Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

The Morning Benders — Big Echo @@@

Chris Chu började först att spela in låtar med hjälp av bara en laptop och egen mikrofon under ett tag och fick indiepubliken att bli förnöjsam med detta. fast till slut skaffade han sig ett band och har i nuläget släppt två plattor. Varav den nya skivan produceras av Cris Taylor från Blaskanbekanta bandet Grizzly Bears. Så har en lågmäld självreflekterande platta släpps nyligen där lågmäld och sofistikerad platta, välgjord och alldeles utsökt på många sätt. Det är skivans förtjänster. Nackdelen med skivan att den lätt kan bli för anonym och saknar karismatiska låtar som man kommer ihåg när man slutat spela plattan. men som sval sommarbris fungerar den mera direkt för dig lyssnare.

Sleigh Bells — Treats @@@

Sleigh Bells — Treats.Den här duon har nu släppt ut en skrikig och smått punkig hardcoreinfluerad dansrockplatta utgiven på M.I.A’ s nya skivbolag N.E.E.T. som också troligtvis skall ge M.I.A. eget album, när det blir aktuellt. Den här skivan som har musik av Derek Miller, som tillför sitt eget hardcorepunktraditionens kännetecken på skivan. Derek Miller som var gitarrist i hardcorebandet Poison The Well under en del år. Han lämnade det bandet och träffade lite senare på sångerskan Alexis Krauss. De bildade den här duon som låter som ett ilsket Atari Teenage Riot fast utan deras vänsterpolitiska vibbar. Det senare skulle jag kunna tycka att det här dansrockakten som är ett punkband i egentligen skulle kunna lägga till i sitt utspel. Men det handlar bara att bandet infört en viss dansant tanke som mixas upp av uppenbar störtskön discopunk, av det bästa märke. Jag önskar att vi snart får ett vänsterpolitiskt dansant band tillbaka på dansgolven. Men i alla fall när vi ändå talar om Sleigh Bells så har deras skrikiga oväsenljud ändå det fina med sig att musiken blir lite vildare än vanligt. Sådant diggar vi på Blaskan.

The Drums — The Drums @@@

Ett band från USA som hellre låter som The Smiths , brittisk new wave eller som något valfritt band från Tony Wilsons nedlagda skivbolag Factory. Jonathan Pierce, Jacob Graham, Adam Kessler och Connor Hanwick, är det fyra unga männen i detta fina indieband. En fin debutskiva som jag tror kommer att växa sig starkare under det året, men just nu tycker jag plattan känns lite osjälvständig på så sätt att man upptäcker inget nytt i deras förhållande till sin egen musik. Men åt andra sidan har The Drums den där smått ödsliga 80-tals känslan frammanat på ett bra sätt. Jag får associationer till The Fixx eller The Passions, de är båda stora band i de lilla sammanhangen, jag värdesatte högt under första delen av 80-talet. The Drums retroestetik är ändå modern och ligger närbesläktat med engelska samtidiga The XX. En bra debutplatta som jag väntar på att skall slå ännu bättre med sina nästa platta.

Laura Marling — I Speak Because I Can @@@@

Laura Marling — I Speak Because I Can.Jämförelser med sångerskor som amerikanska Regina Spektor och Lily Allen från England dyker upp i samband med Laura Marlings musik. Själv tycker jag att det är felaktiga referenser, eftersom singsong/writern Laura Marling lutar åt country och folkpop av de mera delikata slaget. Producenten Ethan John som tidigare producerat både Kings Of Leon (När det bandet var bra) och Ryan Adams (Alltid bra) gör ett bra jobb med Laura Marling. Hennes musik har blivit ännu bättre och framförallt säkrare på ett moget sätt. Numera gör hon träffsäker musik som har en skön inställning till sina musikaliska förehavanden. En formsäker stil utvecklar Laura Marling. Hennes texter är klart mera nyanserade och ännu levande. En bra artist som utvecklas i kapp med sin medmänsklighet utvecklas och växer sig starkare. En platta som organisk växer samman med lyssnaren, om du är en öppen lyssnare.

