vänt på huvudet, jag som tänkte lämna fatet, hur helst. Jag har en kasse med för kaktusen, dit hamnar den ändå innan utgången straxt, promenerar lugn som en filbunke ut med den stora kaktusen. Vid utgången kommer en osexig skönhet II bredvid , hann upp mig, någon jävla tjuv det också, bär på ett halvt medicinförråd och ser sned ut i nunan över det, vi ser på varandra och vet vad som hänt, båda ertappade, går åt var sitt håll utan ett ord. Sedan för jag kaktusen plus överläkarens gummihandskpaket till bilen, promenerar snabbt till en närbelägen sur frimärkshandlande och lämnar in några försäljningsobjekt, han som enbart blev sur när jag avbröt honom, han som bara ville sola sig framför den lilla affären. På hemvägen från frimärksbutiken, fanns redan polis utanför sjukhuset men det gäller nog något annat, kanské medicinstölden. Jag åkte därifrån. Min käke är okay, likaså kaktusen tror jag men måste planteras om nog. Förresten hade de ett fint urvackert taffelpiano. Eller sjukhus är så föga luckrativa.

från förra gången, reprisen:

Russinbruna drevet, brunn avgrund, mun

Undrar å tänkt jag om världen börjat bli mig lite ren konstig, hur fungerae det där ute egentligen, verkar lite märkligt främmande och bly när jag kommer ut ur sammetsskogen från och hamnar nånstans veta, blir till mig av den, perplex och ifrån också. När jag var i nere Skåne verkade det (hela vägen skosnöre, allt där) vara surrealistiskt för att överhuvudh höra till Skandinavien och en författare som inte säljer så mycket fler böcker än av det som mina bor i en fin lyxlägenhet vid en polisstation där, och när jag ska ha till sängelag i Skåne ställer sig en avlång hund på sängen och ylar slickar nosar, överallt var det bara överhövan, just det överhövan plus spettekaka (spiddekaka), och det massor av folk överallt, så tätbefolkat, aldrig heller en tom buss på någon linje. Och idag på Stora Kirurgiska sjukhuset avdelning II, käckirurg som inkallat mig för att skära och mejsla i min enda käke, är det lite dårhus eller overkligt till. Var tvungen infinna mig tre timmar innan ingreppet redan för, kommer till avdelningen som är längst bak en stor sal med tolv bäddplatser, fastän så glest de att det allt nog rymts tjugo stycken sängar minst, hamnade jag ändå i en soffgrupp där bland, för att få ett specialbeställt blodstillande preparat som kostar över 2000 euro mycket, står även på preparatets tub Hammarén, så mitt nog. Det med dropp som det skall injektioneras, men de är allt andäktiga och försiktiga med preparatet som är framställt på kanske några tusen liter äkta blod i enahanda andra separatorer, är inte ens rött mera, genomskinligt, det hanteras som smällt guld, de vågar inte ens ge det som vanlig dropp, utan hämtar in en maskin som pumpar medel i ådror, under en halvtimme härom de några matskedarna av det. Saltlösningen som först också skulle göra ådran beredd kom från vanlig ställning allt medan blodstillande preparatet värmdes upp mycket långsamt. Sköterskan konstaterat att jag har så bra och synliga ådror på armen, men ändrade sig snart, för när hon sticker ”gömmer sig” ådran i skydd av benet (hennes uttryck), finner en riktigt stor ådra högre upp, kommer förstås massor av blod då, rinner ner över stolen, på kläder, ganska sköta sköterskan ropar på hjälp, och en annan kommer med handdukar tyg undsättning, och så slutar flödet nog lika fort där som det började och medan de trycker och torkar, säger hon det är bara blod, utan skyddshandskar torkar hon det, smetar omkring av, får jag sedan sist början det förbannade koksaltet, världsaltet, havs av, två förpackningar fastän trodde först det räcker med en men när dyra preparatet värmts kylskåps ur upp så välsignat långsammare än trott att varpå. Av rummets tolv glest placerade sängar sägas finns det fem patienter där, ingen brist på vårdplatser här, och i rummet bredvid finns sju sjuksköterskor för dessa fem, över en per dess intern. Alla är ändå övergivna, sköterskorna sällskapar sinsemellan, eller gör något smått för sig själva mestadels, leker t.exempel på datorer, nån svär över att allt hon matat in igår är plupp borta, uppgifter för en här patient. Verkar ha det