Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Hårdrock

Black Sabbath: Dio-åren

Heaven and Hell @@

Live Evil @@@@

Mob Rules @@@

I Black Sabbaths historik är det fortfarande Ozzy och Tony Iommi som skapade de majestätiska tunga mästerverken efter varandra. Dessa album står sig fortfarande som det mest atmosfäriska starka och framförallt tunga ljudbilden. Som kom sig av Tony Iommis olycka när han blev av med ett par fingertoppar i ungdomsåren. Det gjorde så att Iommi stämde ner sin gitarr så att han skulle orka trycka ner strängarna mot greppbrädan. För att det skulle stämma bättre så stämde även Geezer Butler ner sin bas. Det var så Black Sabbaths mörka sound kom till. Ozzys röst som ekar i natten och Tony Iommis blytunga gitarrbaserade riff slår allt som gavs ut av den hårda musiken. Led Zeppelins bluesrockiga styrka i all ära eller Deep Purples orgeltunga och smått psykedeliska riff av Ritchie Blackmore, slår ändå inte den magi som fanns mellan Ozzy och Tony Iommi. När han lade av och återförenades för att återigen hoppa av igen – så fanns det en magisk tändning, jag inte sett något hårdrockband komma ens i närheten, när det handlar om Toni Iommis riff och Ozzys röst. Men Tony Iommi gjorde säkert ett rättvist val av sångare när han tog in Ronnie James Dio i Black Sabbath, eftersom Dio hade en av hårdrockens bästa röster. Vilket Ritchie Blackmore förstod när han och Dio bildade Rainbow – med en sådan sångare och en sådan gitarrist kan inget gå fel. Tony Iommi tänkte nog detsamma. Nåväl efter Dios avhopp så prövade Black Sabbath båda Deep Purple sångarna Ian Gillian och Glenn Hughes, vilket kanske inte var så bra med tanke på att båda supersångarna var utan tvekan, fel för Black Sabbath. Den mera okända Tony Martin kom in ett tag innan Dio var tillbaka på sång under 2000-talet.

Black Sabbath — Heaven and Hell.Nu efter Dios tragiska bortgång så släpper man ut hans tre första plattor tillsammans med Black Sabbath i nya remastrade utgåvor i form av formatet dubbelcd-skivor. Utgåvorna innehåller först och främst originallåtarna och en cd med liveversioner, bortsett från just livealbumet ”Live Evil” som är redan live och tillika Dios svanesång i bandet, för tillfället så att säga. Alla tre plattorna är egentligen tre väldigt bra plattor som mer har Dios stil och särmärke. Man kan säga att alla tre skivorna är bättre som Dio plattor men klart sämre som rena Black Sabbath-skivor. Ungefär jämför jag dem med Dios eget ”mästerverk ”Holy Diver” som referenspunkt. Plattorna har tendens att snarare bli Dio med Black Sabbath som kompband.

Black Sabbath — Live Evil.”Heaven And Hell” är tydliga med att det låter mera Dio än Black Sabbath med både låtmaterial och de musikaliska arrangemangen. Där förlorar Black Sabbath allt det som jag tycker är signifikativt med Sabbaths storhet – domedagskänslan och den rytmiska gotiska svärtan. Nu blir det bara heavy metal i samma stil som de brittiska banden från Iron Maiden och Saxon skapade i det tidiga 80-talet. De åren som jag tycker formade Dios senare solokarriär. En bra Dioplatta men sämre som Black Sabbath skiva.

Black Sabbath — Mob Rules.”Live Evil” däremot är den starkaste plattan på grund av att livematerialet är starkare live än som studioinspelning, särskilt när det nya låtarna med Dio. Jag tycker också att klassiska låtarna från Ozzytiden sjunger Dio klockrent och väldigt starkt. Därför älskar jag den här live-plattan mycket mera än första misslyckade insatsen med Dio på ”Heaven And Hell.” Till sist har vi ”Mob Rules” som nog blev en form av klassisk Black Sabbath-skiva trots allt. Jag gillar det här upplägget på låtar och de rena inflikarna av heavy metal, som faktiskt fungerar väl. En utstuderad rak väg presenteras utan tveksamheter eller eventuella genvägar. Det blir en klar och koncist styrkeuppvisning av Dio och resterande av Black Sabbath-medlemmarna.

Om Black Sabbaths framtid får vi se vad som sker, efter Dios bortgång. Vem kommer att inta platsen som sångare. Om jag får bestämma skulle det bli Ozzy, igen!

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as