Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Gipsparadiset

Aldrig skall man gå på ett tänkt lustbesök till en kirurg, om allt jag oppsökte det stora provinssjukhuset. Jag skämdes härom det, förty trodde jag skulle komma på helt onödigt besök, närmast för lustens skull, i nyfikenhet, istället vill dåren till kirurg nu troligen operera mig. Jag föll omkull saltomortalt carnuus på långa skosnören när reparerade ett tacksägelsetak, skadade mig, bröt nästan nacken, inte mycket skador trots allt men ändå, och gud nåde vad det tog ont först, trodde jag skulle gå i klyv från axlar och rygg till os coccygis svanskotae, jag vreds formligen, led med mina skador en tid och tänkte att de går om av sig själv när en gång blev betydligt bättre hela tiden, efter några dagar nära till över hälften bättre, om än kunnat sova endast på blott ena sidan nu i två månader och det är så förbannat slött det, att hela natten vara enbart på en sida och tänka ännu på henne hon, men passade på att gnälla om värkarna nyligen hos forskarblodläkaren vid mitt besök där, och hon envisades att skicka en remiss till kirurgen på provinssjukhuset fastän jag bara egentligen tiggt kortisonsprutkul® och värkmedel och jag tror det hade blivit bra av det tids nog, haft mycket mer skador efter andra akrobatgärningar, stuntmannaliknande görningar och saltomortalgräslighetligheter och blånadsgivna mönstranden härdat, två gånger har jag i livet t.ex. flugit som en projektil, och en gång slog en kompis mig i huvudet för full kraft med ett bollträ, än en allmänläkare hade affärdat mig nu med värktabletter och kortisonsprutkul på sin höjd, men hon forskarläkaren var idel på för höga sadlar dra töm för att kunna spruta lite smörja i mig och envisades att jag skall till en kirurg för översyn närmare granskande. Själv tänkte jag, nå okay då om ni skall ha mig och springa på onödiga besök, bara roligt månntro att lusta hos någon dåre med tusen skäregg. Och hamnade inte till vilken kirurgarg som helst här för den delen, var självaste biträdande överläkaren. Kom alldeles tok för tidigt. Flanerade därför först i en stadspark, försökte döda några timmar, ack beräknat tiden så fel. Parkerade bilen vid ett residens för ett prästhögdjur, nära enda stället där man får gratisparkeringsplats vid parken och gick och lyssnade på en talbok till under en alm i skuggan av värmeböljan, en finsk finskspråkig deckare och nästan riktigt bra för den delen, den om inget mindre än en nytillsatt kommissarie vid namn herr Koskinen och hans fall med en bankdråprånare. Nog ännu mer framför prästhögdjuretets residents fanns en jättefin röd racerbil med tre avgasrör och suffletten var borta så den det luktade ny bil över hela parken och omnejden. Folk och flanörer vallfärdade till bilen ifråga, om all häpnad poserade vid den, fotograferades vid den, smekte den, rörde den och drömde om den. Såg så lustigt ut detta galna, att jag efter en stund inte stod ut mera och fick fly från almskuggan ett stycke ifrån. Vet inte om detta deras märkliga oppträdande hade något att göra med intermezzot några dagar innan när tre personer blev skjutna till döds nermejade i en öppen racerbil trippelmord av en kortstubineman, även om den racerbilen inte alls luktade ny bil fastän de kanské varit högfärdiga i den mot honom stubineman som även tidigare hade skjutit åtminstone sin flickvän till döds framför näsan på hennes bröder, och så gick &:så någon i dummaste laget slaget av prästlågdjuren ut i offentligheten och förkunnade att våld beror på svenskans starka ställning, märkväl i Finland att påstå något så urlöjligt, värre idioti har man sällan ens hört från en präst, när han inte har något bättre att komma med kunde t.&.med hans fromma vara något att föredra, nog som alla älskade den nyluktande bilen, den bjöd på folkstämning. Straxt sedan efter en stund därifrån jag persona kommer snart fram till det stora provinssjukhuset. Anmälde mig, för tidigt, så gick omkring en stund där, jo kom på, slog till mot det lättaste stället för en aktion och ett intermezzo, göra tillslag i själva Gipsparadiset, vidare på Obduktions- och Patologhelvëtet. Kände en gång en sjuksköterska som gav åt mig en fin antik pincett, och hon lovade att för mig göra en större nattlig räd mot hennes Gipsparadis som var ett det mest överlägset lätta tilltagets ställe, ett alltid nästan öde