väldigt lugnt och skönt arbete dock. (Har heller aldrig nånsin sett på andra ställen sköterskor som får arbeta lite hårdare tag.) I salen arbetar någon god ingenjör, verkar vara det, med att beklä salen med julprydnader omkring, julprydnadsingenjör, han mäter upp var olika prydnader passar pynt, melodiserar för sig själv, är mycket glad, gestikulerar, är förutom ingenjör konstnärligt funtad, han är skallig, luktar parfym, är bög, hög, rör sig fjantigt, lite konstigt klädd också, log glatt ända tills blev störd och saboterad. När han väl börjar placera ut prydnader, jo då, då blandar sig sköterskorna, börjar ge goda synpunkter om hur det ska prydnas i salen, helt tvärt emot vad ingenjören ville, och han blir mycket ledsen, ger efter och tystnar snart helt, och sköterskorna kommer inte överens sinsemellan heller, ändrar flitigt på varandras utplaceringar, och tröttnar snart på det de, lämnar det på något sätt, den sköterska fick välja rutig grann julbordsbordduk som behagade stryka den, bara en. Sedan käkar de mat småning om, ingen ger åt mig, men så kommer ingenjören fram, frågar om han får bjuda på mat åt mig, jo visst, om han också ger en tandborste, och vi pratar om vad han bjuder på, fastän ingen skillnad, tar vad han ger, kommer med en fin portion som liknar en lyxkocks nånting i dekor, samt med en blå yvig tandborste på brickan. Han önskar god måltid, käkar jag sedan med iver, hungrig, åt bröd allt där, glömmer att inte smacka när ock andra finns i rummet, har munnen full propp med mat i som ändå inte riktigt är så god som den först såg ut att vara trott, som jag mosat till mos och mönja med gaffel den redan smörjan, då smyger min käckirurg bakom ryggen på mig, skrämmer slag på mig arme bråttom, jag har munnen full med mat upp till näsan och ner till halsen då just, och försöker få den svald för hélvété fort, kanske mumlar jag något när nästan illa storknade och gap också smackat i själva det verket, vet inte ens vad kirurgen här vill mig god, frågar om jag mår bra henne, och hon konstaterar att färjan gick då, yrar alltid om en färja som inte finns ens, att jag kunde komma, ”så bra det”, men jag förstår också att hon börjar sig operera käkommöbleringen om en timme nu snart som tänkt. Leve för hela käkens värld alveolsal. En sköterska kommer nu med tidning Hundlushufvudstadsbladet åt mig, säger hon också att det är en jättefin tidning som jag säkert vill läsa, tänkte säga ett ord. Ingen talar någon svenska på avdelningen, varför nämnt om Husisskit då jag, bara endast en rikssvensk som är där under fem minuter får en egen sköterska som talar svenska, de avdunstar båda som borta. När ock det en tre matskedarnas mängd av bra blodstillande medlet tidigare hade pumpats in i ådran min i det här laget, börjat pumpmaskinen yla då sist fastän inte ens all medicin riktigt gått in, blev jag nervös för ylet dess som är t.o.med högt, är fast där i den maskinen och ingen sköterska finns förstås i salen, inte ens ingenjören nu, alla goda på sitt eget sällskapsrum invid, men en medpatient som inte kunnat tala, bara skrika ett joooooo eller eiiiiiiii (neeeej), kan plötsligt tala hon, säger en mening hel att hon kallar på hjälp åt mig stackarn, tack lov det alltid, nå, slapp maskinen i varje fall straxt. Sedan efter det kommit två elgubbar där som rör sig som mongoloider fram, samt talar en finsk dialekt som inte många fler än kanske tiotalet personer lär ha som språk. Tror de bara förstår varandra. Mongoloider som talar dialekt må vara ett eget kapitel också det. De har med sig flera stegar, och beger sig upp i några takluckor, de tar tag i elkablar som de hänger ner för, tills de landar bak på golvet med kablar rakt. Det är en cirkusuppvisning att tro, gratis och den bästa, sedan hopar sig emellertid problemen för dem två, de ska få in andra/nya/fler kablar i taket, men ena honom fastnar i takluckan och ventilgången där uppe deras, skriker på den andra att dra ut honom redan, men den andra verkar mest förfärad, förtvivlad och perplex över det skedda, och de grälar snart bäst de kan om hur de ska ha stegarna, ty den som drar i den andra ckarln vill inte ge den stege han står på upplåten till för