Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Sonisphere 2010 i Stockholm

Så var den förbi, hårdrockarnas ambulerande himmelrike. En del av de stora levande ikoner och gudar, som vi trogna och nyfrälsta troende upphöjer, var där. Tillbedjningssätten varierade men "horns up" visade sig bli det vanligaste. Begreppet "horns up" innebär att du höjer upp handen med lill- och pekfinger rakt upp mot skyn, samtidigt som lång- och ringfinger böjs in i handflatan. Det var Ronnie James Dio som införde gesten in i hårdrocksvärlden. Hans bortgång mindes med tal och cover. Bl.a. Anthrax spelade låten Heaven and hell som ett stick i låten Indians.

Ronnie James Dio, om det kan vara så, bjöd på störtskurar över den enorma publiken på den lilla ytan, så att marken började röra på sig som en mindre lerflod. Vi i publiken vadade mellan scenerna, undvek de värsta lergroparna och samtidigt försökte fånga upp våra lerdränkta lågskor från varje tagen steg. Vissa till och med brottades i de stora pölarna, nakna. Det här kan inte jämföras med länder som har haft ordentliga översvämningar den här sommaren. Men i relation var det nog hemskt att bevittna förvandlingen. Från att i vanliga fall vara en ren stadsbo bli till en felutrustad bonde i en blöt åker. Köerna till bajamajorna var ibland så långa, att om någon skulle ha gjort på sig, skulle ingen ha lagt märke till det. Köerna till matstånden var långa som tre SL-bussar. Då menar jag ledbussar. Ölen var för dyra.

Om det var Hell, så var banden till största del Heaven.

Jag och min kumpan Micheles, kom ganska sent. Att vi till sist fick plats i ett fullsatt tunnelbanetåg kom vi lagom till Anthrax konsert. Dagen skulle bestå av evergreens i halvlängdskonserter, för det är precis det vad Anthrax kan fylla ut sin låtskatt med. Konserten var en aning svajande men räddas upp av den livliga scennärvaron och att ursprungssångaren var tillbaka.

Medans regnet strilade bjöd Slayer på en tight konsert. Från att ha sett dem spela fullängdskonserter så låter de bättre kort, jag hann inte ens börja gäspa. Gubbarna har åldrats. Känslan infinner sig av att sångaren Tom Araya inte headbangar och att spelningen känns genomföras med trygg rutin. Samma mangel och samma mellansnack.

Alice Cooper har också åldrats, Schools out spelades två (2) gånger, låtbrist eller…

Lagom till en lucka i regnet kom Mötley Crue upp på scen och bjöd på en fartfylld uppiggande konsert. Bandet är känt på alla vis, men på scenen kan skandalskriverierna raderas. Nu bjöds det på en kraftig batteriladdning med hits och publiken förvandlades till skrikande duracellkaniner. Regnponchon flög sin kos och armarna restes mot skyn när allsången började. Den ständiga upphöjningen av de svenska kvinnorna blev lite tjatig, men hur ofta tjatas det?

De låttrygga leveranserna från de stora banden, förutom Iron Maiden, är ett säkert publikfrieri. Kanske tråkigt men ändå rätt. För det är för festen de flesta kommer och inte som för de mest "troende", tvångslyssning. Kanske är det så att det finns en låtmässigt bäst före datum för alla band.

Lagom innan Iron Maiden kliver upp på scen, bestämmer vi oss att vada ut ur området. Ryktet har kommit ikapp, de kommer till största del att spela nya låtarna. Det får bli en annan gång. Kanske gjorde vi rätt när jag dagen efter läste i Aftonbladet Janick Gers, Iron maiden gitarrist, kommentar om konserten. - Vi är nöjda med spelningen. Synd bara att det regnade. Men det slutade ju när vi gick på. Och när vi gick av började det regna igen. Ungarna här var fantastiska, hade det varit jag som stod där ute så hade jag gått hem.

Det gäller att känna efter vad de större tänker på.

Jaska

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as