Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

John Fogerty på stora scenen vid Gröna Lund 2 juli @@@@

John Fogerty.John Fogerty är tidlös och ingen artist klär sig bättre i snickarskjorta än John Fogerty. På något sätt vill man inte ha annat än just en serie klassiker från CCR-tiden och från John Fogertys samtliga album han givit ut som soloartist. Det blir som vanligt en uppvisning av odödliga sånger den här mannen skrivit under nästan fyrtiofem år som skivartist. Fast John Fogertys egen karriär är minst femtio bakom sig. Nu när han står mitt bland tjugoett tusen människor - en siffra undertecknad, Dr. rock med sällskap uppfattade – så det kan nog stämma. Det var trångt framme vid stora scenen och jag fick tränga ihop mig – men till slut fick jag space. Blaskans redaktion stod inte på någon bekväm pressläktare och kunde hänga i lugn och ro. Så vi stod istället bland publiken vilket är helt okej, trots trängsel. John Fogertys trumset.John Fogerty gav oss en bra rootsrockshow med klassisk swamprock i flera lager. John Fogerty visar verkligen hur man gör bra obunden rock – han har alltid fungerat väl i sådana sammanhang. Jag njuter av konsertens nästan två timmar rock vandrar mellan CCR-tuff rock över till ren och skär country. Där i mellan får vi boggierock och bluesig starkt urrock från rockens mylla till livs. En enda anmärkning har jag visserligen. Den är enkel att notera. John Fogertys svaghet, om än så liten, så är det när han malde på med ett instrumentalnummer som mest lät som när Neil Young och hans Crazy Horse är i högform. Neil Young äger sådant på scenen men John Fogerty skall sjunga och ge oss bra rock i sångbaserade nummer – då är han bäst. John Fogertys band glimmade till för det mesta och var högst kompetenta att framföra några av världens bästa sånger från mannen som skrev dem personligen. Stundtals kom jag att tänka att John Fogertys band var som en mix mellan The Boss band E Street Band och Neil Youngs Crazy Horse. Med andra ord var allt nästan perfekt gällande konserten.

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as