lämnat under mörka delen av dygnet, gipsformer som man av någon anledning inte gjorde nattetid, så därifrån allt hämta metalliska grunkor åt mig även om hon sa att där inte finns alltför hän av dem visserligen, och vi pratade om det hända nästan hel vinter, planerade hennes kupp många gånger, men alltid när hon hade nattskifte så var det fullt kaos, slutligen tröttnade vi bägge på den ofullbordade idiotien och det hördes aldrig mer heller något ifrån henne. Här nu på ort och ställe skulle jag istället kolla, om huruvida det egentligen är metalliskt fattigt på de där omtalade gipsparadisen, och så till Patologhelvetet genast efter, som är emotsatsen till det vita fastän lika lätt åtkomligt, dessa ofta obevakade rum. Korrekt som Gipsparadiset icke har överhövan med blank metall frånsett sköljytor och vagnar, ej heller by cameraövervakat å andra siden, men med lite smått och gott att fynda bland trots allt, egentligen så mer än hon sjuksköterskan hade låtit ljuga om. Jag anar dock att blir tagen på bar gärning, så börjar med att ta ett vattenglas tillredo tillgodo tillhanda, och väl när jag beplockat fram lite roliga extra grunkor, lite suvenirer, en del minnessaker eller klenoder liksom från besöket till kirurgargen, att ta hem och med mig, och vart sätta dem här, min tanke, så får söka efter en förpackning som är tillika kamouflagé et emballagé med det samma, fixat fort, här finns lämpligt med fyllnadsmaterial om något, hur mycket som helst egentligen, allt är vitt nästan av det, för minsann inte bra att direkt stoppa grejor på sig under kläderna, kan ju inte komma till kirurgargen som självaste metallmannen, eller som saxmannen, som knivmannen när han ändå ber om att jag blottar mig, inte att skramla av sig metallen där i varje fall, och nog mitt paket är snart färdigt ihopplockat och inslaget, men mycket riktigt blir tagen på bar gärning här, satan &:så, nu gäller goda råd, nej hjälper inte annat än spela dåre, av dem som det ju finns överhövdan ändå och som ingen riktigt kan något mot, så dricker inte heller från glaset utan i all lust sörplar direkt från kranen helt oförhappandes, helt oförblommerad, gurglar och skvätter, sköljer ansiktet och under armarna, utan notis att är tagen på bar gärning och så tager jag ett skynke och torkar munnen. De gapar på mig, kandidaten, sköterskan och patienten, stirrar på mig. Kandidater är aldrig ett problem, de är egentligen vettskrämda över hela sin existens och fattar aldrig riktigt varför de överhuvudtaget riktigt hamnat där hän, men de äldre sköterskorna, de är helt överlägset värst och slugast med att genomskåda, den här frågade någonting vilket jag inte brydde mig om att höra eller förstå. Jag tar förvisso mitt paket som nästan skramlar som en kinesisk metallfabrik, och de stirrar ännu mer, tror kanské något och jag avdunstar med dåraktigt resolut blick, än dåraktigare var minspelet på mig och hasplat ur mig något ingen förstod, som ingen ens kunnat förstå, inte ens jag själv av alla, möjligen tror de jag är civilklädd överlägsen doktor, eller avrustningskonsult, vad annat egentligen. Puh, det var fan nära ögat, säger jag minsann. Nå nu trippar jag härnäst iväg till Patologhelvetet ännu, lika bra fortsätta, där som det förstås går bättre, finns dessutom det jag alltid önskat mig, en såg som man sågar bort cementerade munnar eller elegant får upp skallben medelst för att ta ut det av innanför. Vet nu förstås inte om jag direkt behöver en sådan av allt, åtminstone knappast för den egentliga avsikten med donet, men kanské bra att ha i varje fall och visst går det väl även att såga kakelplattor med den när jag skall kakla i badrummet en vacker dag någon gång ännu, om inte för annat, ifall jag ännu överlever förutsatt. Får lite paketera om här, måste få slut på det förbannade skramlet påminna, kan ju inte gå omkring som skrammelmannen precis, men här finns inget förpackningsmaterial, inget vitt, bara svarta likpåsar, dessa body-bags, nå jag paketerar om i mitt befintliga. Ser att ett lustigt föremål som kommit med, ett minilitet smalt metalliskt trollspö, kan inte för min herre gud komma på vad grunkan är ämnad till, om inte en rensare för penis, fastän tänker minsann inte testa den och vad tusan fanns den för i Gipsparadiset, knappt använd, rengjord senast för tre år sedan enligt förpackningen. En sax är också lite extra kul, man