den som skall komma loss, av deras bästa stege och rank med. Den gode julprydnadsingenjhören höjt händerna i sin böns åstad, tecken för, och vänder sig bort bäst, medan sköterskorna stängt dörren till sitt eget. Sedan nere är deras kablar i en stor knut nånting och de får ingen ordning på den fastän de sitter breda bakar på golvet då och försöker få det till något. Ena sköterskan kallat dem för putkittaja. Herregud, är det en titel nästan okänd för ett hån tilllika, som nästan ingen har, endast av fjorton stycken sökträffar finns väl med googlande ens, men den blir verkligen rolig först i översättning ”rörare”, rör till det hela, för de hade plaströr på golvet som skulle upp i mellantaket, därför ändå rör. Och angående de andra internerna, de fem, avdelningen var ”Käk och ansikte” för, några kunde inte gaffla säga, de hade väldigt konstiga färger på sina ansikten nog, men en del andra såg åter ut som de var idel sköldpaddor i ansiktet av olika hudlager och påväxer jämte edeldynga, nån verkade ha ren spetälska, ruttet ansikte försuttet anlete, kanske rent av saknade ansikte sig. Spett älska. Sikte. Utfall. En kvinna speglade sitt ett anlete hela dan, dagen varje gång man såg ditåt ofta som, undrar jag om hon skall betraktas i avsaknad eller med sig fåfänga självfängelsets enda spegel. På herrsidan, en andra sidan av salen rader fanns två persona och magra, och en bror som kom och hälsade på den andra sin, den brodern som patient var var än försvunnen då, men sköterskorna krävde att besökaren klär om sig, de sade att han inte får fara iväg, utan ser sämre ut, han har inga invändningar heller för det, ”här blir” sade, fastän så småningom uppenbarar sig ändå den försvunna brodern dit å förvåning, då som sköterskorna inte mera vill ha honom istället, säger att han får gott dra till ett sjukhus i Malm om han nödtvunget vill ha en bäddplats (ännu), de har helt enkelt önskat byta ut bröderna mot varann, då sitter båda de bröderna, kanske tvillingar, på var sin ända av sängen och förstår kanské inte mycket av det hela, den besökande brodern börjar monologisera å sin sorg sängkant, gudarna vet om vad mer, stundom verkar det snart handla om zeppelinare, nej om en zeppelinare med enda en passagerare i är, av det enda man (jag vill tro) någonsin egentligen kunde uppfattats av något som återkommer i ämne poäng, broder egentlig är mestadels mycket tystliden under tiden det, kanske nickar till just zeppelinaren om, kan inte tala mycket alls, de låter som om vore på sjuttio år redan fyllda, men ser ut som under fyrttio endast var, liknar i själva det verket två från bandet doktor Leningrad Cowboys legendarica. I detta kommer det anslutet till med gula ambulanstransporten gren fyra hjul och rullstol en någon mera herreman lebe grandseigneur som ser ut som en polytyrgubbe (regelrätt fyllo) men när han väl sätter sig på sängkanten i långa intetsägande färgers herrvärmekallsånger lyxherromgång tyngd rumpa ner börjar även han snabbt på en extremt lång egen monologica, ett inlägg rakt ut, och låter plötsligt som ett beläst bergsråd som talar omkull sitt fosterland helg till bädd lägg för, och de två monologisterna talar för varandra varann utan att aldrig tala komplement med den ándre, ämnen tangerar aldrig, rösterna går över varandra förbi, endast fula ansikten finns, böld och grop kvar, vända mot av emot, förhåller sig dem. Ock så varse jag &:så för öra ett att man säger på svar sist ”mojn” tillåt ambulansförare som far bort, de ambulansörerna som ändå allt tvättar sina handflator med antiinfektionsmedlet Lavoar colluere, et abluere®, liksom också jag börjar göra det där ett antal gånger oftast, för de där ruttna ansiktena manar inte gott precis. Sedan bar det till operationen, narkosläkaren (också käckirurg) är skitsur på sköterskan en, gnäller genast att gummihandskarna är för små, får framsträckt större, men väser att har nu för den här gången dessa trånga fastän små för sista gången i sitt liv, ske till det, talar ut om sin stora hand nästan rejäl, och så sträcker hon sköterskan fel nålar och grejer, väses surt för det, store rycker varpå mest själv åt sig det som ska ha om än inte finner det han