Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro

The Police — Reggatta De Blanc Original 1979 och cd-utgåva 2003 @@@ & Zenyatta Mondatta 1980 @@@@

Sting — The Dream of the Blue Turtles 1985 @@@@

The Police — Reggatta De Blanc.I förra numret av Blaskan (maj-numret) så skrev jag om The Police debutalbum ”Outlandos d’Amour” i serien ”Skivan som förändrade världen” och nu tänkte jag fortsätta på retro-sektionen med ytterliggare två album plus Stings första suveräna soloalbum, strax efter The Police lade ned sin verksamhet för tillfället. The Police andra soloalbum ”Regatta de Blanc” betyder egentligen ”vit reggae” och eftersom det är grunden för hela plattan. Den står stabilt och stadigt och vilar på en form av reggae som The Police gjorde efter eget huvud. Plattan innehåller inte till fullända, mästerliga låtar rakt igenom, utan har lite svagare konturer som jag upptäcker idag – 31 år senare. ”Message in bottle” tillhör tveklöst mästerverken i The Police repertoar liksom klassiska sången ”Walking on the moon” är en annan legendarisk sång från det albumet. Två låtar som senare alltid ingick i deras konsertupplägg, allt som oftast. På övriga låtmaterialet så finns det lite svagare reggaeförsök men dock njutbart ändå. För skivan har låtar som har förmågan att gräva sig ned i mina sinnen och på något sätt, stanna kvar där, i mitt sinne & hjärta.

The Police — Zenyatta Mondatta.Den mest stabila av The Polices plattor är nog den jag först verkligen föll inför, är ”Zenyatta Mondatta” på grund av all de låtar som träffar rätt i albumets samtliga låtar – och när plattan kom ut 1980 älskade jag den här skivan och betraktade den som självaste flaggskeppet i The Police hela produktion. Men idag förstår jag att man kan ändra sig och numera är det debuten som är den självklara plattan. Men som förlov sagt är denna skapelse klart den som jag lägger på andra plats. För vilka låtar den här plattan innehåller, lysande låten ”Don’t stand so close to me” vilket jag fortfarande får huden knottrat och den där isande vinden blåser behaglig genom min kropp och själ. Den utgör fortfarande min absoluta favoritlåt trettio år senare. Den fina låten om kanariefågeln i gruvan, som man förr använde sig för att försäkra som om att säkerheten var god vid gruvor. Om något hände som att gas eller ras skedde kunde kanariefågeln märka detta. – ”Canary in coalmine” är en perfekt poplåt att följa samtidigt som Sting började skriva en del smått politiska sånger med den underfundiga ”Driven to tears” fast ändå är det hans mindre politiska sånger jag alltid föredragit. Plattan har många ögonblick som gör skivan så pass bra att den kan sägas vara en modern milstolpe i rockhistorien.

Sting — The Dream of the Blue Turtles.The Police upphörde att spela med varandra under många år tills återföreningen för några år sedan – Sting hade ambitioner som gick utöver The Police även om jazz och reggae redan i sin grund. Sting skrev en del egna sånger som hamnade på hans första soloplatta ”Dream Of the blue turtles” som faktiskt lät lite som en The Policeplatta. Öppningspåret ”I you love somebody set them free” är en staerk och perfekt popsång som verkligen har allt det som är bra hos Sting. En stilsäker låt att lyssna på med stark hitkänsla bara i själva inledningsfrasen. Tämligen självklar låt helt enkelt, går inte att ta fel på låtens innebörd. Släpp den du älskar fri ocg ditt liv får det bättre i en öppnare relation helt enkelt. Stäng inte inne någon för då kvävs din partner. Skivan andra stora sång är den jazziga ”Moon over bourbon Street” med sin vaggande gång och nästan nostalgiska förfarande i sången. En vandrande och betraktande Sting lägger sin sublima röst lite sordin atmosfär vilar över hela sången. Så går det igen och igen på den här lysande soloplattan. Det ’r bara Stings två första soloplattor som är bra. Sedan dess har det bara gått utför med ovanligt träaktiga och supertråkiga soloalbum efter varandra. Jag förstår inte vad som hände med hans förmåga att trolla fram starka låtar. kan det ha att göra att han upptäckte politiken och rädda världen. För det var då allt det tråkiga uppenbarade sig hos Sting. Dödlig tråkig pop nuförtiden.

Musik

Anna von Hausswolff — Singing from the Grave

Annihilator — Annihilator; Soulfly — Omen & Brant Bjork — Gods & Goddesses

Band of Horses — Infinite Arms

Charged GBH — Perfume and Piss

Bobby Charles — Timeless

Damian Marley/Nas — Distant Relatives

Daniel Johnston and Beam — Beam Me Up

Danko Jones — Below the Belt & Stone Temple Pilots — Stone Temple Pilots Deluxe Edition

Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock and Electronic Musik 1972–1983

Foals — Total Life Forever

Helloween — Unarmed: Best of 25th Anniversary

Killing Touch — One of a Kind

Korta musikrecensioner LVII

Liars — Sisterworld

Lyle Lovett — Natural Forces

Magnus Lindberg + Basse Wickman — Vita lögner, svarta ballader, volym 1

Merle Haggard — I Am What I Am; Mose Allison — The Way of the World & Carl Smith — Kisses Don’t Lie: 21 Greatest Hits

Musikkollektivet — Hufvudstaden

Nevermore — The Obsidian Conspiracy

Robyn — Body Talk Pt. 1

Sabaton — Coat of Arms

Sideburn — The Demon Dance

The Fall — Your Future Our Clutter

The Roots of R’n’B

Tracey Thorn — Love and Its Opposite

Vanden Plas — Seraphic Clockwork

Woods — At Echo Lake; The Magic Numbers — The Pulse (EP) & Teenage Fanclub — Shadows