ser måttet på det man klipper emedan man klipper. Andra saxar är lite som de gamla rikssvenska fisksaxarna men med förgyllda handtag och egg- et taggdelen i vinkel. Sedan ännu på ett ärende här innan till själva kirurgargén, att tigga eller finna den där danska svampen som är svindyr, ett hel förpackning. Sedan landar jag arme, en fredag kväll klockan fem i strax, rätt idealisk tid, framför biträdande chefkirurgens rum i väntan på att släppas in ganska snart, han jobbar visst övertid, fastän märker jag inte till fasa jämmer hur förbannat det ändå allt skramlar fortsättningsvis vid mig när ändrar läge något mera rör på mej, det suvenirade alltjämt talar sig påmint gör för mycket. Förundrar mig &:så här storligen över hur ett fult fyllo får det bästa tänkbara bemötandet av en bedagad något äldre sköterska elak mot övriga men är som förbytt med honom, pjoskar, omhuldar och talar med värme, hon en kompromiss mellan mor, före detta älskarinna och svullbuken Bukowski H. Chinaskis sångmö som sväljer allt, får ny röst, och får en dialekt, skvallrar och bjuder troligen på läkemedelskonjak och avfjärmar honom ännu, och glömmer bort allt annat, bara underhåller honom, jag tror nästan de knullade bakom skynket medan mycket sjukare och sämre fick sitta på väldigt obekväma för små stolar. Men herr kirurgargen, biträdande överläkaren slutligen är en allt snabb carl, han tar in sina patienter och slänger ut dem efter blott fem minuter, på löpande band, lemlästade och snart döende oförlösta hasar folk sig in dit, och nära gråtfärdiga kommer de ut med sanningar vilka afslutar liv. Jag blir inkallad i förtid t.&.med, och sätter ner min skramelförpackning i stengolvet längst bort från honom och naturligtvis tycker jag det skramlar som en fullskalig metallmanufaktur, men carln ger helt blanka fan i det, tur nog, en som inte orkar vara nyfiken i en tubeformis, inga öron på spets, inga extra ögon, inte som det förstås angår honom vad jag bär på. Eller kanské inte frågade eftersom jag rätt mycket vägrade tala finska först och han måste bemöda sig på svenska, självfallet frågar han inte extra då, så dålig på svenska trots sin svenska patronym med fromt lamm. Nå, han börjar genast riva i mig, böja på mig, dra i mig, töja ut mig, slå mig, nästan lösgöra mig från mej, allt möjligt elakt han får för sig ihållande. Säger att jag har troligen allt möjligt som är sönderrivet, ”sisäisiä repeämiä” inte minst av skulderblädets, och undra inte på det så mycket som han slet, hade okonstlat förmått riva mig ur atlasaxlarna, och hugger glatt i att sådant fixar med operation, i så fall. Jisses, jag dör bort på hans bord, eller lite efteråt, blöder ju som en slaktgris så otroligt mycket och länge, så de kommer att formligen döda stackars mig om ett enda pågående blodflöde, jag får för alla mina synder, de hämnas trots sina mänsklighetens hästhippokratiska försäkranden och kodexar, men han lovar att nog hålla contakt med den där blodläkaren ifråga rådfråga. Först på magnetröntgen skall jag, förpassas, sedan konstateras det om hurudana skador jag har och det aveavgöres om jag slipper undan operation(erna) eller inte. Kan förstås vara en löjlig dåre som vill utmana, att får skära i mitt substansblod. När jag kom ut från honom, efter de mina dryga fem minuter för misshandel, återstod bara ännu en sak här, att dricka en massa glas av sjukhuset gratisvinbärssaft fastän onödigt svag blajig saft om än just drickbar, och så fick jag ett smärre eller värre hysteriskt skratt och gick därrrifrån. De brukar ju taga magnetröntgen främst just för operationers skull (på organ och hjärna förstås inte så enbart därför det.) Jag tror väl att slipper undan fastän börjar vackla nu i min skeva oppfattning, den där knivdåren däremot verkade helt inne på att det kan eller skall bli, nu börjar jag ett dygn senare nästan tro på honom redan, i natt kunde jag igen åter inte alls sova på högra sidan, inte ens en knapp timme jag kunna på sistone. Jag som alltid varit så helt bsäker på att aldrig kommer att bli opererad, ändå. Jävla de där långa skosnörena på mina bekväma dojor, från så lite, en dålig vanprydd rosett. Och förstås glömde jag ta med lite gipsjakob från paradiset, behövt reparera en tavelrams några längre sirliga blomrankor i bladändorna och humlan.

Stefan Hammarén

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as