vill, kräver sen &:så nya handskar när inget vill bli av, och det sura humöret förblivit där för under operationen resten för, i samma tag et anda mot utsträckaren, förklaras allt mer övertydligt åt henne, säger vad saker heter och varför, med vanligt barnspråk förklarar vad för är egentligt men sant det, sedan säger till sist ännu efter färg på handtag eller andra tydliga tecken att gå efter bäst enkelt, sist kräver att instrumentbrickan flyttas till andra sidan om mig bredvid sig, och ett tag glömde helt bort min käke att sköterska fick ta över själv ingreppet, öh bara fasa jag för det, och medan operationen ett fortskrider ändrar de på min öppna käke, den blir lite bättre kanske tro, men blir de inte i sitt esse för en ablatio när sett något på något helkäkröntgen och ultraljud något av nåt som inte skall höra hemma i en acceptabel människokäke för, får de tag kanten på det platta detta, något de inte ens vet vad det är må och varför där, något implantat i hårt material närmast, som käckirurgen river på som en rivjärnsfabrik dras som en ivrig flitig dåres gärning för att få loss därifrån mer, petar på, filar på, skrapar, sågar i, klämmer kring, borrar in i och drar, och det lossnar så där nästan helt sedan, till stor del, inte bottnet av helt, och de kan inte säga ifrån hur det vara kommit sig dit nånsin, ännu mindre jag som fick blickarna här, finns inte av enda tillbörlig dokumentation från tidigare på när av vad som, okänt är, inte av normalt något och förbannat hårt är det så vara, satt som fan själv där gjorde. Säg nu sedan. Av alla tillsammans blodstillande medel jag fått i, fyra olika dem, blöder inte värst där, så pass mest lite för att vara mig, tänka siga. Ett blodstillande medel är i en kapsel som jag ännu ska gurgla med till sist, sköterskan där spräcker kapseln, och ändan faller i med glasbitar och sår på Pandoras kamratande tillkom, hon Sprängtkapseln säger utmanat jag icke skall gurgla med glasbitar ändå, fort sväljer rent av ner av, är hon ock förvånad över lite men ser att där verkligen finns tvenne glasbitar glittra, käckirurgen vill &:så se det, nog håller glaset som en förärande toastmaster oss, och ser glas där genast, och de kallar in en annan äldre kollega skickligare Sprengtampullen som skall öppna följande denna kapsel enligt skåran, och tar ännu en ytterligare som övning extra till. Slutligen säger de att min käke ser så fin vacker ut, säger att min tunga, läppar allt ser bra ut. Kommer straxt tillbaka till avdelningen jag igen av förpassad, de herrar två monologisterna ligger nu nere till sänghs lika döds närmats, medan broder överlopps är bortlevererad nånstans till, åkt med limousin, den kvar orkar inte mera det basunt slut sin monologh talförd som varit, jämrar sig illa på sin finska ”jag är så hemskt sjuk” som jag hör honom säga oavbrutet tusen gånger om samma exakt, en ständiger som, och han bergsrådet som ser ut som ett fyllo, eller fyllot som talar som ett lärt bergsråd gnyr något om att han också är precis lika jävligt sjuk, och ser verkligen lite sämre ut, sämre än sedan tidigare, gnäller att han mår illa och blöder, alla som ger fan i att han blöder. Jag är nu under observation, att jag inte skall börja blöda stört och inte behöva ny dos av den där tvåtuseneurosdosen en. Fördriver jag tiden nu med att spotta och loska blod i porslinsvit lavoar som har en förbjuden svarta bokstävers textdekal på en kakelplatta som uttryckligen förbjuder det, endast på en avdelning för Käk och ansikte som detta vare möjligt påfund, och jag dricker också en del fluida djup blodfärgssaft och källvatten, om var nåndera båda det turvis så gott kan spotta mer, saften så god att snart dessutom drömmer jag om att den finns i min en kärleks mund hos henne (dig) skönaste E är, att jag älskar dig, vet¡ dricker den sugt därifrån istället som, sörpl bäst och p♥ss, slutar nästan blöda ju nu, drömmer dig, jag om älskans vetskap, och ändrar snart läge väckt &:så på en mening åt henne dig som jag snart läst i brevromanen jag haver med ”i varje fall sår [får] hon alltid säd den 4. december” (fransman det) till ”i inget fall fick hon inte sista säd den 4. december”, just undrar om