Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

New wave/post punk

Devo — Something for Everybody @@@@@

Devo — Something for Everybody.Historien om Devo började på universitetet i Kent State Of Art Students då två unga män bildades 1972, det var de unga studenterna Jerry Casale & Mark Mothersbaugh som snackade ihop sig och upptäckte att deras gemensamma rötter var likvärdiga liksom intressen. De blev grunden till postpunk och new wave-ironikerna i Devo. Ett band som jag vill påstå är ett intellektuellt lekfullt band som låter som en mix av Talking Heads, B52, Vince Clark, Residents, Frank Zappa, Silver Apple och The Vapors – i en och samma mening. Musik som tog sig ut för att erövra våra sinnen, musikaliskt och visuellt, ej att förglömma. Devo — Freedom of Choice.Så kan vi säga att Devo började erövra våra sinnen. Min egen upptäcktsfärd i Devos specifika värld, var just i en skivaffär då jag hörde deras låt ”Jocko Homo” vilket jag genast blev förälskad i som trettonårig punkare. Detta var i nådens år 1978. Devo.Jag tog mina surt förvärvade pengar och köpte skivan ”Q: Are we not men? A:We are Devo!” vilket jag nästan föll i trance för. Jag lyssnade om och om igen på låten ”Space Junk” och ”Mongoloid” eller deras ironiska lysande cover på Stones ”Satisfaction.” Jag var fast i skivans värld. Jag hade sett bandet hur det uppförde sig eller hur de skulle vara att se dem rent visuellt på något sätt. Två år senare fick jag chansen att på tv, se deras video till klassiskern ”Whip It” där Jerry, tror jag, piskar av kläderna på en underskön kvinnlig fotomodell. Den scenen och låtens ljuvliga ljudbild – någonstans mellan Talking Head och XTC och en gnutta social härlig satir – fick mig att rusa iväg för att köpa albumet ”Freedom Of Choice.” Videon väckte ilska hos vissa fåniga moralister av båda könen. Devo anklagades för vara kvinnoföraktare och så vidare. Devo — Q: Are We Not Men? A: We Are Devo!Men humorbefriade feminister och vänsterpajsare som vanligt missade ironin och satiren, förlorade givetvis slaget igen, som alltid när det gäller moralister av religiös eller politisk aktivism. Den skivan var nog den sista på ett bra tag jag köpte med Devo. Sedan blev någon singel eller låt jag spelade in från radion eller tv-apparaten. Först på 90-talet började sakta men säkert tillsammans med Dr. Rock under några sittningar komma igång med 90-talets Devo. Sedan lade jag dem åt sidan igen. För att först nu, lyssna på ett helt nytt fantastiskt album med bandet. Devo.Nu har ingenting hänt i deras sätt att göra musik utan de fortsätter att sätta samman samma sorts lekfulla attityd och syntmusiken låter fortfarande som när de släppte sina första album. Devo.Jag hör tolv självsäkra låtar som inte behöver någon ursäkt för sin existens. Låtarna har samma ljudmässiga tonlägen som förr, texterna och låttitlarna har samma charm som förr. Det är snygga elaka syntljud och små gitarr-riff som får fram en mycket punkigare ljudbild i själva essensens av det som utgör Devos ram, skelettet runtomkring själva låtarnas nav. Devo mixar gitarrer och lekfullare syntljud och alltsammans blir ett punkigt musikalbum. Devo pumpar på utan besvär och jag blir lite lättsinnig i mina känslor, när Devo återigen bjuder upp på dans. Bra musik som låter som om det vore gjort för trettio år sedan och fungerar fortfarande, sådant kan man inte låta bli att älska.

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as