Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro LX

Billy Hancock — Wanted True Rock ’n’ Roll @@@

Billy Hancock — Wanted True Rock ’n’ Roll.Billy Hancoch är född 1946 och har en lång karriär i det undanskymda runt olika barer med olika band fast gjorde sig ändå snart ett namn, tack vare slitet som småbandsledare. Han kunde på 60-talet liksom senare på 70-talet arbeta som kompmusiker bakom Dick Hawkins, The Clover, Gene Vincent senare karriär, Big Joe Turner och även Charlie Feathers, under många år. Samtidigt hade han sitt eget band The Fatboys som faktiskt gav ut några skivor på sitt eget skivbolag Aladdin. Billy Hancock.Bandet lades ned på slutet av sjuttiotalet – men fick då en fint erbjudande på det moderna rockabillybolaget Ripsaw Records. Där ger han fortfarande ut sina skivor, vad jag vet. Den här samlingsskivan med hans 70- och mest 80-talsinspelningar är av godo, om ni frågar mig. Jag tycker att hans musik låter lite som vår egen Jerry Williams, Robert Gordon, Rockpile eller Chris Spedding med små doser av Status Quo och Dave Alvins band The Blasters pubrock. Jag gillar den mjuka softa rockabillyrocken som finns hela tiden i musiken. Låtarna är behagliga och sköna. På många sätt en givande samling från rockabillykungen Billy Hancoch.

Olivia Newton-John — Physical @@@@

Olivia Newton-John — Physical.Redaktionens Mr. Snaggus kunde inte förstå varför jag plötsligt fick för mig att överdosera redaktionen med diskografin till hela Olivia Newton Johns karriär. han tyckte att hon var ordentlig överskattat. Hennes skivkarriär sträcker sig med blandat resultat. Småcharmiga pop och countrybagateller. En softrockdrottning som gled bra i den amerikanska kommersiella harmlösa radiomainstreammusiken. Mr. Snaggus slog hellre ett slag för bortglömda sångerskan Helen Ready. En utsökt mainstreampopdrottning. Men Olivia Newton John var jag lite småkär i efter sett henne på bio, i klassikern ”Grease” och senare i Xanadu. Jag blev förälskad i hennes 80-talsalbum ”Physical” med den charmiga titelsången som är en dansant låt som handlar om den sexuella kroppskulturen som blev signum på 80-talet. Tro mig, jag började själv lyfta skrot med tio snubbar. Man ville få lite muskler och kropp för att locka mera flickor till sig. Patetisk kanske, men så var 80-talet. I videon går Olivia , snygg som attan omkring bland sådana muskelberg. En bra låt. En bland många låtar som har olika karaktär. Fina mjuka softrocklåten ”Landslide” glider behagligt omkring, utan motstånd. En mycket fin skiva som jag tycker håller fortfarande fast den kom ut 1981.

Grace Jones — Nightclubbing @@@@@

Grace Jones — Nightclubbing.Odiskutabelt det album jag kanske älskar mest från 80-talet – 1981 släppte s plattan, samma år såg jag Grace Jones på konsert, Göta Lejon, tror jag det var hon uppträdde på. Dolph Lundgren kommer jag ihåg som hennes livvakt kontra älskare. stod där vid scenen, om jag kommer ihåg rätt. Han stod där mäktig och vacker hos sin stilistiska älskarinna, den store drottningen Grace Jones, stolt, ångande av sexig energi och så ett briljant album med sig, en skiva som jag kallar för magisk. En rytmisk vacker åmgande stadsurbaniserad nattsvart neonglittrig dansplatta. Dubreggae, disco och punkig elektro. En het new waveplatta som slog omkull det mesta jag lyssnade under den tiden när vi talar om gotisk nattsvart new wave. Grace Jones platta innehåller otroliga coverval. En brilant käsnlig nattsvart ångande frustration i Iggy Pops punkverk ”Nightclubbing.” Grace Jones.Grace Jones förvandlar låten till en långsam malande nattlig orgie i atmosfär och gotisk stadsliv. Plötsligt sitter jag i natlig bilfärd på väg till en hipp klubb. Låten är så jäv... tung. En dubreggae doommetalisk isande kall cynism. En grimas åt nattens lejon och patrar. Flash And The Pans ”Walking In The Rain” blir transformerad till en klubblåt som blev ännu bättre än originalet. Regnet har aldrig varit ödsligare i Wanda 6 Youngs egen version. Men Grace Jones förvandlar den till en discovibrerande nattsång. Discorökaren ”Pull Up To The Bumper” får dansgolvet att vrida sig i svett och sex. The Policelåten ”Demolition Man” blir en sorts discopunklåt i Graces JOnes tappning, läckert. Soullåten ”Use Me” förvandlas raskt till en skön delikat dubballad. Barry Reynolds låt ”I’ve Done it Again” som Marianne Faithfull sjöng in åt Barry, i ett tidigare skede, blir här en snygg avslutande vacker ballad.

Rythmernas mästare Sly Dunbar och Robbie Shakespeare satte allt perfekt. Skivan är perfekt och fullständigt lysande.

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as