Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LVII

The Black Keys — Brothers

The Black Keys — Brothers.Dan Auerbach och Patrick Carney är grunden för denna duo som spelar blueorienterad rock som kan sägas inneha doser och infall som lutar åt garagerockens håll. Men vanligtvis har jag alltid älskat mycket av deras energi som jag tycker bandet sprudlar av, i normala fall. På deras nya album är det fint spelat men alldeles för snällt och lamt producerat och låtarna är tillbakahållna för att man inte vågar släppa loss av någon oundviklig anledning. Den bästa låten är deras cover på Jerry Butlers fina ”Never Gonna Give you Up” som innebär just känslan av hur stark musiken kan vara. men så handlar det om alla andra sånger som i detta fall inget betyder för min del. halvdana sånger med ett komp som är bra – fastän själva musikens grunder är ointressanta. En ordinär snäll platta från en vanligtvis stygg duo. Men ej denna gång.

UNKLE — Where Did the Night Fall @@

UNKLE — Where Did the Night Fall.UNKLE släppte 1998 ett album som hette “Psyence Fiction” där James Lavelle samarbetade med DJ Shadow på det albumet. Ett tungt trip hop-album med doser av dansrock i sig själv. Mästerlig technorock och dynamisk spännande. Nya albumet har en ny samarbetspartner vid namn Pablo Clements. Nya albumet har flera andra band som sjunger och hjälper till på albumet. Men här saknas det energi och ilska. UNKLE — Psyence Fiction.Musiken blir mest en chimär och luftbubbla som inte orkar eller vågar plocka fram det där annorlunda egenskapen som jag tyckte att dess debutplatta hade i sig. Utan nu är det bara en simpel platta med många gästartister som knappast tillför något nytt i musiken. Knappt något att bry sig om att leta fram och lyssna på numera.

Deftones — Diamond Eyes @@@

Deftones — Diamond Eyes.Jag gillade detta band när det debuterade omkring 1995 med sin medvetna melankoliska smått mörka gotiska långsamma metal. Då älskade jag bara deras sound som ingav mörka sköna rysningar. Men nu när jag lyssnar på deras nya album inser jag en ny sak, en liten detalj som jag inte ville upptäcka, men gör så nu i vilket fall som helst. Deftones.Jo min upptäckt består i att bandet anammar den vedervärdiga emo-infantilismen med långsamma partier i musiken som tyder på att hemska vibbar av emo sänker sig som ett grått melerat trött täcke över helas skivan. Det bli nästan ett exempel på värdelös Takida-dravel som nästan tar över. Plötsligt är inte Deftones ett band för mig eller så har bandet sänkt sina ambitioner och såld sin själ för just kommersiell lättuggat fjortisemo. Tack för mig säger jag och tar med mig hatten och går långt ifrån Deftones numera tråkiga utveckling.

Musik

Anna von Hausswolff — Singing from the Grave

Annihilator — Annihilator; Soulfly — Omen & Brant Bjork — Gods & Goddesses

Band of Horses — Infinite Arms

Charged GBH — Perfume and Piss

Bobby Charles — Timeless

Damian Marley/Nas — Distant Relatives

Daniel Johnston and Beam — Beam Me Up

Danko Jones — Below the Belt & Stone Temple Pilots — Stone Temple Pilots Deluxe Edition

Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock and Electronic Musik 1972–1983

Foals — Total Life Forever

Helloween — Unarmed: Best of 25th Anniversary

Killing Touch — One of a Kind

Korta musikrecensioner LVII

Liars — Sisterworld

Lyle Lovett — Natural Forces

Magnus Lindberg + Basse Wickman — Vita lögner, svarta ballader, volym 1

Merle Haggard — I Am What I Am; Mose Allison — The Way of the World & Carl Smith — Kisses Don’t Lie: 21 Greatest Hits

Musikkollektivet — Hufvudstaden

Nevermore — The Obsidian Conspiracy

Robyn — Body Talk Pt. 1

Sabaton — Coat of Arms

Sideburn — The Demon Dance

The Fall — Your Future Our Clutter

The Roots of R’n’B

Tracey Thorn — Love and Its Opposite

Vanden Plas — Seraphic Clockwork

Woods — At Echo Lake; The Magic Numbers — The Pulse (EP) & Teenage Fanclub — Shadows