författaren själv märkte sin fåniga mening från början nog. Patientantalet rumsbefolkningen hade med rådet självt ökat till upp sex stycken, men så hade också sköterskorna nu blivit hela tolv stycken eller fler, kunde inte ens räkna dem mer till slut, två per krylla knopp minst vare. Toaletterna var totalt här två det, en jättestor för både män och kvinnor, en liten för ensamma, eller blyga, stinkande, med en blodfläck i en kakelfog trots att för övrigt sken som operationssalen nästan. Ingen av dem alla där gick nånsin på toaletten under hela dan nåd, utom jag minst tio gånger, drack förstås varje patients saft gemensamt bord. Försökte ock allt få min ganska så söta sköterska att sätta en läkare att öga ögna på köpet på min arm som har svår försträckning eller troligare av ledbandsskada efter nedan Skåné, efter något tafattigt försök av henne låter läkare nån meddela att man på den här avdhelningen vet inget om armars ledbandsskador tyngt lyte men däremot nog nästan allt om ansikten och läten, hur poetjävligt mer aldrig både&, och käckirurgen som för sin del sagt ut att har själv den allra sjukast arm yrkesskada dagar av alla här nånsin sitt lidet, jämte deras fysioterapeutska kvinna osynlig som inte heller kunde annat än hälsa ave leve arme mig ett, gå till läkare vete, öh, äh, och att tvivla på den fysioterapeuten överhövan, förty allt en av patienterna som sin, en ckvinna lyfte tyngder där, hon ansiktsgredelinia som kallat på hjälp in när pumpen började yla, blott hennes tyngder bestod av två röda ovässade blyertspennor med gummi i ena ändan, en av dem i var hand, upp ner, ständigt om i fem minuter på sängkanten. Nå min sjukarm verkade dock ock åtminstone för tilltilltillfället blivit lite bra, i rena fasan för. Sedan hade nog en främmande läkare som kom till avdelningen massor av tid att tala om en julstjärna som han skänkt till avdelningen senaste lördag, men inte att han skulle ägnat mig en dyr tanke där över något. Rörarna, de där märkliga manliga elgubbarna med tokiga rörelser och manér, kanske fått jättemycket ström i sina dar, hade också försvunnit under tiden jag var på operationen, men deras stegar och knutar var kvar. Tror de råkat ut för nån olycka, fastän inga tecken fanns på det, men ett filmbolag hade nog också säkert handplockat dem om sett av. Är detta ett normalt sjuksjukhus, eller vet jag bara hur det var förr annat, att inte surrealistiskt ens är. Eller snudd gummi på galghumor? Vill bli intagen för en hel vecka, kanske tio dar längre, måste nog tala med något sjukhus och litterärt frälst fin läkare om att jag blir intagen, får han ge mig en fiktiv sjukdom, ha också behandling för, med komplikationer och lång katamnes får då jag skriva den stora sjukhusromanen realia, äntligen. Och fick även en påbörjad kort brevroman utläst i om väntan stund, och där finns att ”jag är helt säker på att mina bröst är större, mycket större än dina pungstenar, vilket är tur för bägge”. Det råkade julprydnadsingenjören se när boken var uppslagen, i en bok och respekt om som käckirurgen vägrat sagt inte skriva sina två mobiln:r i på försättsbladet, istället av rutigt löst papper, han ingenjör till bröstade böjde när han förde bort matbrickan från mig allt det. À-propos’ de där matbrickorna till och från patienterna vete, de bars bort dessa ut en åt taget per, med kanske fem minuters paus mellan, inte samlades de i en vagn. Måste väl vara en om surrealism det i varje fall, eller förlorar jag synen på verkligheten. Kanske var maten också förgiftad, jag ifrån. Nästsista timmarna är jag sysselsatt med att yra. Sista halvtimmen noppar jag mig blott mest grå långa hundhår från den skånska brukshunden voff Miras kvar. Tröjan har nästan St. Juljoulupukkis bruna färg, leverröd, med mönster mörkare av kälkar iväg varje vart. Och förälskad, givas av, få gjort gjord sin pussmun mig av. För. Rörd. Och. Dessutom dr. Freud rimmar på gud och ludet såväl, avhandlat om hörntandsavloss och maran till sant, men han förlorade visst det oaktat delar av sin egna käke innan avskedet med sig skulle, på grund ave cigarr må det ha varit, säger anslagstavlans klipp om ett. Och själv, hävd, blir hav. Är. Nog. Ett.

