Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Country/klassiker

Merle Haggard — I Am What I Am @@@

Mose Allison — The Way of the World @@@

Carl Smith — Kisses Don’t Lie: 21 Greatest Hits @@@@

Merle Haggard — I Am What I Am.Merle Haggards kärlek till Bob Wills och Lefty Frizzell är fortfarande intakt i det mesta han gör och sjunger om. I en väldig fint porträtt av Merle Haggard i senaste numret av musikmagazinet Sonic. Det är tidskriftens chefredaktör som intervjuar Merle Haggard om hans liv och karriär. En lång och snygg sådan. Merle Haggard berättar öppenhjärtigt om det mesta som rör sig omkring legenden. Jag tror ingen svensk tidskrift faktiskt har skrivit bättre om en amerikansk countryartist av den här digniteten. Här får man till livs om varför han misstagits för en patriotisk flaggviftande högerkonservativ. Hans musik är alltid en tolkningsfråga och stämningssökare av sitt älskade Amerika. Jag vill hellre se Merle Haggard som en betraktare av de vanliga ordinära strävsamma fattiga småstads-Amerika – de som man i storstäderna ser som det efterblivna högerkristna USA. Merle Haggard själv säger att han bedriver en sorts journalistik på sitt eget oefterhärmliga vis. Merle Haggards låtar är alltså med andra ord; en sorts berättelser om det man lätt glömmer bort eller vill förtränga att det existerar. Oftast därför att man vill inte se eller förstå varför dessa amerikaner älskar sina högerpredikanter, politiker och låter sig luras av högerpopulister – att de har mera gemensamt med rika miljardärer, företagare och eliterna inom affärslivet – de som aldrig skulle bjuda in dessa fattiga till något hem eller låta dessa sitta ned vid deras matbord. Merle Haggard vill ge sin rättvisa version av just dessa medelamerikaner. Den nya skivan är lite uppsluppen och handlar egentligen om hur stolt Merle Haggard är över att bara vara just sig själv, utan ånger och utan att be om ursäkt. Det här är vad du får lära dig känna – om du vill ha något med mig att göra. Skivan känns som en sorts fortsatt personlig lägesbeskrivning av sin egen perosn, ungefär som Merle Haggard gjorde på sitt fina album ”The Way I Am” från 1980. Det första album som jag köpte själv som hade med countrymusik att göra för egna stålar. Nya plattan är inte den bästa skiva jag hört med Merle Haggard fast den är ändå värd att lyssna på för varje countryvän och musikälskare; därför att Merle Haggard är ändå Merle Haggard.

Mose Allison — The Way of the World.Mose Allison är jazz och bluesmannen som under flera år eller snarare decennier då han skrivit låtar som Tom Waits och andra nutida artister gärna satt tänderna i. Nu har den ständiga producenten/sångaren Joe Henry återigen producerat en skiva med veteran. jag kan inte tänka mig en bättre inramning av jazzig pop som erbjuds på comebackplattan. Det är inga märkvärdiga sånger eller någon särskilt bra insats av Mose Allison. han sjunger lite småfult med en gammelmansröst. Fast han är kvick och låter vital för sin ålder. Mose Allison är snart åttiotre år gammal. Musiken följer väl den upptrampade spår från tidigare album. Men det är kanske lite soul i bakfickan, i själva musiken. En lagom snygg platta men givetvis bra producerat och Mose Allison har inte tappat gnistan i alla fall. En helt okej småputtrig platta.

Carl Smith.Carl Smith avled i början av året och hans musik verkar ha uppmärksammats ännu mera, vilket jag tycker är på tiden. Född 1927 i Maynardsville, Tennessee. Carl Smith som gärna på 30-växte upp med sina idoler bluegrassfantomen Bill Monroe, Roy Acuff och Ernest Tubb och lyssnade på countrystationen ”Grand Ole Opry” En station som han själv skulle komma spela flitigt på under tidiga femtiotalet, då han slog igenom inför en större publik. Den här fina samlingen kom ut förra året med 21 låtar som täcker in femtiotalets många countryhits och vissa låtar som tangerade rockabillyn och klassisk rockmusik i Elvis anda. Carl Smith är nu inte en rockartist utan tveklöst en countrysångare i första hand. Hans låtar svänger och det finns liv i varje sång. En gudabenådad sångare som jag aldrig tröttnar på att spela hemma hos mig.

P.S. Det har kommit ut ytterliggare en ny samling med Carl Smith med titeln ”Hey Joe! Gonna Shake This Shake Tonight” vilket jag kommer återkomma till i ett annat nummer av Blaskan.

Musik

Anna von Hausswolff — Singing from the Grave

Annihilator — Annihilator; Soulfly — Omen & Brant Bjork — Gods & Goddesses

Band of Horses — Infinite Arms

Charged GBH — Perfume and Piss

Bobby Charles — Timeless

Damian Marley/Nas — Distant Relatives

Daniel Johnston and Beam — Beam Me Up

Danko Jones — Below the Belt & Stone Temple Pilots — Stone Temple Pilots Deluxe Edition

Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock and Electronic Musik 1972–1983

Foals — Total Life Forever

Helloween — Unarmed: Best of 25th Anniversary

Killing Touch — One of a Kind

Korta musikrecensioner LVII

Liars — Sisterworld

Lyle Lovett — Natural Forces

Magnus Lindberg + Basse Wickman — Vita lögner, svarta ballader, volym 1

Merle Haggard — I Am What I Am; Mose Allison — The Way of the World & Carl Smith — Kisses Don’t Lie: 21 Greatest Hits

Musikkollektivet — Hufvudstaden

Nevermore — The Obsidian Conspiracy

Robyn — Body Talk Pt. 1

Sabaton — Coat of Arms

Sideburn — The Demon Dance

The Fall — Your Future Our Clutter

The Roots of R’n’B

Tracey Thorn — Love and Its Opposite

Vanden Plas — Seraphic Clockwork

Woods — At Echo Lake; The Magic Numbers — The Pulse (EP) & Teenage Fanclub — Shadows