Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Kulturgärning

Hemma hos: Kulturfunk från de befriade områdena med Kjell Alinge och Janne Forssell: Box 1 @@@@@

Hemma hos: Kulturfunk från de befriade områdena med Kjell Alinge och Janne Forssell: Box 1.Humor är en färskvara som snabbt blir omodernt och tappar sin fräschör om man inte ser humorn i sitt rätta sammanhang. De mesta av humorn som görs kan också lätt bli daterad och därför tappar man poängen i senare decennier när man skall se och förstå i vad som man förr tyckte var roligt. Men viss sorts humor måste sättas in i den kontext till den tid den gjordes. Då kan man förstå och se vad man menade med den tidens humorn. Särskilt politisk satir eller humor är känslig att drabbas av tidens förbannelse då det mesta av själva poängen kan tappa sin betydelse då nya generationer inte vet vem eller vilka politiska personligheter eller tidsbundna händelser som satiren riktar in sig på. Men det finns sådana händelser och personer som blir historiska referenspunkter att ta avstamp emot så kan placera in den sortens politiska humor på ett bättre och överblickbart säkrare sätt. Man förstår mycket bättre all satir om man bara vet vad och vem satiren riktas emot. En sändare och mottagare är vad som behövs och däremellan behöver man begriplighet. Allt måste åtminstone kunna förstås på ett eller annat sätt. Jag kan ta ett bra exempel ur svenska humorhistorien – Hasse & Tages milda satir över tidens tand därför att man använde sig av musik, berättelser och humoristiska klassiska begrepp - för att kunna åskådliggöra vad man ville få ut av sina sketcher. Man var tydlig och skapade tydliga saker på scenen som alla skrattade åt på den tiden. Men som ändå överlevt tidens gnagande tand. Hasse & Tage skapade klassiska skämt som ännu i dag är suveräna på grund av sin originella sätt att tala om svåra saker.

Deras drift och satir riktar sig mot personer liksom händelser som fortfarande finns kvar i historien. Man behöver därför bara gå till källorna så finna allting där i historiska annalerna . Problemet med Killinggängets ironi från 90-talet är att de var så samtida/nutida med musiken, politiken och vad som hände under 90-talet. Att har man inte de referensramarna så kommer visa delar av deras grejer bli obegripliga. Men där har till exempel Robert Gustafssons figurer blivit en del av svenska folklynnet och kommer att överleva därför. Lorrygänget eller kvarteret Skatans humorgäng kommer också att bli obegripligt därför att vissa givna ramar kommer att försvinna så att man kanske inte ser det roliga i allting flera år senare. Men även där kommer vissa saker att överleva tidens sargade tand. Galenskaparna och mycket av 80-talets humor ligger väldigt nära svensk buskishumor och blir lätt löjliga och man kanske inte alltid önskar att det kanske skulle överleva och bli klassiker. 90% av 80-talets humor är värdelös om man ser till andra epoker. Våra genialiska begåvningar i Mosebacke monarki, Casinogänget, Povel Ramels Knäpp upp-revyer och andra av vår tids främsta humorister i klassisk mening – är fortfarande till större delen bra. Därför att man fångade in de allmänmänskliga i humorn - det som berör oss alla, det som vi alla kan referera till i våra egna liv. Sådan humor överlever alltid.

Janne Forssell och Kjell Alinge.Nu kommer vi till det egentliga ärendet – det som delar av Blaskan, det vill säga undertecknad, Dr. Indie och Mr. Snaggus älskar att lyssna på då som nu. Radiolegenden Kjell Alinge och mytiska Janne Forssell. Här vi två av radions främsta anarkister som i sin programserie ”Hemma Hos” som slog sönder varenda vänsterfilosofi, högeraktivisters tro, borglig överklassbeteende och politiska dumheter som möjligt kunde dyka upp på agendan. svenska vänsterideologerna inom bokstavsvänstern kunde rimligen inte förstå det roliga med det hela. Det var naturligtvis så det var. Torra fantasilösa bokstavsvänsters ideologer kunde inte förstå surrealismens väsen, de kunde knappast orka med att gilla svenska avantgardet under 60-talet, dvs. konkretisterna med Åke Hodell i spetsen och knappast blev delar av konkretisterna ansett som rumsrena även om de bildade vänsterproggbandet Gunder Hägg/Blå Tåget. Allting skulle vara så djävulskt allvarlig och sekteristiskt inom vänsterideologerna snäva och ytterst små fanatiska synvinklar av livets strömningar. Ungdomsradion som hade tillhörighet på nya P3 blev spelplatsen för Kjell Alinges övertalningsförsök att få göra en serie lugna trevliga popprogram tillsammans med tv-mannen och allting-i-allo, Janne Forssell. Så blev det program som skulle förändra radion som underhållning. Vad de båda herrarna var perfekt radiosatir i samma anda och mening som Monthy Pyton gjorde på tv i slutet av 60-talet och i 70-talets inledning. Men detta var svenskt och väldigt originellt. Ett program med sketcher som stundtals var annorlunda med synliga som väl osynliga giftpilar som avlossades, tillsammans med underfundig musik som kunde vara underlig rock, jazz, soul, blues och pop, gärna så annorlunda och gärna långt borta från hitlistans möjligheter. Den här serien blev en av de stora kultprogrammen, och det av flera anledningar. Kjell och Janne började med att spela in programmen hemma hos Kjell Alinge vid hans olika boplatser. De kunde skrika mitt i radion, eller viska så att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Ljud, oljud, väsnas, skrika, viska eller ropa var deras sätt att väcka liv i sketcher och infall. Alltid var det sketcher som drev med samtiden. De var två intellektuella och belästa unga män, väl medvetna om tidens pulserande tidsanda och oftast i strid mot tidens moderna strömningar. Populärkultur och finkultur hade sina båda fötter ståendes hos Kjell Alinge och Janne Forssell. Film, serier, radio, musik, konst, teater, poesi och avantgarde mixades och remixades tills att de båda lät sina idéer och infall verkligen och bokstavligen rinna ut i radioetern. De var många unga människor som älskade deras infall medan en äldre generation eller bokstavsvänstern förmodligen drevs till vansinne. Kjell och Janne var ju inga politruker eller ideologer, utan vad var det för några som höll på att åbäka sig i radion på detta sätt? De frågade sig många inom vänstern, bland media och vanligt folk som fattade nada vad Kjell och Janne sysslade med på den tiden.

