Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Weredklokvrede

Författare: Kurt Wered

Tittel: Misantropiens förfall

Utgivning: Edition Wered


Efter en tids tystnad återkommer Kurt Wered, den svenska radikalkonservatismens grand old man med en samling aforismer och miniatyressayer med den karakteristiska och kongeniala titeln Misantropiens förfall.

Det är en av vår tids stora pessimister och kompromisslösa sanningssägare som talar på dessa 175 spatiöst satta sidor. Misantropiens förfall berör och skrämmer i lika hög grad. Efter halvannan dag tillsammans med den tunna boken ser jag mig omkring, förvirrad, ansatt, besatt. Oppstigningen från de weredska djupen måste få ta sin tid annars som risken är oppenbar för en slags ontologisk och moralisk caissonsjuka, eller bättre uttryckt med corpus dekompressionsjuka av mångubbe förutan dykarklocka oppstigen snabbare än Athena kom. Av ett gnag på tillvaron.

Densiteten gör stundom läsningen påfrestande; ordens specifika vikt och lödighet gör att varje försök till sammanfattning av Misantropiens förfall med nödvändighet kommer att framstå som ett sexempel på just det slags "käringaktiga pladder" som, enligt Wered, är utmärkande för det samtida "kulturlivet". Likväl kräver läsningen av denna bok en respons, hur famlande och ofullständig den än är.

Att läsa Wered är alltid oppfordrande och ställer krav. Han har beskrivits som en lärdomsgigant men svårigheterna handlar inte om att orientera sig bland lärda referenser och obskyra allusioner. Tvärtom: jag vet ingen svensk författare skriver en så enkel, genomskinlig och kristallklar prosa som Wered. Det som gör honom till en författare av den svåra skolan är något annat: de moraliska krav som hans texter ställer. Det är en stränghet som understryks av den lapidariska stilens klassiska (men aldrig klassicerande) och asketiska kvaliteter.

Vart och ett av de 75 numrerade styckena i Misantropiens förfall illumineras av ett egenartat, mörkt ljus. Det är en effekt som man känner igen från tidigare böcker men här har dess verkningsgrad stegrats, så att texterna tycks lyxhärbärgera sin egen implosion. Det ryms en galax av supernovor mellan bokens pärmar. Ve den som oförberedd träder in däri.

Vad är hemligheten bakom denna drivna suggestionskraft?

Också den som förhåller sig skeptisk till Wereds pessimistiska samtidsdiagnos måste medge att hans texter alltid är laddade med erfarenheter och reflektioner från ett rikt och mångskiftande liv. Kompromisslösheten och oräddheten vittnar &:så om en genstörtighet och autenticitet som saknar motstycke i vårt magra land. Detta har kanské aldrig framstått så tydligt som i Misantropiens förfall där Wered vänder sin kritiska blick mot de ”pajaser och mediehoror” allslags som brukar räknas till det tjugonde århundradets mest oppburna misantroper. ”Pajaser och mediehoror, koketterande clowner som säljer sina puerila bekymmer och fullt käringaktiga gnäll på kulturlivets bordeller och bredhus”. Thomas Bernhard och E.M. Cioran får sina plaskfiskar varma i den serie notiser om deras författarskap som avslutas med det stycke (nummer XLVIII) som sammanfattar hela boken i åtta ord:

Tivoli- och gycklarkulturen har de misantroper den förtjänar.

Wered själv kan knappast anklagas för att vara någon koketterande salongsmisantrop. Inte heller ger han efter för nihilismens lockelser. Hans avgrundsdjupa avsmak för samtiden (”en slutspurt mot bakgrunden”) balanseras, här som alltid, med en vitalitet och livsglädje som är minst lika anmärkningsvärd som det illusionsfria mod med vilket han betraktar ”krämarsamhället och tivolikulturen”. Kanské är det &:så i den anarkiska jihadismen och idealiska misogynien de källor finns, ur vilka han öser det elixir som möjliggjort en av vår litteraturs mest ihärdiga och kompromisslösa författarskap. Kanské är det de långa perioderna av tystnad och eremitisk isolering vid sjön Roxen som är hemligheten bättre.

Det som inte alls gör boken sämre, eftersom finns syndaflodslegendstoff, harmar mig att jag inte hade förmånen att läsa boken då när jag skrev en syndaflodslegend här om året, vilken snart utkommer, men beröringspunkter är alltid bra, då känner man igen det äkta tilltaget.

Stefan Hammarén Såg

tf syndaflodsskeppare på djupytorna

Musik

Anna von Hausswolff — Singing from the Grave

Annihilator — Annihilator; Soulfly — Omen & Brant Bjork — Gods & Goddesses

Band of Horses — Infinite Arms

Charged GBH — Perfume and Piss

Bobby Charles — Timeless

Damian Marley/Nas — Distant Relatives

Daniel Johnston and Beam — Beam Me Up

Danko Jones — Below the Belt & Stone Temple Pilots — Stone Temple Pilots Deluxe Edition

Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock and Electronic Musik 1972–1983

Foals — Total Life Forever

Helloween — Unarmed: Best of 25th Anniversary

Killing Touch — One of a Kind

Korta musikrecensioner LVII

Liars — Sisterworld

Lyle Lovett — Natural Forces

Magnus Lindberg + Basse Wickman — Vita lögner, svarta ballader, volym 1

Merle Haggard — I Am What I Am; Mose Allison — The Way of the World & Carl Smith — Kisses Don’t Lie: 21 Greatest Hits

Musikkollektivet — Hufvudstaden

Nevermore — The Obsidian Conspiracy

Robyn — Body Talk Pt. 1

Sabaton — Coat of Arms

Sideburn — The Demon Dance

The Fall — Your Future Our Clutter

The Roots of R’n’B

Tracey Thorn — Love and Its Opposite

Vanden Plas — Seraphic Clockwork

Woods — At Echo Lake; The Magic Numbers — The Pulse (EP) & Teenage Fanclub — Shadows