S. Stefan S. Hammaréns

rörd, belyxpoëta, textråd, dr, ortograf kärleksdrabbadh

Musik

Anders Bosson — Don’t Let Me Go

Archie Bronson Outfit — Coconut

Babylon Bombs — Babylon’s Burning (Jaska)

Broken Social Scene — Forgiveness Rock Record

Crazy Lixx — New Religion & Babylon Bombs — Babylon’s Burning

Crystal Castles — Crystal Castles; LCD Soundsystem — This Is Happening; The Apples in Stereo — Travellers in Space and Time; Beach House — Zebra (EP) & Matt Pond PA — The Dark Leaves

Darkthrone — Circle the Wagons; Triptykon — Eparistera Daimones & Avsky — Scorn

Dundertåget — Dom feta åren är förbi

Goldfrapp — Head First

Guitar Shorty — Bare Knuckle

Hole — Nobody’s Daughter

Horse Feathers — Thistled Spring; Sarah Blasko — As Day Follows Night & Damien Jurado — Saint Bartlett

Ida Redig — Standing Here

Invasionen — Hela världen brinner & Final Exit — Det egentliga Västerbotten: Complete Discography 94–97

Jakob Dylan — Women + Country; Josh Ritter — So Runs the World Away & The Hold Steady — Heaven Is Whenever

Kate Nash — My Best Friend Is You

Korta metalrecensioner VI

Korta musikrecensioner LVI

Lali Puna — Our Inventions

Le Kid — Mercy Mercy & Familjen — När planeterna stannat

Mats Öberg Trio — So Very Mats

Mitt Piano — Allt ljus på mig

Paul Weller — Wake up the Nation

Robyn Hitchcock & The Venus 3 — Propellor Time

Roky Erickson with Okkervil River — True Love Cast Out All Evil

Solomon Burke — Nothing’s Impossible

The Ark — In Full Regalia

The Dead Weather — Sea of Cowards

The National — High Violet

The Radio Dept. — Clinging to a Scheme

Timo Räisänen — The Anatomy of Timo Räisänen & Monty — 2010

Willie Nelson — Country Music

Zacharias — Som pansar