Jag tror att det är vad som Johan Croneman berättar i den lilla medföljande boken: att det var unga människor som träffades i skolan eller på arbetet för att snacka om vad de hade hört på radion när de lyssnade på just ”Hemma Hos.” Mr. Snaggus berättar också om hur han och hans kompisar i högstadiet och gymnasiet kunde samlas för att återberätta för varandra vad Kjell & Janne sagt på gårdagens radioprogram.

Jag tänkte säga något om boxen. Skivbolaget Diesel Music ger ut den nya boxen med ”Hemma hos.” Diesel hade redan 1994 givit ut tre enkel-cd-skivor som i sin tur var en utgåva av de tre lp-skivorna som kom ut på 70-talet med det bästa från ”Hemma Hos.” Boxen innehåller de tre cd-skivorna plus icke utgivet material medan de fyra övriga cd-skivorna innehåller material som aldrig varit utgivna eller radioteater i flera akter som bildar en helhet så att ”Hemma Hos” växer gradvis fram och visar vad det var för något. En briljant studie över hur man kan använda radio till att slå in stängda och enfaldiga dörrar, där man anar att dryghet och dumhet förvaras. Kjell Alinge & Janne Forssells storhet låg i deras fascinerande försök att skapa nya idéer till hur man drev sanslöst med samhällets företeelser, vilket dessa unga herrar gjorde med bravur. De kanske inte förändrade världen. 70-talets radio blev roligare och nyktrare med dessa radioprogram. Tyvärr kommer inte den obildade massan att begripa att man kan lyssna på det här istället för att handla skräp på Ullared. Detta är vad jag kallar för kulturskatt som nu alla kan ta del av, äntligen.

Över till Mr. Snaggus:

Det är inte många misstag jag gjort i mitt liv, men att inte spela in radioprogrammet Hemma hos (och så namnsdagsbarnets namn) då det begav sig är ett av dem. Så på nåder har Gudinnorna förbarmat sig över mig och min klantighet och sett till att denna box har kommit till.

Det var inte många i plugget som lyssnade på detta program (eller kanske rättare sagt, vågade erkänna att de lyssnade), men det fanns några som jag kunde snacka med om alla tokroligheter dessa två genier rapade och spydde upp. En (hel) del av humorn gick nog bortom min horisont i detta tidiga 70-tal, men det fanns ändå tillräckligt som jag kunde ta till mig.

Jag köpte de två första lp-skivorna tidigt 80-tal och njöt och mindes de galna infallen. Nu när jag sitter med denna eminenta box med 7 cd flödar minnena över mig. Vissa av sketcherna har ju blivit riktiga klassiker: På Restaurang Bohemfyllan, Jag har rätt och ni har fel - påbud från byråkratpölsebyrån, Kära skolöverstyrelsen, En dag ringde Indira Gandhi och störde, Ringodum - här luktar skivor i potten och så den korta, men intensiva Volta O 145/500W, årsmodell -68. Hm, skulle nog kunna fylla på med resten också. En av fördelarna med boxar är att det alltsomoftast finns med tidigare outgivet material. I detta fall 4 cd, 2 med sketcher och 2 som innehåller radiopjäser i sin helhet.

Ungdomsradion på 70-talet var, stundtals med rätta kanske, rätt så utskälld. Ett av programmen ”Bandet går” var ett som jag ibland, oftast, genomled. Där spelades stundtals väldigt konstig musik (för mig) där musikerna verkade mest spela hellre än bra. I detta program spelades musik upp som blivande grupper spelat in på kassettband och skickat in och jag vred mig och våndades och verkligen led med programledarna — Kjell Alinge(?) & Kersti Adams-Ray(?) — när de desperat försökte hitta någonting, vad som helst, positivt att säga, för att inte helt och fullt totalknäcka för all framtid dessa ungdomars försök till musik. Så här i eftertankens kranka blekhet måste jag säga att det nog fanns guldkorn i kassetthögen. Det finns ju trots allt grupper som gick vidare och blev något.

Denna box med 7 cd har även i titeln ”Box 1”. Så det kanske, kanske finns en liten chans att det kommer mer av dessa två giganter. Man kan ju alltid hoppas.

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as