Kele — The Boxer @@@

Kele — The Boxer.Äntligen kanske man kan säga att när frontmannen från engelska Bloc Party – Kele Okereke, släpper sitt första soloalbum med indierock, two step och lite av samma intensitet som M.I.A. hare i sitt musikaliska smörgåsbord. Den här skivan är så pass mycket bättre än de senaste albumen Bloc Party någonsin givit ut. Framförallt handlar det om Kele släpper ut sina ideal, idéer och infall på ett mera trevligt plan, än vad jag kunde föreställa mig att Kele var mäktig nog att göra efter sina senaste haverier med Bloc Party. I det bandet var det bara debutalbumet ”Silent Alarm” som borde varit den riktning bloc Party skulle ha tagit. Istället fick vi undermåliga album efter första. Kele kanske har varit smart att lägga ned Bloc Party för att göra bättre ifrån sig själv. Här har vi ett begåvad och bra debutalbum som soloartist med intressanta infall och nyfikna idéer som påverkar skivans oförutsägbara känsla. Kele är bättre själv än med Bloc Party.

Enforcer — Diamonds @@

Enforcer — Diamonds.Det är säkert jättetrevligt att svenska heavymetalbandet spelar en sort exakt metal som Iron Maiden eller Saxon spelar på sina skivor. Men jag älskar klassisk heavy metal numera men har lite svårt att digga det här för att det låter för likt originalen. Det blir lite coverband över hela nya skivan – den andra i ordningen. Jag hade önskat lite mera av det som skulle kunna var något eget. Men nu blev det mera lite slött klassisk rock men helt utan något eget att tillföra genren.

Alan Jackson — Freight Train @@@

Alan Jackson — Freight Train.Det finns säkert lata och mindre bemedlade kritiker och lyssnare som tycker att Alan Jackson tillhör samma skola som den obegåvade trista överreklamerade storbolagstråkmånsen Garth Brooks. Men det gör han inte alls. Alan Jackson är en modern countrykille med 21 år bakom sig i branschen. Däremot har han varit framgångsrik med sin breda manliga country. Jag kan inte påstå att han är min stora favorit inom countryn. Det är han inte alls. Lite för kalkylerad country för min smak. men ändå kan han då och då slå an med breda countrylåtar av klassisk snitt, som han gör på sin nya platta. Den har flera breda och bra låtar, tillräckligt bra för att spela i bilstereon, om man har någon när man skall åka någonstans iväg.

Cyndi Lauper — Memphis Blues @@

Cyndi Lauper — Memphis Blues.Jag kan inte ta det här på allvar på grund av att Cyndi Lauper är ingen blueskvinna så hon vinner ingen trovärdighet hos mig den här gången. Cyndi Lauper må vilja förändra sig men bluesen är inget för henne. Hennes röst blir bara manierad och låter förkonstlad när hon försöker sjunga med en förvfriden bluesröst. Jag kan älska hennes glada new wavelåtar eller färgglada popsånger. men här blir det bara fel. Musiken är däremot förträfflig bluesmusik men med fel sångerska. Det är bara hennes gäster som kan det här, den unge Johnny Lang, veteranerna B.B King, Allen Toussiant och soulsångerskan Ann Peebles som blir bra. Det här slår bara dumt och fel. Jag skulle kunna säga att med en annan sångerska skulle det bli bra. Men inte med Cyndi Lauper.

Johnossi — Mavericks @@@

Jag minns första gången jag hörde Oskar bonde och John Engelberts band Johnossi i mitten av 2000-talet. En skramlig luggsliten underbara indierocklåt som lät så bra. men jag kanske inte har varit så ivrig på att framhärda angående Johnossis musik, som de sedan 2006 givit med stor succé i Sverige och utomlands. Turnéer med Thåström, Soundtrack of Our Lives och Mando Diao. Den nya plattan kom ut tidigare i år och det är först nu som jag lyssnade på den. En skramlig rockplatta som kan vara lagom att ta itu med och känna efter på. Låtarna är helt okej och musiken håller bra klass. En skiva som är bra nog att följa med längs dess resa genom tillvaron.

Watain — Lawless Darkness @@

Watain.Svensk black metal från Uppsala som blivit allas favorit i denna sommar utan hos undertecknad, som inte faller för deras nya black metalalbum, på grund av att musiken är massiv och tung, men inte i posotiv mening enligt mitt tyckande. Mera av det negativa monotona slaget som blir för tjatigt och bara tycks flyta ihop till en klump av mörka sångpartier, även Erik Danielssons sångstil blir lite för mycket för min egen del. Watain når inte långt med den här skivan. Den saknar inneboende skönhet och långsamt malande dovt hörbar styrka. Nu är det bara bastant tungsinne utan nyanser. Det är inget för mig. Watain var bättre förr.

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as